SKRIVKRAMP

"Jag vill inte vara 22 år, varken till utseende eller intellekt. Jag har redan varit det. Jag vill leva nu och i morgon, inte i går. "

Camilla Thulin i SvD 3/11

Vad är medelåldern, rent åldersmässigt?

Ta de litterära skildringar av 50-åringar, till och med 40-åringar, som mer eller mindre regelmässigt beskrivs som trötta livsledingar uppfyllda bara av krämpor, tunnhårighet och impotens. I litteraturen verkar det enda alternativet vara de eviga tonåringarna; förlorarna som manifesterar sin förlust genom att vägra vara vuxna.

Eller ta min egen förorättade irritation, när jag som trettionånting läste om en full malmöbo som drullat i kanalen och (nästan?) drunknat. På förstasidan stod att det var en ”medelålders man” som ramlat i plurret, och på insidan utvecklades detta och man fick veta att han var 34 år gammal.

34 år? Medelålders? Huh?

Jag vill bara påpeka att jag aldrig känt mig så lite medelålders som just vid 34. (Det ska i så fall vara i dag!)

Nå, men  vad är då medelåldern?

NE:s ordbok är därvidlag föga hjälpsam, eller vad sägs om förklaringen ”någon som befinner sig i medelåldern”. Tack för ingenting, typ. Själva uppslagsverket NE, då? ”Levnadsålder mellan ungdom och ålderdom”.

Mycket klargörande

Då är Wikipedia nyttigare: ”Medelålders syftar på personer som varken kan sägas vara gamla eller unga. Någon exakt definition av vilka åldersgrupper som kan karaktäriseras som medelålders finns inte. Oftast menas dock personer i 40-, 50- och 60-årsåldern. I Sverige och andra västländer kan medelåldern ses som den period då man sedan länge är etablerad på arbetsmarknaden samtidigt som man inte längre har riktigt små barn.”

40-årsåldern och uppåt, alltså. Stämmer det, då?

I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) anges intervallet för medelåldern enligt följande: ”åldern mellan omkring 35 à 40 och 55 à 60 år”. På susning.nu kan man läsa: ”Medelåldern, eller medelålders, brukar användas som en subjektiv benämning för skedet i livet mellan ungdomen och ålderdomen.” Slutligen vänder vi oss till vetenskapen, här representerad av docent Thomas Lindh vid Uppsala universitet. Hans definition är följande: ”yngre medelåldern, 30-49 år; övre medelåldern, 50-64 år”, och där får han medhåll av Socialstyrelsen (eller om det är SCB).

Jesus var 33 år när han dog på korset. Marilyn Monroe 36 den där natten hon gav upp.

Medelålders?

Känns inte som om medelåldersdefinitionen hängt med riktigt i utvecklingen av medellivslängden. I Sverige dog genomsnittsmedborgaren redan vid 55 års ålder vid förra sekelskiftet. I dag blir han 78 och hon 83 – och rimligen borde medelåldern därmed inträffa senare i dag än den gjorde då.

Vad säger ni andra?

”Vi får låtsas som om det snöar”

Eriks kommentar om att strunta i saker, till exempel en komplett uppsättning porslin, glas och bestick, odiskad på diskbänken, denna gröna växthushjul.

(den freudianska felstavningen upptäckt men medvetet inte åtgärdad.)

Visa inte Fanny & Alexander för unga gifta med familjekänsla. Visa. Inte. Fanny & Alexander. Gissa om exet och jag försåg oss på Fanny & Alexander när vi var unga och nygifta. Å andra sidan blev straffet både omedelbart och långvarigt, för har man väl skapat en tradition så sitter den som en kroppsdel sedan. Några av deltagarna kunde knappast komma in i samma rum utan att börja kasta mental kniv  på varandra; en annan var på gränsen till utmattningsdepression varje jul och hade dåligt samvete åt alla håll utom åt vårt kändes det som. Ytterligare medlemmar av familjen kunde inte umgås med barnen utan att retas med dem och somliga av barnen kunde inte undgå att reta upp sig på detta. Det unga paret själv odlade överambitionen som en sällsynt blomma och fixade tvångsmässigt med julgran och knäck och julgardiner och elektriska adventsljusstakar och krans på dörren och pepparkaka i fönstret och pepparkakshus och julkrubba (där sonen skönt nog dock alltid lyckades få med en modellbil till Jesusbarnet eftersom det var det finaste han visste; i sängen hade han för övrigt så många bilar att han inte kunde vända sig om i sömen utan att förorsaka en masskrock).

Ja, och när alla var på plats, Kalle avverkad och alla satt ned började klappterrorn, där en klapp i taget skulle delas ut av tvångskommenderad tomte, sedan öppnas och vederbörligen beundras av alla, tackas för medelst kram och det var trångt och omöjligt att komma fram till soffan och så tog man nästa. Med tanke på att att det var tio-tolv pers varje jul och ett halvdussin klappar per skalle i snitt så tog spektaklet sin rundliga tid. Kombinerat med knivkastningen och sockerchocken från före kalle och att skinkan som ingen egentligen ville äta men alla skulle ha sakta skrumpnade i ugnen så blev mitt förhållande til julen allt mer … pressat.

Det tog en ny kvinna för att återföra mig till glädjen i att fira jul. Återföra, förresten? För att finna den över huvud taget.

Tack Clauda. För det också. Gillar din frisyr by the way.

