Om att skriva på allvar
Jag har hittills försökt undvika att lämna ut någon på den här bloggen, vare sig mig själv, mina barn, min älskade, mitt ex eller familj, släktingar, vänner och bekanta.
Samtidigt predikar jag för skrivande kolleger att de MÅSTE gräva i sitt eget innersta om de ska kunna beröra med det som de skriver. Om jag själv någonsin ska bli författare, bör jag rimligen följa detta råd själv. Detta innebär givetvis också att ta risker och att lämna ut sig; tyvärr även att lämna ut andra.
Trösten ligger väl i så fall i det faktum att det inte finns någon Sanning. Det bästa jag kan hoppas på är att det jag skriver utgår ifrån Min sanning, min upplevelse av verkligheten, som ofta silats genom år av bearbetning, tolkning och fantiserande. Där inne är det fullständigt, absolut sant. Eventuella överensstämmelser med det ni kallar verkligheten är, vad denna än må vara för något, mer slumpmässig, och framförallt mer fragmentarisk, än ni kan föreställa er.
Förhoppningsvis känner ni som det gäller mig så bra, att ni förstår att mina historier handlar mindre om er än om mig och om mina demoner; att händelserna utspelar sig inuti mig. Och har ni andra Sanningar, andra vinklar, andra sår och upplevelser, så får ni hantera dessa efter er förmåga.
En skrivande vän uttryckte saken så här:
”Det här är mitt forum. Här är det jag som bestämmer, och så ska det vara. De som känner och älskar oss borde också vara så tålmodiga att de stannar kvar även om vi för tillfället vänder oss ifrån dem. Det gör vi ju bara för att hitta oss själva, och det är något som kommer alla till gagn.”
Åhå, vad spännande! Nu är det upp till bevis! ;)
Om man formulerar det rationellt så stämmer det alldeles utmärkt. Det BORDE vara var och en fritt att säga obekväma sanningar om ens samvete driver en att nedteckna dem. Men människor och känslor är allt annat än rationella!
Jag har haft mina duster vad gäller detta. Det är märkligt att det tänkta (och sagda) tolereras i mycket högre grad än det skrivna. Det som delas med en större sfär än den personliga.
Hur mycket kommer du anpassa dej för att bevara husfriden när det kommer till kritan?
Ja, jag försöker vara lite provocerande för att ställa saker på sin spets. Diskussionen är intressant och jag har inga svar jag är helt nöjd med.
Hör nu här, bästa Salt; komma och oroa när jag som bäst håller på att pumpa upp mig? Det var illa nog som det var!
Skämt åsido; naturligtvis har du rätt, skriven text ÄR laddad och på allvar på ett helt annat sätt än sagt och tänkt; kanske är det just därför vi trots allt ägnar så mycket tid åt det skrivna, du och jag och Johnny och de andra. Och naturligtvis kommer jag att fortsätta kompromissa, men nu ska jag åtminstone försöka bruka allvar.
Och det finns nog inga svar du kommer att bli helt nöjd med.
Jag vill inte att du ska bli örfilad i onödan, så det är av ren omtanke som jag skräms. :)
Men, som sagt, det ska bli intressant att få läsa den mer personliga sidan av dej.
jag tror du kommer börja lite vackert och sedan öka efterhand. Känna dig fram och testa lite gränser. Sen kommer jabbarna lite mer och mer, tempot ökar och pang! Den raka högern sitter mitt på hakspetsen. Men bara när tiden är mogen.
Lycka till!
Salt och Johnny: ni är bara bäst (och dessutom gruvliga föredömmen när det gäller just detta). Tack för att ni tror på mig!