SKRIVKRAMP

"Jag vill inte ha nått i silver
som jag vet jag kan få i guld"

Ur "Marie-Denise" på Blåslagna Hjärtans rätt färska CD, som likt en skugga från det förflutna smög in i mitt postfack på jobbet i dag. Till den anonyme avsändaren vill jag bara säga att jag gärna bjuder på en öl vid tillfälle, for old times' sake.

Alla ni andra kan förslagsvis kolla på www.blaslagnahjartan.se. Provlyssningar, mp3-beställningar, CD och merchendaise!

Rock on, old boys!

Andra bloggar om: Blåslagna Hjärtan, svensk rock, 80-tal

"Jag är helt ointressant för skvallermedierna. Jag har haft samma kille i många år, tar inga droger och använder underkläder."

Norah Jones citerad av Mats Olsson i Expressen


Andra bloggar om: Britney Spears, Norah Jones, hår, trosor

För en tid sedan gjorde jag mig lustig över professor Annika Dahlströms förment vetenskapliga attack på jämställdheten. En av kommentatorerna, Niklas, som för säkerhets skull inte har någon egen blogg att behöva försvara, menade att det inte var seriöst av mig "att kalla Dahlström för dilettant i ämnet".

Så här fortsatte han:

"Hon har med all säkerhet en bättre överblick över dessa forskningsfält tack vare sin långa erfarenhet inom medicinsk forskning än mannen på gatan, eller för den delen valfri genusforskare på samhällsvetenskapliga institutioner. Jag har ej heller hört någon kritik (i alla fall inte av det grövre slaget) från någon biolog eller läkare. Sedan verkar hon inte sticka under stolen med att detta är någonting hon kommit fram till genom att läsa kollegors publikationer, så jag förstår inte riktigt varför hon skall hudflängas.

I dagens DN får hon dock svar på tal just av kolleger, som på punkt efter punkt visar att professor Dahlström inte har ett jota på sina vetenskapliga fötter i den här frågan. Det är mycket underhållande läsning som kulminerar i konstaterandet att Dahlström missbrukat sin ställning som forskare. Och det kommer att bli ännu roligare om Dahlström ger sig på att försöka replikera. Vilket jag dock betvivlar. SÅ korkad är hon nog inte.

Tack till "Älskade dumburk" som uppmärksammade artikeln i DN!

Andra bloggar om: Annica Dahlström, feminism, jämställdhet, dumheter

Nyss läste jag den första begripliga instruktionen för användande av semikolon hos Lotten:

"Semikolon används inte bara för att särskilja olika mejladresser i mejlprogram eller för att göra flirtiga smajlisar ;-) utan även ungefär som ett tankstreck, fast lite finurligare. Det som står framför semikolonet ska vara en fullständig sats och det som står efter semikolonet ska vara en fullständig sats och de två satserna ska ha med varandra att göra."

Klart som korvspad, eller hur?

Och så går jag på föreläsning med den utomordentligt förträfflige Fredrik Härén, som hävdar att det inte finns några nya idéer. Kreativitet är i stället "bara" att sätta ihop minst två gamla saker på ett nytt sätt, säger han.

Och för att göra detta är det alltså alldeles utmärkt att ha en liten ask full med semikolon, säger jag!


Andra bloggar om: kreativitet, idé, idéer, semikolon

Jag får ekonomisk panik varje gång jag går förbi en löpsedel som säger att bostadspriserna slår nya rekord. En gång var jag själv en del av den där cirkusen och kunde gång på gång nöjt konstatera att jag vunnit igen. På 80-talet fick jag till exempel ganska exakt 1 000 kronor i månnaden för att bo sex år i den centrala ljuvlighet med kakelugnar som var min och min dåvarandes första riktiga lägenhet ihop. 1 000 kronor i månden - sedan hyra, el, värme, räntor och amorteringar var betalda, liksom skatten på vinsten.

Efter skilsmässan hamnade jag så småningom i en ny drömlägenhet på ett verkligt drömläge, fast i hyresrätt den här gången, och det lilla som var kvar av vinsterna sedan jag löst ut mit ex ur det gemensamma hemmet tröstade jag mig för. Sporbil, krogliv, resor; varenda krona kom till god användning, men i dag står jag där som ett fån och ser hur inträdesbiljetten till bostadscirkusen blir dyrare och dyrare och allt mer oåtkomlig. Till och med för mig som ändå har en rejäl lön.

Hur ska det då vara för ungdomar?

Andra bloggar om: ekonomi, pengar, bostad, boende, lägenhet, bostadsrätt

En svensk och en norrman sover i ett tält i Afrika när ett lejon bryter sig in. Svensken börjar genast ta på sig sina gympadojor.