;-)

Och så här fina är julfirarbarnen tillsammans:

En kulturskribent i dagens DN (inte på nätet, såvitt jag kunnat se) kallar Berndt Egerbladh ”folkkär” i en bisats och jag blir bara tvungen att anmäla avvikande mening. Berndt Egerbladh lär (själv har jag inte kompetens att bedöma saken) ha varit en gudabenådad jazzmusiker och kompositör. Därtill en god människa, men folkkär var han inte. Egerbladh tonsatte en rad folkkära diktare men lyckades aldrig få till en enda hit; folkkär var han inte. Egerbladh var programledare i TV, år efter år efter år. Troligen berodde det på att han var så nedtonat lugn, för att inte säga flegmatisk, att han aldrig blev synbart nervös. Direktsändningar bekymrade honom inte. Men folkkär var han aldrig eller blev han aldrig

Varför jag bekymrar mig? Vet inte, troligen är det historieförfalskandet som stör mig. Samma getingilska slog till när någon  fåne för något år sedan påstod att meteorologen Åsa Bodén var folkkär, hon hade ”till och med fått en hyllningslåt skriven till sin ära”. Ursäkta, men fr. Bodén var, och är, en pina för alla som är det bittersta intresserade av vädret. Hon kan inte prata och andas på en gång och det går saklöst ut över innehållet, varenda gång. Att hon själv sökt sig till etermedierna tyder på en avancerad självplågarådra och att hon fått härja där i decennier tyder på en än större inkompetens hos de ansvariga för dessa medier. Och ”hyllningslåten” var en drift med den stackars meteorologen.

[När jag googlar för att hitta mer om låten verkar det som om det var Jan Gradvall - av alla! killen är ju en av mina idoler – som påstod att Skifs/Byfånarnas låt var en hyllning. Livet är i sanning obegripligt!]

Att kalla dessa två för folkkära är lika dumt som … ja, nu blir jag för ett ögonblick alldeles stum … lika dumt som att kalla Barry Manilow för sensuell.

I tidernas gryning var jag musikskribent på tidningen Arbetet i Malmö, sedemera mördad av arbetarrörelsen (tidningen, inte jag). Manilows singel ”Mandy” tillhörde redan då tryckarfavoriterna i gängets singellåda och jag blev överlycklig när jag skickades iväg till Köpenhamn för att se, höra och recensera denne teddybjörn i vit smoking. Publiken var salig, fullständigt enkönad och jag har aldrig varit med om en idrottsarena som doftat så himmelskt som denna, där kvinnorna rustat sig till tänderna för mötet med sin idol.

Problemet var bara att killen rörde sig lika charmfullt och välkoordinerat som Frankensteins monster. Och att allt (utom ”Mandy”, då) var så mycket smör att socialstyrelsen senare förbjöd honom från att framträda offentligt i hela Norden.

Min frisyr må vara ny  – Andrew har haft sin i 25 år! Och nu är denne brittiske gentleman på besök i Malmö igen. Så här såg det ut:




Efter dessa vackra gossar, kan jag ju inte låta bli att dela med mig av en bild på mina barn:



Puss på er, gullungar!

Hur låter helvetet?

Ett tips är ljudet av ditt eget blod, som dånar genom blodkärlen i huvudet när du upptäcker att den du litat på mest i hela världen spelar dubbelt.

Det hade varit tuffa år för oss båda. Sjukdom. Småbarnsnätter. Arbetskonflikter. Otrygghet och raspiga relationer med de närmaste.

Jag snubblade in i eposten av en slump. Misstänkte ingenting alls utan tryckte bara på backstegsknappen i webbläsaren för att återvinna en helt annan sida, en betydelselös webbsida i ett betydelselöst ämne medan jag laddade hem den tusenförsta olagliga mp3-låten från Napster. Men någon teknikalitet förde mig i stället rakt in i hennes outloggade mejlkonto; och där låg den, mejlkonversationen med den andre, och mitt blodtryck rusade på ett ögonblick från mitt normala låga till någonting alldeles, fullständigt orimligt; lika otänkbart som innehållet som nu lyste på skärmen framför mina ögon och varje slag från hjärtat fortplantade sig till skallbasen ögonen förlängda märgen och om inte ordet hade låtit så poetiskt så skulle jag säga att blodet sjöng i mina ådror medan det rusade fram och tryckte ut adrenalinet i kroppens alla muskelfibrer. Jag kunde höra det rusa genom mina öron. Wosh-wosh, wosh-wosh, wosh-wosh, wosh-wosh, alarmet påslaget för fullt och långt innan medvetandet hade hunnit processat informationen var kroppen beredd att slåss, eller springa ifrån en tiger. Jag var bara instinkt och reflexer.

Etik och brevhemlighet var inte det första jag tänkte på i det läget.

Olycklig var jag ju redan. Därtill nu detta överlagda. Samvetslösheten. Min ”du har haft det tufft ta ett par dagar att bara varva ned åk iväg så fixar jag barnen och det praktiska”-omtanke, omsatt till ett mejl till honom och en kniv i ryggen på mig. Vrida om den behövde hon inte. Det gjorde jag så bra själv medan jag läste orden om och om igen.

