Mamma, pappa, barn: full circle

Kvinnligt och manligt är förmodligen ett av världens populäraste ämnen för tankar, diskussioner och skrivande. Häromdagen funderar bloggkollegan Salt om det ämnet och skrev bland annat så här:

"En nybliven pappa uttalade sig om hur jobbigt han tyckte det var att tänka på sig själv som manlig förebild. Han ville hellre att barnet skulle se honom som "bra förälder" i första hand, och inte i egenskap av man.

Jag förstår och sympatiserar med hur han resonerar, men likafullt är han barnets främsta manliga förebild. Och tvärtemot vad han verkar tro så betyder det inte att han ska förstärka en stereotyp bild av mannen, tvärt om. En jämlik man är den bästa manliga förebild man kan få som barn. Jag tycker gott han kunde vara stolt över att vara man, på samma sätt som jag hoppas att barnets mamma är stolt över att vara kvinna."


Det stämmer rätt bra med vad jag själv tycker, och kanske Nederbird också (eller i alla fall hans kompis, vars uttalande han citerar, fast just nu hittar jag inte var och när):

"Jag saknar den tiden då män var män, och kvinnor tyckte om det"

För att återvända till kloka Salt, skrev hon också så här:

"När man dansar latinsk dans är det önskvärt och eftersträvansvärt att ha tydliga och distinkta roller som man och kvinna. Ändå har jag aldrig hört att den ena parten värderas högre än den andre. Jag är ingen expert, så rätta mej om jag har fel. Det är ett samspel som kräver att båda lever ut sina egna roller och bejakar den andre fullt ut, annars är man inte samspelt och dansen blir lidande."

Det här, som också handlar om dans och möjligen är helt ovidkommande, fast ganska undehållande tycker jag, hittade jag i Sydis för fem år sedan, i ett reportage om en dansbana:

– När man dansar med ett fruntimmer som är bra på att följa, är det som att ha ett litet moln framför sig som man puttar på. Med andra är det som att flytta på ett kylskåp.

Nåväl, hela det här inlägget inleddes ju med en fundering kring hur man bör vara förebild för sina barn. Och då kom jag att tänka på författaren och citatmaskinen William Feather, som sagt följande:

"Det där med att vara ett föredöme för sina barn förtar hela nöjet med medelåldern."

Även om han har en poäng är det naturligtvis inte sant, inte ens nästan, eller lite. Däremot tål det att tänkas på. Vad ger vi upp för våra barns skull - eller med våra barn som förevändning?

Men, för att runda av och göra mig klar för sängen: snacka går ju.

"Vad vi tänker, vet eller tror är oväsentligt. Det enda som betyder något är vad vi gör."


Sa mångkonstnären John Ruskin. Natti-natti!

Kommentarer
Postat av: johnny

Ja det stämmer väldigt bra med vad jag tycker. Jag blev också glad när jag läste salts tankar och känslor kring ämnet. Men under mina studier på socionomprogrammet så slogs jag av att det var många som tyckte på samma sätt. Det här var dock ingenting som gillades av lärarkåren. Vid ett tillfälle blev jag oerhört hårt attackerad av den kvinnliga läraren, inte på grund av mina åsikter, utan för att jag var man. Jag var nämligen den enda av det könet som var närvarande, och sålunda blev jag måltavla för hennes inre demoner. Det slutade med att hela klassen skrev under ett brev till rektorn där hennes beteende intygades och föraktades. Efter ett tag kom svaret. Efter samtal med läraren framkom att inget fel hade begåtts. Allt det handlade om var att vi missuppfattat henne, kanske på grund av språkförbistring. Hon var från USA, men pratade flytande svenska. Jag har en annan förklaring, men den tror jag inte jag skriver ut.

Postat av: SKRIVKRAMP

Johnny: tack för flitigt kommenterande på denna blogg! Särskilt mycket för just denna kommentar, som utvecklar innehållet i det jag skriver och gör läsupplevelsen här starkare.

Om PK-klimatet på högskolenivå skulle man kunna skriva mycket. Jag har dock själv för dåligt på fötterna för att ta itu med ämnet, men kanske någon annan känner sig hågad? Eller kan peka mot någon pågående diskussion?

2006-11-16 @ 11:24:08
URL: http://original.blogg.se
Postat av: den blyga

"Det där med att vara ett föredöme för sina barn förtar hela nöjet med medelåldern."
Jag ryser!
OM det är något vi äldre kan beklaga i den nya livsstilen, så är det inställningen att livet är en EGOtripp!

Inte underligt att det finns så många olyckliga barn och ungdomar - helt utan psykologiska föräldrar!

2006-11-17 @ 10:41:48
URL: http://vikeningarna.blogspot.com
Postat av: SKRIVKRAMP

Den där tog sannerligen skruv. Fast du, den blyga: jag hoppas att vi talar om olika saker. Med William Feather-citatet är jag ute efter det där onödiga, rent av gudsnådeliga, renlevnadsmanéret som vi tillämpar på oss själva; medan jag tror att du vill sticka voodoonålen i de vuxna som faktiskt inte bryr sig om sina barn för att de tycker att de själva är så väldigt mycket viktigare.

Har jag rätt? I så fall kan vi göra voodoodockor tillsammans.

2006-11-17 @ 10:47:13
URL: http://original.blogg.se
Postat av: salt

Det kanske man inte tror, men jag är inte alls klar över "hur mycket" kvinna jag är. Jag har aldrig känt att jag hör hemma i kvinnofacket. Inte heller har jag upplevt att jag hellre skulle vilja vara man. Så som jag ser det handlar det om att trivas i sitt eget skinn och skapa sin egen roll. Och när jag är med min systerson har jag inget emot att vara förebild. Det måste betyda att jag känner mej ganska säker på att jag är en bra förebild.

2006-11-18 @ 17:44:41
URL: http://salt.blogsome.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback