SKRIVKRAMP

En av de stora attraktionerna hos farmor när jag var liten var skräplådan. Där kunde man hitta spännande fickknivar, salvor av outgrundligt ursprung och med ännu oklarare användningsområden, luskammar, konstiga skruvar  samt diverse oidentifierbart avskrap från det gryende välfärdssamhället – och så växelmynt.

Till att börja med var det väl bara i de minsta valörerna och farmor log i mjugg när hennes femårige barnbarn upptäckte att hon hade en guldgruva i köket. Så småningom ökade värdet och till slut har jag en känsla av att hon öppnade börsen och tömde ut all sin växel i lådan när jag var på ingång. Men aldrig att hon låtsades som någonting annat än att det var skräp som låg där.

Det finns så mycket spännande som jag minns från farmor: hönsen som hon nackade utan att jag någonsin såg det själv, ladan med den vind där båda mina barn tramsat och gömt sig och lekt med sin farfar, sjön med sitt obadbara skogsbruna vatten, krusbärsbuskarna i trädgården, dessa ljuvliga sura krusbär med liksom fjun på skalet, som är ett skäl att åka dit bara de, skogshallonen längs vägen, hennes katter, vedboden med de urgamla mopeder som jag lyckades blåsa någorlunda nytt liv i som 13-åring och sedan for varv efter varv efter varv runt huset med, utan att någon hade några större synpunkter på det.

Sommar är det alltid där också, hur det nu kan komma sig?