Varje människa har sina stunder av lycka, stunder vi sparar och vårdar som ädelstenar. Somliga av dem är knutna till platser, och för att lära känna mitt paradis får ni tänka er mig lite mindre än i dag. Mycket mindre: hundratiohundratjugo centimeter lång och fem år gammal. Varje sommar åkte vi ut i Stockholms skärgård med båten. Det var somrar av obruten lycka och lika obrutna högtryck. Naturligtvis regnade det ibland, även om jag inte kan minnas ett enda regnväder. Vad jag däremot minns är hur vi – bokstavligen – kunde sträcka ut handen när vi passerade järnvägsbron på väg in genom kanalen till Åkersberga, och vara bombsäkra på att de första regndropparna skulle börja falla inom sekunder. Då, men först då. Våra sommarveckor i skärgården rörde det aldrig.

Det slog aldrig fel.

Men det är solskenet jag är ute efter nu. Under ”säsongen” såg vi inte till pappa särskilt mycket. Som ung skolledare och pedagogisk nydanare hade han händerna fulla. ”Man får vara glad om man ser slipsen på far”, sa vi och menade det. Och pappa hade väl inte högre ambitioner för semestern heller, för, vid sidan av gasolköket, badkläderna, serietidningarna och tältet medförde han, varje sommar, samma proppfulla pilotväska, till bristningsgränsen fylld med Viktiga Papper och dito böcker. Men båten påverkade pappa, och lika säkert som att regnet skulle börja falla vid järnvägsbron, men inte förr, lika säkert var det att han inte skulle så mycket som röra väskan under hela semestern.

Det är ett exempel på hur magiska de här båtsemestrarna var för hela familjen. Och kvintessensen av magin heter Roskär – ett paradis med naturligt skyddad hamn och med en jättelik insjö på stora delar av ön, en sjö som kryllade av abborre – och Möja, närmaste bebodda ö, med handelsbod och dessutom med Vaxholmsbåtsförbindelse med fastlandet.

Dit kom jag 15 år senare, med mitt livs kärlek och i bestämd avsikt att visa henne den finaste platsen på jorden. Vi flanerade över ön, handlade i handelsboden, hisnade över utsikten, matade en ilsken svan och fann framåt eftermiddagen en äng översållad med blommande ängsull. Detta toppade allt jag hade kunnat föreställa mig och lycklig men känslomässigt utmattad somnade jag på ängen, med huvudet i min älskades knä.

Och så gick det 22 år, och jag försökte skaffa mig ett nytt liv efter vår rätt färska skilsmässa och hur dumt det än låter var det först efteråt som ilskan över hur den gick till började komma ifatt mig. Men det är inte det den här historien handlar om, utan min egen oförståelse inför min egen oförmåga att lyssna, och ta in vad hon sa, när hon, redan när det hände, sa att den där tuppluren på ängen på Möja, var mitt första svek mot henne. Att jag lämnade henne ensam där på ängen, om än inte fysiskt, var att överge henne. Hade jag Lyssnat den gången hade mycket kunnat bli annorlunda.

Personlig? Eller privat? Eller både och?
    
Jag har hittills försökt undvika att lämna ut någon på den här bloggen, vare sig mig själv, mina barn, min älskade, mitt ex eller familj, släktingar, vänner och bekanta.
    
Samtidigt predikar jag för skrivande kolleger att de MÅSTE gräva i sitt eget innersta om de ska kunna  beröra med det som de skriver. Om jag själv någonsin ska bli författare, bör jag rimligen följa detta råd själv. Detta innebär givetvis också att ta risker och att lämna ut sig; tyvärr även att lämna ut andra.

Trösten ligger väl i så fall i det faktum att det inte finns någon Sanning. Det bästa jag kan hoppas på är att det jag skriver utgår ifrån Min sanning, min upplevelse av verkligheten, som ofta silats genom år av bearbetning, tolkning och fantiserande. Där inne är det  fullständigt, absolut sant. Eventuella överensstämmelser med det ni kallar verkligheten är, vad denna än må vara för något, mer slumpmässig, och framförallt mer fragmentarisk, än ni kan föreställa er.

Förhoppningsvis känner ni som det gäller mig så bra, att ni förstår att mina historier handlar mindre om er än om mig och om mina demoner; att händelserna utspelar sig inuti mig. Och har ni andra Sanningar, andra vinklar, andra sår och upplevelser, så får ni hantera dessa efter er förmåga.

En skrivande vän uttryckte saken så här:

”Det här är mitt forum. Här är det jag som bestämmer, och så ska det vara. De som känner och älskar oss borde också vara så tålmodiga att de stannar kvar även om vi för tillfället vänder oss ifrån dem. Det gör vi ju bara för att hitta oss själva, och det är något som kommer alla till gagn.”

När jag badat och rakat mig i morse och bara skulle från Lund till Malmö, var bilen täckt av is. Gårdagens regn hade frusit på bilen, men det gick anständigt bra att skrapa alla fönster utom vindrutan. Där var islagret tunnare, men så perfekt hårdfruset att jag bara lyckades skrapa en yta stor som en handflata i taget. Det var stenhårt, och jag fick vänta fem minuter medan varmluften värmde lite från insidan, och var nog framme i Malmö innan torkarna fungerade ordentligt.

Var är den där jävla växthuseffekten när man behöver den?

”What do you think of Manchester United?”

Killen som frågade var två meter lång, lika bred och hade huvudet rakat ned till skallbenenet. Men eftersom jag låg ned i solstolen vid poolen på Hotel Katerina på Naxos och huliganen lutade sig över mig, var möjligheterna att komma undan relativt begränsade. Dessutom var han i vidunderlig form och såg, trots formatet, definitivt ut att göra 100 meter på flera sekunder mindre än jag.

