SKRIVKRAMP

Nyss var jag fem år gammal. Nu vart jag elva plötsligt, och ute i den stora världen ska man snart gå på månen. Dessvärre hade jag inte ålder inne och fick stanna hemma vid sekretären.

Den unge gossen har totalrensat föräldrarnas skafferiet på tomma spriflaskor, tagit på sig sin skrikoranga polotröja i äkta polyester (nån som kommer ihåg hur det sprakade när man drog den på eller av sig; undrar om vetenskapen bommade lösningen på den kommande energikrisen där) och börjat odla en frisyr som borde göra Mona Sahlin grön av avund.


Bara ett par år senare – det bör vara 1971.



Er hjälte har rotat igenom mammas överskåp till garderoben, hittat en Hemanent-förpackning och tjafsat lite med henne om vad man kan göra med en sådan. Till vänster syns storebror som redan är klar med modseriet och nu på allvar ska ta itu med politiken. Och jo: det är jag som har klippt honom (fråga inte!)


1972?



…och jag är tillbaka vid rodret på vår båt i Stockholms skärgård. Ljuvliga skärgård!!! Hur luggen kom till vet jag inte, men jag tror att jag borde ha en gås oplockad med mamma om den!


1974



går jag i högstadiet på Kroksbäck i Malmö och har fått ihop till en frisyr som … bara sagda mamma kan älska. Om jag minns rätt hade jag vid det här laget inte sett en frisör mer än på vykort på fem år. Det bör också vara det här året som jag utsågs till klassens Lucia. Och genomförde det!


1975



Någon slags ordning blev det dock redan året därpå, när jag gick på modesalong och blev klippt. (Alla som ser skillnad räcker upp en hand!)


1976, eller möjligen 1977



Nu har det hänt saker. Skrivkramp har börjat på gymnasiet och håller på att skaffa sig ett riktigt rykte.


1980 fick han äta upp det …



… genom att gå och gifta sig. Håret hade redan under våren och sommaren fått sig en riktig duvning, eftersom jag ”upplevde att jag var lockig på insidan och därför ville att utsidan skulle spegla detta”. Jag vill minnas att frisyren var för kort i tre veckor efter varje behandling, sedan skitsnygg i två veckor och slutligen  befann sig i fritt fall under de två månader det tog innan håret blivit långt nog för att klippas och permanentas på nytt.

I dag är jag nog mest sugen på den där fantastiska rocken!!!




Sedermera föll dock lockarna och jag sportade diverse varianter på självstripig revisorslook (bilden från 40-årsdagen med alldeles nya Sara i famnen), framåt millennieskiftet kompletterat först med tredagarsstubb ...



... och några år senare med det jazzskägg som fortfarande hänger med.

Naturen har dock gjort sig allt mer påmind och häromdagen var det alltså dags att göra slag i saken innan den gjorde slag i mig. Radikalbeskärning, säger trädgårdsmästaren, föryngringsyta, säger skogsägarna. Kalhygge är nog en bättre beskrivning, både av skogen och frisyren.

Helt oläskigt är det dock inte, kan jag meddela. Min medbloggare Salt gjorde dock tankeprocessen enklare genom följande experiment i Photoshop



(för att inte tala om vad kommentatorerna i hennes blogg gjorde för att stärka mitt självförtroende. Tack för dem!)

;-)

Lotten: tack, tack (fast var var du då, jag hade behövt höra det). Och du: har du jobbat på Scotland Yard innan, eller?

Jag hade inte sagt flasklock till dig 1975. Jag hade titta på dig under lugg, tuggat på mina långa flätor och tänkt "huga en sån gammal farbror som står där".

Och Snäckhalsband is my middle name, liksom.

Gud, så roligt att kolla på!
Och otroligt vad du är dig lik hela tiden.
Snyggast är du nu.
Manlig och grann.

Din fru kan vara stolt.

Å, den där frisyren (1974), varför inser inte dagens tonårskillar hur snygg den är?

Helena! 1974? Du skojar? Den skulle inte ens jag själv vilja bli sedd i ...

:-)

Men tack ändå!