– Är du dum i huvudet, ryter norrmannen. Tror du verkligen att du kan springa ifrån ett lejon?

– Nej, svarar svensken, men jag är ganska säker på att jag kan springa ifrån dig.


Källa: Fredrik Härén på Näringslivsdagen på Slagthuset i Malmö i dag (budskapet är att vi behöver inte bli bäst, och vi kan ändå inte konkurrera om kunskap med Asien; däremot kan vi använda vår kreativitet och bli lite bättre).


Andra bloggar om: humor, kreativitet, Fredrik Härén

I höstas fick min dotter ett sött  kedjebrev som skulle spridas vidare till tre kompisar. Det tvingade mig att ge  henne en mattelektion (ha-ha-ha, säger alla med insikt i min mattebegåvning, men i all fall:), som anpassad till förutsättningarna i ett nytt kedjebrev häromdagen  ser ut som följer:

Mitt mejl till 10 personer = 10 mottagare
Dessa  till 10 nya = 100
Dessa till 10 nya = 1.000
Dessa till 10 nya =  10.000
Dessa till 10 nya = 100.000
Dessa till 10 nya = 1.000.000 (en  miljon)
Dessa till 10 nya = 10.000.000
Dessa till 10 nya =  100.000.000
Dessa till 10 nya = 1.000.000.000 (en miljard)
Dessa till 10  nya = 10.000.000.000 (tio miljarder)

Håller vi tidsgränsen 5 dagar per länk i kedjan så tar jordens befolkning alltså "slut" inom sex veckor.

Det hjälper för övrigt  inte att sätta ned antalet mottagare i kedjan ens till två, det gör bara att  det tar lite längre tid innan hela skiten exploderar - mindre än ett halvår faktiskt.

Samma räkneoperation  ligger för övrigt till grund för den gamla sagan om den fattige bonden som tvingades till en schackmatch mot kejsaren. Förlorade han skulle han dö, vann han skulle han få ett riskorn för den första schackrutan, två för den andra,  fyra för den tredje, åtta för den ... ja, ni förstår. Bonden vann naturligtvis  och för sent insåg kejsaren att så mycket ris finns inte ens i  Kina.

Och dottern har naturligtvis inte fått ett enda brev, trots att hon uppfyllde sin del av överenskommelsen.

Fotnot: matematisk bevandrade läsare är särskilt välkomna att kommentera, men vänligen tänk på att formulera er skonsamt och begripligt. Matte är läskigt!


Andra bloggar om: kedjebrev, matematik

Emellanåt förstår jag ingenting. Till exempel den dånande tystnaden bland kommentarerna till föregånde blogginlägg, fast ni var rätt många som läste det. Betyder det att sexism är OK? Eller att jag missuppfattat allt? Eller att inlägget var poänglöst?

Själv tycker jag fortfarande att Oscar Swarz gick långt över gränsen i sin krönika i Computer Sweden. Det påpekade jag för tidningens chefredaktör Johan Hallsenius, som snabbt svarade att krönikan enligt hans mening ”sätter fingret på ett  fenomen som förtjänar uppmärksamhet i Computer Sweden. Att krönikören uttrycker sig drastiskt är kongenialt med ämnet han beskriver”.

Och det kan man på sätt och vis hålla med honom om: Swarz är kongenial med det fenomen han beskriver, eftersom både fenomenet och hans beskrivning av det i så hög grad bygger på dåligt omdöme.

Håller ni med mig?

EDIT: visst är det lite lustigt just i den här kontexten att Computer Sweden har följande text riktad till dem som vill kommentera artiklar borta hos dem: "Inlägg som innehåller diskriminerande uttalanden, personliga påhopp eller språk som kan uppfattas som stötande, kommer att tas bort av tjänstgörande redaktör."


Andra bloggar om: Oscar Swartz, Computer Sweden, sexism, mobbing

Det är alltid lika fascinerande att se folk begå harakiri offentligt. Jag säger bara Jan Danielsson, så behöver jag inte säga mera.

Dagens exempel kommer från Oscar Swartz, känd som en av de svenska fildelarnas mest brinnande förkämpar för frihet på nätet. Ofta intressant och välformulerat (och ofta håller jag med honom i sak), men i dag går han inte bara för långt, han förgår sig på ett så idiotiskt korkat sätt att landets alla hackspettar lystet slickar sig om näbben.