Så vad svarar man? Att Manchester suger? Att de är överskattade? Eller världens bästa fotbollslag? Anta att huliganen är uppväxt på Arsenals Highbury, äter Man United-fans till frukost eller bara så där i största allmänhet tänker utöva kattens lek med råttan. Vad gör man?

”Very entertaining, when they make the effort”, sa jag och övergick från solkisande till blundande. Come what may.

Då hör jag fanskapet fnissa, liksom kluckande, och sätta sig ned vid fotänden av min  solstol, som omedelbart tippar över av hans tyngd. När vi fått ordning på möbler och parasoll och respektives böcker igen, visar det sig att huliganen inte bara är skallig och överdrivet muskulös. Han kan läsa också; är Shakespeareskådespelare med mångåriga meriter från The Royal Shakespeare Company, samt dramatiker. Numera även min bäste vän, även om han bor i Brighton och jag bor i Malmö. Utan mötet 2001 med The English Correspondant och vår följande dagliga mejlkontakt, vet jag inte hur jag skulle ha överlevt genom skilsmässa, singelskap, dejtande och tvivel.

Så mycket för ”first impressions last”.

Det märkliga är dock att kontakten tunnat ut det senaste dryga året. Av och till har både han och jag levt lyckligt och bra, dock ingen av oss samtidigt. Det har alltid funnits elände och dumheter och nojjor att lufta och det har vi gjort omsorgsfullt och i detalj. Han har visat mig sidor av mig själv som jag inte hade en aning om, jag har petat hål på några av hans luftpastejer och vi har kommunicerat, kommunicerat och kommunicerat. Dagligen och emellanåt betydligt tätare än så.

Men just nu har vi det kanon båda två och hör knappt av oss till varandra. Och det känns konstigt. Bra att det är bra, men konstigt att inte behöva varandra så där intensivt.

Jag stod försjunken i sorteringen av mina trosor när en röst dök upp bakom min rygg.

”Är du också ensam i stan?”

Jag ryckte till och snodde runt och såg rakt in i ögonen på en man i min egen ålder. De fina skrattrynkorna strålade ut mot tinningarna. Rösten lät vänlig, men jag hade inte förväntat mig sällskap i tvättstugan och sorterar mina underkläder gör jag helst utan publik.

”Hur så?

”Alla vettiga människor är väl med sina familjer just i dag?”, sa han, log och pekade mot taket. Kalle Ankas jul dånade från döva fru Gustafssons teve på första våningen och ned genom trossbottnen till oss i tvättstugan. ”Extraknäcker du som tvättinrättning?”

Tvätthögarna var den sista skulden från en inkomstbringande men socialt och hygieniskt nedbrytande åttamånaderssejour som hyrläkare. Jag hade varit i Norge ena ögonblicket, Norrland därefter, Ystad sedan och därpå en evighet i det svarta hål som kallas Smålands högland och dit inga läkare vill. De senaste månadernas brist på kolleger hade tvingat fram ett så ursinnigt arbetstempo att jag bokstavligen fått köpa nya kläder när de gamla blivit så smutsiga att de inte gick att ursäkta längre.

”Jag firar att det är helg”, svarade jag och fingrade på ett mystiskt hål i min tunnaste, finaste och mest älskade lammullströja. Kunde det? Nej, inte det! Inte pälsänger, inte i mina garderober? Snälla Gud!

”Ser trivsamt ut”, sa han. ”Du, jag hann precis in på Konsum innan de stängde. Vill du ha en pepparkaka? Jag menar, det är ju i alla fall jul.” Han började prassla med kassarna och ställde filmjölken bland mina underkläder.

”Du får ursäkta, men jag har en del att göra”, sa jag och vände mig mot sorteringen igen.

”Jo, jag ser det”, sa han och hostade till bakom min rygg. Skymningen föll utanför speglingen i källarfönstret antydde en man som skrattade och tuggade på en pepparkaka. ”God jul på dig, i alla fall”, sa han. Att filmjölken blev kvar märkte jag inte förrän hissen farit iväg med honom.

”Okej”, tänkte jag, ” människor; de är som de är”.

Andrahandshyresgästen hade inte uppskattat att bli uppsagd så plötsligt och han hade lämnat min älskade etta i ett skick som fick mig att gråta innan jag hann över tröskeln. Och så var det tvätten: trosor, hundratals trosor; tröjor, byxor, kjolar; blusar och gudvetallt som jag nu sorterade och sorterade om och vrängde rätt, och så slängde jag det mest hopplösa och försökte tyda tvättanvisningar på de franska undren.

Men det hade tagit sin tid att komma hit, för hur mycket jag än älskade det hyreshus som varit min fasta punkt de många åren innan jag flyttade ihop med Petter, så var det en kärlek till fastigheten som uppenbarligen inte delades av hyresvärden. Trots jag hade varit hemma en hel vecka var det först nu som tvättmaskinerna faktiskt fungerade. Och tvättstugan var inte fulltecknad. Kunde det bero på att det var julafton?

Ensam? Om jag kände mig ensam? Ja, och det var underbart! Underbart att slippa julklappshetsen, slippa Petter, Petters mamma och hans familjs märkliga kombination av variga konflikter och militant hysteriskt tvång att Trivas och Vara Tillsammans under julen. Och skinkan: den torra, kokta, griljerade skinka som alla ville ha men ingen ville äta, och som därför gick i skytteltrafik mellan kylskåpet och bordet tills man inte längre behövde bära den; det räckte att vissla och ropa ”hit!”.

