SKRIVKRAMP

När min pappa flyttade hemifrån vid 42 års ålder, kunde han inte laga mat.

Det ledde till fler middagar i pappas nya singelkök än man vill tänka sig, som bestod av saker som gick att köpa på burk. Jag vill inte påstå att jag led då (pappa däremot bör ha varit bara millimetrar från skörbjugg med den dieten); jag till och med utvecklade en livslång faiblesse för konserverade köttbullar (Konsums var bäst med sin lätt pikanta och generöst tilltagna sås) och Salta biten (som var någon slags grytkött, härligt befriat från allt grönt som man brukar stoppa i grytor och levererat i en burk med bara klart spad utöver själva köttbitarna).

Hursomhelst tänkte mamma nog inte gå med på att även nästa generation var så okunnig i köket, så från 10-12 års ålder fick jag ansvaret för matlagningen en gång i veckan. Hennes, och pappas, och storebrors, tålamod inför den varm korv med pulvermos-diet som därpå serverades varje vecka under ett par års tid var gränslös. Mycket imponerande!

Och det lönade sig, för sedan tröttnade till och med jag och lärde mig laga allt möjligt, från riktiga handrullade köttbullar till stekt strömming (fast den första gången räckte varken familjens eller någon annans goda vilja, eftersom råvaran jag inhandlat någon timme tidigare var salt sill, väldigt salt, vill jag minnas), fläskkotletter, fiskgratäng och hemmagjord hönssoppa.

Det var inte alls så dumt att kunna flytta hemifrån till första ungkarlslyan med en hel repertoar av maträtter att glädje både den egna gommen med och imponera på flickvännen med. Och hennes mamma.

Med tiden insåg jag dock att det fanns gigantiska hål i familjens samlade gourmetbildning, något som med förfärande tydlighet stod klart för mig exempelvis när jag 17 år gammal för första gången fick smaka oxfilé (hos en flickvän) och att det var någon gång i samma ålder som jag över huvud taget kom i närkontakt med vitlök.

I dag vet jag inte när det senast gick ens ett dygn utan vitlök i mitt liv.

Men mitt allra tidigaste medvetna matminne är min farfar som ryter ”sallad ska du tycka om för det är gott!” till sitt lätt skräckslagna åttaåriga barnbarn. Han hade väl helt enkelt tröttnat på mitt  knepiga förhållande till grönsaker, som hade sin grund i att min mamma ansåg att grönsaker bör kokas. Hårt och länge. Möjligen också för att hon en gång bokstavligen försökte spränga köket i luften med hjälp av rödkål (det traumat får vi dock behandla en annan gång).

Farfars rytande tog skruv, vad färska grönsaker beträffar, och i dag äter jag spenat (nästan) lika ofta som vitlök. Fast bara färsk och späd, med olja och limesaft och salt, som sallad. Spenat på det sättet klår den där förbannade och förmodligen fullständigt näringsbefriade, isbergssalladen med ljusår.