Vad det är fråga om? Tja, vad sägs om en kille med egen krönikespalt på bästa plats i Computer Sweden (53 000 i upplaga och 80 000 läsare enligt uppgift) och som däri, på allvar hävdar att det är bra, ok, rentav sunt att kåta datornördar klipper ihop porrkroppar med kändisansikten och lägger ut dem på nätet - eftersom det visar att vanligt folk nu vrider makten ur händerna på medieeliten. Inte minst Karolina Fjellborg ska hålla käften eftersom hon  "lever fint på en blldbyline som verkligen ser ut som överdelen av en platinablond porrskådis".

Seriöst?

Passa på att läsa hela hans krönika nu. Det lär inte bli fler tillfällen i Computer Sweden, som är en seriös tidning.

So far.


Andra bloggar om: Oscar Swartz, Karolina Fjellborg, fildelning, mobbing

Det händer ibland att någon annan skriver precis det man tänker. Precis! (fast bättre - det är det som är så irriterande).

Och så finns det Bodil Malmsten, som skriver som jag tänker hela tiden, fast bättre. Dagens inlägg på hennes blogg är ett sånt i kubik. Och eftersom det bara går att länka till hennes blogg i dess helhet (här), så klipper jag in hela det aktuella inlägget här nedanför (och om Bodil misstycker så tar jag naturligtvis bort det igen):

Onda aningar

Feber. Ont i halsen, ont i huvudet, ont i kroppen, onda aningar.
De onda aningarna har att göra med så kallad respons jag har fått på det jag skriver, gensvar som enligt mig är baserat på ett gigantiskt missförstånd.
Jag skriver inte för att tala om hur någon annan ska göra, vad som är rätt.
Jag är ingen förebild.
Jag har inte rätt.
Att jag tycker att jag har rätt - det är en annan sak; det är klart att jag tycker att jag har rätt, men jag har inte rätt.
Det finns inget rätt.
Jag är ingen läroanstalt, inget universitet - jag vet inte bättre och absolut inte bäst.
Jag kan inte lära ut någonting.
När jag skriver om exempelvis The Shield, eller Thomas Bernhard - det är inte för att andra ska se samma sak som jag i The Shield eller Thomas Bernhard. Jag skriver om till exempel The Shield eller Thomas Bernhard för att jag inte kan låta bli.
Orsaken till att allt som passerar mig måste komma ut i form av ord känner jag inte till.
Det bara är så.

Den som skriver har rätt?
Jo, men bara medan den skriver.

Bodil Malmsten

"Kärleken älskar skratt."

Erik J.


Andra bloggar om: kärlek, skratt, glädje

Jag hör till dem som gärna vill ha ett ansikte och ett namn bakom mina bloggtexter; gärna även bakom de bloggar som jag återvänder till regelbundet som läsare. En bra skribent får man ju snabbt ett personligt förhållande till, och inte vill du väl ha ett förhållande med någon som inte vill visa sig?

Nu är det ju inte riktigt så enkelt, och jag står därför utan större problem ut med att en hel bunt av mina favoritbloggare av båda könen är anonyma. Att jag står ut betyder å andra sidan inte att jag inte är nyfiken – både på människorna bakom tangentborden och på skälen till att de valt anonymiteten.

Ibland är det väldigt uppenbart: de lever liv som de inte kan eller vill stå för fullt ut. Ibland är det mer subtilt: de är rädda för omgivningens fördomar. Ibland handlar det om att skydda de berörda som inte bett om att få vara med. Finns det barn med i bilden kanske man inte vill hämnas alltför offentligt på den som svikit, även om just denne kanske är mer än väl kvalificerad för att få brinna både i helvetet och på bloggen.

Anonymiteten gör det också möjligt att vara mer brutalt ärlig och att visa upp sina egna mörka sidor än om man samtidigt ska skylta med sitt ansikte. Och de här mörka sidorna – högst privata i sitt ursprung – kan vara mycket allmängiltiga och berörande för läsarna, minst lika väsentliga som om man fått ögon, näsa och mun att sätta på sin bild av upphovsmännen.

Nyss poppade det upp en ny sådan, anonym blogg. Det är signaturen Medea som på sin anonyma blogg ”100 sätt att hämnas en dumpning” tänker göra processen kort med mannen som svek henne. Läsekretsen här kanske känner till fler. Tips gärna i kommentarerna, eller mejla på erik [punkt] rudvall [snabel-a] gmail [punkt] com om det av någon anledning inte är lämpligt att ens tipsa offentligt.

Och så ser jag fram emot era synpunkter på anonymitet, bloggen som verktyg för hämnd och sanningar – och kanske om hur det kan gå om det går fel?

Andra bloggar om: otrohet, relationer, svek, hämnd, anonymitet