Been there. Done that.

Högtiderna med Petters familj rullade i bakhuvudet medan jag sublimerade mig i händernas arbete med tvätten, känslan av textiliernas struktur mot fingertopparna och dofterna från tvättmedel och mjukmedel. Ångan från torktumlaren kondenserades mot glaset som skilde mig från vinterkvällen utanför.


Det finns en märklig dubbelhet i det här med att tvätta. Den moderna teknologin gör att man tror att man ska kunna ta hand om sin smutstvätt utan att det tar tid; att tvätt och städning är en utmärkt kombination. Men jag blir bara stressad, städningen blir halvdan och oavslutad och de fina bomullsblusarna hamnar ostrukna på galgarna. Om jag får koncentrera mig på tvätten däremot, på att hänga, vika, mangla och ta hand om den, borra ned näsan i högarna och sedan lägga allting på plats i skåp och garderober, är det en upplevelse som kan vara rent meditativ. Och nu gick jag in för att njuta.

Fyra maskiner senare var hälften gjort och jag var värd en uppmuntran, hämtade ett glas rött i lägenheten och åkte ned till tvättstugan igen. Men precis när dörren slog igen bakom mig smällde det till någonstans i källaren och allting slocknade. Bara tystnaden dånade i mörkret, medan vattnet automatiskt rann ut ur tvättmaskinen sedan strömmen försvunnit. Tant Gustafsson där uppe hade väl gått och lagt sig.

Men man känner sig snabbt ensam i en mörklagd källare och jag önskade att hon hade suttit kvar framför teven nu.

Jag tog en klunk av vinet för att stärka mig, hasade bort mot tvättmaskinen med glaset i ena handen och den andra lyft framför mig. När jag kände maskinens varma plåtar ställde jag ifrån mig glaset, som måste ha hamnat snett, för det föll och splittrades mot stengolvet. Så trevade jag mig tillbaka mot dörren med glasskärvorna krasande under sulorna och började fumla efter låset. ”Aj! Aj som fan!” Det skulle inte finnas någon kant där! Jo visst, ja kanske ändå, och jag tog mig om huvudet och kände blod från ett jack i pannan. Hur illa tog det där, egentligen? Med andra handen i huvudhöjd konstaterade jag blint att det måste vara elskåpet. Hårt. Och låst. Och att jag tappat nycklarna till källardörren när jag slog i huvudet insåg jag inte förrän jag med en viljeansträngning pressade mig upp över smärttröskeln.

”Helvetes jävla skit!”, vrålade jag efter dem i mörkret, ”förbannade, pissjävlars eländesskit!”

Och som det hjälpte!

Jag satt fast i en mörklagd källare, med en ståldörr mellan mig och världen och med resten av denna värld fullt upptagen av att fira jul. Eller sova. Och hur länge hade jag egentligen varit här? Fem minuter? En timme? Hur skulle jag komma ut?

Just som jag tyckte mig höra steg i korridoren utanför drog tant Gustafsson igång teven igen. Karl-Bertil Johnsson gav sig ut bland de fattiga och jag kunde höra varje ord, varje andetag, varje kommatecken i speakertexten. Om det fanns någon där utanför kunde de också höra det, men knappast mitt patetiska dunkande på dörren. I vilket fall som helst hände ingenting och jag fick följa både Karl-Bertil och nyheterna och någonting filmartat dramatiskt innan källardörren plötsligt slogs upp på vid gavel; några steg och så någon som fruktlöst tryckte på ljusknappen. Jag satt på betonggolvet, och innan kroppen hann bestämma sig för om den skulle rusa upp eller skrika trampade besökaren mig på tårna.

Det var inget svårt beslut att skrika då, och jag vet inte vem som blev räddast, han eller jag, och ett kort ögonblick skrek vi i stämmor, min sopran och hans raspigare baryton, innan vi förstod att det kanske ändå inte handlade om överfall och misshandel.

En kort inandning; ”är du kvar?”.

”I mörkret!”, svarade jag med adrenalin upp till ögonbrynen.

”Varför är det mörkt?”

”Hur fan ska jag veta det?!”

”Har du varit har länge?”

”Vad är klockan?”

”Halv nio.”

”Herregud!”

”Hur länge?”

”Timmar”, sa jag och kände hur strupen snörde ihop sig nu, i vanmäktig lättnad och frigjord skräck och när han böjde sig ned och hjälpte mig upp till stående, sköt jag in i hans famn.

”Men snälla …”

”Tyst! håll bara tyst och håll om mig!”

En knappt förnimbar doft av sandelträ fick min kropp att minnas pappas famn och jag slappnade av en smula, men insåg strax att han hade släppt dörren bakom sig och att vi befann oss i mörkret igen. Jag slet mig lös.

”Hur dum får man vara?! Nu är vi två idioter som är inlåsta här i mörkret!”

Det skrapade till och gnistrade när han tände den cigarettändare som han redan höll i handen. Han öppnade dörren till ljuset. ”Varsågod”, sa han och höll upp den för mig. ”Damerna först.”

I hissen lyfte han mitt ansikte mot ljuset och lät fingrarna glida kring jacket i pannan. ”Du borde följa med upp till mig”, sa han, ”så att vi får titta på det där såret. Det ser lite läskigt ut med så mycket blod. Nej!, titta inte i spegeln”, tillade han och stoppade min huvudvridning med handen som fortfarande höll om min haka. ”Det är mycket men jag tror inte det behövs mer än ett plåster när vi tvättat bort det.”

