I vått och torrt?
Killen som frågade var två meter lång, lika bred och hade huvudet rakat ned till skallbenenet. Men eftersom jag låg ned i solstolen vid poolen på Hotel Katerina på Naxos och huliganen lutade sig över mig, var möjligheterna att komma undan relativt begränsade. Dessutom var han i vidunderlig form och såg, trots formatet, definitivt ut att göra 100 meter på flera sekunder mindre än jag.
Så vad svarar man? Att Manchester suger? Att de är överskattade? Eller världens bästa fotbollslag? Anta att huliganen är uppväxt på Arsenals Highbury, äter Man United-fans till frukost eller bara så där i största allmänhet tänker utöva kattens lek med råttan. Vad gör man?
”Very entertaining, when they make the effort”, sa jag och övergick från solkisande till blundande. Come what may.
Då hör jag fanskapet fnissa, liksom kluckande, och sätta sig ned vid fotänden av min solstol, som omedelbart tippar över av hans tyngd. När vi fått ordning på möbler och parasoll och respektives böcker igen, visar det sig att huliganen inte bara är skallig och överdrivet muskulös. Han kan läsa också; är Shakespeareskådespelare med mångåriga meriter från The Royal Shakespeare Company, samt dramatiker. Numera även min bäste vän, även om han bor i Brighton och jag bor i Malmö. Utan mötet 2001 med The English Correspondant och vår följande dagliga mejlkontakt, vet jag inte hur jag skulle ha överlevt genom skilsmässa, singelskap, dejtande och tvivel.
Så mycket för ”first impressions last”.
Det märkliga är dock att kontakten tunnat ut det senaste dryga året. Av och till har både han och jag levt lyckligt och bra, dock ingen av oss samtidigt. Det har alltid funnits elände och dumheter och nojjor att lufta och det har vi gjort omsorgsfullt och i detalj. Han har visat mig sidor av mig själv som jag inte hade en aning om, jag har petat hål på några av hans luftpastejer och vi har kommunicerat, kommunicerat och kommunicerat. Dagligen och emellanåt betydligt tätare än så.
Men just nu har vi det kanon båda två och hör knappt av oss till varandra. Och det känns konstigt. Bra att det är bra, men konstigt att inte behöva varandra så där intensivt.
Det låter ändå rätt naturligt? För det omvända hade varit oacceptabelt - en vän som bara finns där soliga dagar.
ha, tänkte skrivit en post förut om en av mina bästa vänner som träffat en dam och...helt försvunnit. Men jag är jätteglad för hans skull, och jag vet att han har det tufft på jobbet samtidigt. Han är också en vän som jag vet kommer finnas där hela livet.
Men så är ju livet, det kanske är någon annan som ska ha större plats i ditt liv just nu? För om ni är så goda vänner lär ni inte tappa varandra heller.
Men vad tyckte han om Man United? Jag diggar Arsenal nämligen.
Salt: visst har du rätt, men det känns lite tomt ändå. Fast han påstår att han ska komma och hälsa på till jul. I like!
Johnny: Andrew påstår att United är det bästa sedan skivat bröd. Han är uppvuxen där och har till och med spelat i juniorlaget innan han gav sig konsten i våld. Jag har en känsla av att det gjorde ont att springa på honom. Nästan lika ont som det gjorde att vara Arsenalsupporter in Wenger kom dit och frälste dem.
:-)
Jul? Men det är ju snart ju! :) Och så får han se dej skallig också! Woohoo!
Ville bara säga att din blogg är knäpp! Alltså inte innehållet, utan hur den fungerar. Hoppas den kommer till sig snart.
Hmm, Johnny. Efter extremt strulande tycker jag själv att det faktiskt fungerat bra med bloggen de senaste två dygnen. Vad är det som fallerar?
haha, försökte svara på det här i helgen men det gick inte. Förstår du vad jag menar?
Nä, Johnny, jag har ingen aning. Men nu går det ju; så kom igen, jag blir så förfärligt nyfiken! Vad var det du tänkte?
att jag gillade din novell. att det var ett spännande grepp som jag ska prova någon gång. sen skulle jag nog också säga att Arsenal rules! det var nog allt.