SKRIVKRAMP

Hur kommer det sig att det är så svårt att gå och lägga sig i tid på kvällarna, och så enkelt att ligga kvar för länge på morgonen, medan man förhandlar med sitt lättlurade själv om hur många minuter det tar att tvätta sig, och fixa frukost, och borsta tänderna, och raka sig, och ta sig från punkt A till punkt B – med det i allmänhet så nedslående resultatet att man kommer orakad och ofrukosterad till jobbet och ändå är för sen?

Det kan knappast sägas bättre än vad Gunilla Dahlgren redan har sagt det: "Det är ingen idé att lägga sig tidigt. Det är i alla fall på morgonen det är skönast i sängen."

Det där är någonting som morgonfundamentalisterna inte har begripit. Minns ni dem: de som ända sedan lågstadiets omröstningar om huruvida klassen skulle börja tidigt varje dag eller få i alla fall någon sovmorgon, har tagit sig den rätt att förpesta våra liv på ett sätt som bara kan kallas majoritetens diktatur?

I arbetslivet är det – fortfarande – likadant (flextid och distansarbete är ungefär lika verklighetsförankrade begrepp som "det papperslösa kontoret"!). Att jag skriver dubbelt så bra och dubbelt så fort på natten som på ordinarie arbetstid beaktas därvid föga.

Och sedan är det dags igen: fast det enda jag vet om ljusets hastighet, är att det kommer för fort på morgnarna.