Jag lydde och trots mitt generade baklås var det skönt att låta honom ta hand om mig. Och när han plåstrat om mig frös jag fortfarande så att jag skakade efter kylan i källaren och protesterade inte när han bäddade ned mig i soffan. ”Här”, sa han, ”ta den här filten, den kliar som fan men jag lovar att den tinar upp dig på en kvart” och försvann ut i köket. En stund senare kom han tillbaka och med en kopp te som han satte i handen på mig.

”Så, vila dig nu, jag har lite jag måste pyssla med.” Han gick in i rummet intill och slog sig ned vid skrivbordet där. Jag kunde se hans rygg böja sig över det och snart hördes raspandet av en penna mot papper. Min blick gled vidare över bokhyllan som täckte långväggen mitt emot soffan och en rad svart-vita fotografier i svarta ramar på väggen intill. Ljuset var svagt men man kunde ana människor i varm samvaro på bilderna. Semester kanske? Eller kärlek?

När jag vaknade igen var det av en smekning mot kinden och med en halvdrucken kopp te i ett stadigt grepp mot magen. Hans ögon studerade mitt ansikte. Avståndet kan ha varit någon decimeter. Jag var lugn och insvept inte bara i hans filt utan också i den stillhet som härskade i lägenheten och som tycktes utstråla från honom själv. Nu kunde jag känna hans andedräkt mot min och jag tyckte om den, men när jag öppnade munnen för att be om ursäkt för att jag somnat i hans soffa lade han ett finger mot mina läppar.

”Schhh”, sa han. Och jag teg.

Men inte ögonen.

Förlåt en yngling, men nu är jag förbannad, och om Blogg.se någonsin får rotation på sina servrar igen, så ska jag kopiera det här inägget från worddokumentet där det bor just nu, och klistra in det i min blogg.

[yes, nu har blogg.se tagit en paus i sitt raketingenjörsmässiga utbyte av minne i sin dator, och jag kan alltså disponera min blogg några minuter. Stay tuned!]

Vad säger man till exempel om följande?

Telenor, vars kundtjänst på fullt allvar vill skicka mig till sin nummerupplysning (à 12 kronor i minuten), när jag vill ha reda på vem det är som debiterar mig 80 kronor för 30 sekunders samtal på senaste fakturan. Efter att ha pratat med väggen i fem minuter, och bland annat blivit nekad att få tala med hans chef, utbrister jag att ”det här är som att tala med Kafka”.

Vad tror ni begåvningsreserven på telenor svarade på det?

”Kafka? Vem är det?”

Och vad säger man om blogg.se, vars framförhållning är i klass med bildningsnivån på Telenor? Och som hälsar mina kommentatorer med följande: "This blog does no longer exist in the database.”

Well, let me tell you: it does!

Och vad säger man om Microsoft, som kan sätta en mindre armé av programmerare på att göra starttrudelutten till nya Windows Vista, men som inte kan ge oss Mac-användare ett nytt Officepaket som tar vara på den Intelprocessor som Microsoft kan bättre än insidan på sina egna plånböcker? De har haft tid på sig sedan juni 2005! Å andra sidan har de heller inte lyckats göra ett konverteringsfilter, som gör det möjligt för oss som väntar, att öppna deras egna worddokument från nya PC-Office 2007.

Ja, vad man säger? * insert fritt valda förolämpningar relaterade till sex, religion och innehållet i avloppet * [här], så att vi slipper en massa fult språk i kommentarerna. Där kan ni hellre skriva någonting uppskattande om företag och myndigheter som överraskat er positivt det senaste decenniet!

Om blogg.se låter er ...

Trevlig lucia på er, förresten.

:-)

På gamla dar har Skrivkramp gått och blivit anhängare av julen och dess traditioner. Knäck, pepparkakor, julgran, glögg, julklappar och tomtar i alla hörn hör nu till lägsta godtagbara standard i det skrivkrampska hushållet.

Annat var det förr i tiden.

Då, när Skrivkramp var en ung slyngel, var jultraditionerna ett ok och ett gissel, som helst skulle bekämpas ned till sista sillsallaten. Skrivkramp hade nämligen alltid, instinktivt, hatat allt vad dans kring granen, prinskorvar, lutfiskar och julskinkor heter.

Med rödkålen förhöll det sig lite annorlunda. Han åt den aldrig, men log ändå ständigt varje gång den kom på tal. Kanske var det åt minnet av hur hans mor en gång i hans spädaste barndom innoverade tillagningen av denna doftande maträtt.

Alla vet ju att rödkål luktar apa. Somliga, exempelvis Skrivkramps ömma moder, höll med om detta men påstod ändå att det smakade gott.

Det må vara hur som helst med den saken. När Skrivkramp var en liten, liten gosse hade hans mor i alla fall bestämt sig för att bespara tjocka släkten obehaget av ångorna från tillagningen, och likafullt servera den åtråvärda kålen till skinkan. Man satt som bäst och avnjöt sillsallat, löksill och sju sorters knäckebröd när en Scudrobot detonerade i köket.

Skrivkramps mor for upp som stungen av ett bi samtidigt som ytterligare en detonation förintade det som eventuellt var kvar av köksinredningen. Alla goda ting är som bekant tre och innan hon hunnit halvvägs till köket fullbordades förödelsen med en tredje smäll.

När julmiddagssällskapet så småningom kravlat sig ut från den relativa säkerheten under middagsbordet och försiktigt närmade sig nedslagsplatsen, kunde de studera hur vackert mors bleka kinder stod sig mot de mörkröda köksväggarna, där rödkålen sakta rann utmed tapeterna.

Sedan såg de inte mycket av henne under resten av julen. Hon var så att säga upptagen med annat.
Den idé som Skrivkramps mor både kläckt och genomfört gick nämligen ut på att värma den konserverade rödkålen i sina burkar.

Oöppnade.

I ugnen.

Men när rödkålen blir varm utvidgas den och är burken inte öppen så öppnar den sig själv. Och mor hade satt in tre burkar i ugnen.

Blogg.se tycks ständigt ligga steget efter. De senaste veckorna har det varit trögare än någonsin, och i helgen misslyckades mina favoritkommentatorer med att få in sina kommentarer här.

Bläh!

I dag, sägs det, ska "databasservern byggas ut med ytterligare minne". Gud vet vad det betyder, och att det hjälper tror jag när jag ser det.

Gårdagens inlägg skrevs just i går. I dag skulle jag åka buss till jobbet … och då går det som det går. Einstein J:r satt inte vid ratten, mina vänner; det är han som har skrivit tidtabellen!

– Det kan inte vara lätt att vara barn till ett geni.
– Nej, tänk på Einstein J:r, till exempel.
– Eh?
– Ja, han var inte heller så duktig i skolan, och nu kör han buss och är alltid försenad. Det är ingen som tar honom på allvar när han säger att han är relativt punktlig!

Chick lit har ni hört talas om, men efter en grundlig analys av världslitteraturen har jag funnit även följande mer eller mindre välmående genrer:

• chat lit: efter brevromanen kom epostromanen; och nu kommer Sigge Eklunds samlade chattar i bokform
• tjock lit: överviktigas memoarer
• chock lit: Lindas, Paris, Brittneys med fleras trosleverantörs självbiografi, om livet före konkursen
• tjack lit, f.d. ”De kallar oss mods”
• Chic chic choc-lit: nåt att sätta tänderna i för oss som älskar Häägen-Daas chokladglass
• tjat lit: mammor som påpekar saker
• Chess lit: You’ve seen the musical, now read the book!
• shit lit: rena skräpet
• chique lit: för oss som vet vad som är fiiint

”Vad har det stackars barnet gjort för ont?”

    Det var farmor som frågade, på bredast tänkbara nordskånska. Hon hade det nyaste barnbarnet i famnen och min mamma hade just berättat vad babyn skulle heta. Farmor var bokstavstroende kristen och väl bekant med den bibliska historien och namnen i den, således även med Joakim. Men det föll henne inte på läppen; kanske för att Joakim var väldigt ovanligt 1958. Som jag själv skulle få erfara var det väl egentligen bara raceresset Joakim Bonnier som med framgång visat upp det i offentligheten efter Joakim uti Babylon 2 700 år tidigare.

    Ja, förutom Kalle Ankas farbror då.

    Som sjuåring hade jag hjärtligt hunnit tröttnat på kommentaren ”Joakim? Farbror Joakim då va? ha-ha-ha …” så fort jag sa mitt namn. Pappas pedagogikkollegas skämtglada och intill förbannelse upprepade ”Jocke? Skit-Jocke då va? hä-hä-hä” hade knappast gjort saken bättre även om det inte var förrän som vuxen som jag började fundera på vad det var hos denne skämtare som gjorde att han trodde att han var lämpad för arbete med barn.

    Hur som helst hade jag fått nog den där dagen på tåget söderut. Jag var alltså sju år gammal, familjens bohag var på väg till Malmö med flyttbuss, medan barn och föräldrar gjorde resan med SJ:s hjälp. Som vanligt vankade jag av och an i tåget, förmodligen inte bara i vår egen vagn utan i hela tågsättet; en inte helt säker sysselsättning i en tid när det är tveksamt om man ens infört spärren mot att öppna dörrarna under färd. Och plötsligt insåg jag vad som måste göras. Sagt och gjort.

    Tillbaka till mammas och pappas kupé meddelade jag dem helt sonika faktum:

    ”Nu heter jag inte Joakim längre! Jag har bytt till Erik.”

    Även om även detta var ett de namn som givits mig vid dopet, måste det vara kombinationen mittisextiotal och synnerligen liberalt sinnade föräldrar, för att inte säga radikala, som gjorde att saken därmed var avgjord. Erik ville jag heta; Erik fick jag heta; end of discussion.

    Fyra–fem år senare började jag inse att Erik var Sveriges vanligaste förnamn, och att det gamla var betydligt vackrare, och funderade på om jag kanske skulle byta tillbaka igen. Men nej, det skulle bli för krångligt och förvirrande för omgivningen. Så jag behöll mitt Erik, fast hängde på ett ”J” för att ära mitt förflutna. Och så såg det ju fräckt ut …

    Och farmor var nöjd?

    Njä. ”Det stackars barnets” Joakim höll hon troget fast vid. Det var det enda hon någonsin kallade mig; ända fram till sin död vid 96 års ålder.

I senaste numret av Computer Sweden (8/12 2006) finns en notis som säger att Hitachi räknar med att kunna styra datorer med tankens hjälp runt 2011. En slags mössa läser av förändringar i blodflödet i hjärnan, och Hitachi har redan lyckats starta och stanna ett modelltåg med hjärnans kraft.

UPPDATE: jag förstår inte hur både jag och tidningen kunde missa en sån upplagd straffspark: rubriken "Hitachis hjärnvägar".

;-)

(slut på update)

Perfekt. Kan de sedan kombinera mössan med en integrerad inspelningsbar hårddisk-DVD beställer jag direkt. Tänk att kunna kolla på dina egna drömmar när du vaknar, och redigera bort allt det trista bara genom att tänka ”Tivo”!

Det händer att jag har mina åsikter om kvällspressens rubrikmakare, men den här har klassikerkvaliteter:

"Himlen får vänta för Christer Fuglesang" (dagens expressen.se)

Det kom ett brev, från en av mina favoritskribenter. Han undrade hur han skulle bära sig åt för att bli skribent …

På riktigt, alltså. Jag vet inte riktigt hur det ska kunna bli mer på riktigt än det han skriver, men det visade sig att det handlade om det yrkesmässiga. Och då kan jag ju inte låta bli att citera signaturen Axelman på tidningen MacWorlds forum härförleden:

"Skillnaden mellan proffs och amatörer är att proffsen får betalt även när de gör fel."

En annan sak som slog mig var någonting helt annat, nämligen envishetens betydelse för drömmars inslagande: 

Runt 1985 var jag nöjesredaktör på tidningen Arbetet i Malmö. De första årens fullständigt hysteriska förtjusning över fria skivor och fritt tillträde till i princip vilka konserter som helst hade börjat lägga sig. Det kunde till och med tränga fram ett litet rap av övermättnad emellanåt.

Då inträder Maria (Maria: var är du nu?) på redaktionen; ung, skrivartalang, musikintresserad etc., men lite för ung och lite för slängig för att jag skulle våga pröva henne som recensent. Det var de hon ville, nämligen. Nästa vecka var hon där igen, och nästa, och var hon inte där så var hon i telefonen; ständigt lika positiv och ständigt lika sugen på att recensera musik.

Det gick väl någon månad till, och så en fredag eftermiddag hade alla de vanliga, säkra korten tackat nej och jag skulle bli tvungen att bevaka en skitkonsert själv i stället för att gå på den hejdundrande fest som jag sett fram emot länge. In träder … vem då, tror du? Ja, jovisst, Maria, så klart. Hon får jobbet obesett och jag drar på fest med mina klingande påsar, och nästa dag är det en helt godkänd recension i tidningen. Och snart var Maria ett av de där vanliga säkra korten.

Sens moral? Skulle möjligen kunna vara den gamle fotbollsspelaren Gary Linekers torra konstaterande att "det viktiga är inte att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det viktiga är att vara på rätt plats hela tiden."

Alltså: vill du bli publicerad: terrorisera dem som har makten att publicera dig. Var vill du skriva? Ta reda på det och skriv till och för dem; gång på gång på utmattande gång. Skriv, skriv om och skriv igen. Ingen har blivit sämre skribent av att skriva mycket. Och är det någonting som Livet har lärt mig, så är det att aldrig vänta tills du är tillräckligt duktig, tillräckligt rutinerad eller tillräckligt mogen.

Just do it.

Att laga sitt snabbkaffe i mikrovågsugnen går så snabbt att klockorna praktiskt taget behöver gå baklänges för att hinna med.

Blogg.se är inte min favorit för närvarande.

Ni som vet, och kan sånt här: vilket är det bästa bloggverktyget och varför? Jag är inte intresserad av att pilla med kod, utan vill bara enkelt och bekymmersfritt kunna skriva mina inlägg, lägga in lite bilder ibland och hantera era kommentarer.

Vad rekommenderar ni? (och är det värt besväret att byta?)

Blogg.se var dum mot mig i natt. Gång på gång försökte jag posta mina hårmemoarer (första avsnittet syns nedan), gång på gång fick jag veta att det inte gick för att det var något tekniskt problem.

Och så vaknar jag och finner samma inlägg publicerat tusen gånger.

Nu har jag städat upp i röran och hoppas att eventuella RSS-prenumeranter har överseende med överflödandet och ber att få återkomma framåt kvällen igen.

Ha en härlig lördag så länge!

Som rekordmånga besökare fick se redan i tisdags, har jag gjort om min frisyr på det mest radikala sätt. I samband med detta utlovades en större frisyrexposé, vilken härmed publiceras. Varning för extremt dålig skärpa och vissa inslag av nostalgi.

Ett tag tänkte jag rubricera det här inlägget "Håren går", men så besinnade jag mig; så roligt ska vi inte ha det! I stället tänkte jag ta er på en tur nedför (eller om det är uppför?) Memory Lane.

[Eftersom blogg.se är extremt seg, trist och nyckfull just nu så lägger jag in en bild i taget, och publicerar, och uppdaterar sedan gång på gång med flera bilder - och står just den här meningen kvar i inledningen så håll ut: det kommer mera!]

Vi börjar i höjd med Beatles "She loves you", dvs typ 1963:



Här ser vi Yours Truly (i mitten), till havs med storebror Sven (till vänster) och fosterbror Lars Gunnar. Storebror ska bara något år senare drabba Malmö som ett av stadens första mods och av beundrande flickor och avundsjuka pojkar döpas om till Svea. Lillebror håller ståndaktigt fast vid sin crew cut.