Anonyma bloggar: vad ska det vara bra för?

Jag hör till dem som gärna vill ha ett ansikte och ett namn bakom mina bloggtexter; gärna även bakom de bloggar som jag återvänder till regelbundet som läsare. En bra skribent får man ju snabbt ett personligt förhållande till, och inte vill du väl ha ett förhållande med någon som inte vill visa sig?

Nu är det ju inte riktigt så enkelt, och jag står därför utan större problem ut med att en hel bunt av mina favoritbloggare av båda könen är anonyma. Att jag står ut betyder å andra sidan inte att jag inte är nyfiken – både på människorna bakom tangentborden och på skälen till att de valt anonymiteten.

Ibland är det väldigt uppenbart: de lever liv som de inte kan eller vill stå för fullt ut. Ibland är det mer subtilt: de är rädda för omgivningens fördomar. Ibland handlar det om att skydda de berörda som inte bett om att få vara med. Finns det barn med i bilden kanske man inte vill hämnas alltför offentligt på den som svikit, även om just denne kanske är mer än väl kvalificerad för att få brinna både i helvetet och på bloggen.

Anonymiteten gör det också möjligt att vara mer brutalt ärlig och att visa upp sina egna mörka sidor än om man samtidigt ska skylta med sitt ansikte. Och de här mörka sidorna – högst privata i sitt ursprung – kan vara mycket allmängiltiga och berörande för läsarna, minst lika väsentliga som om man fått ögon, näsa och mun att sätta på sin bild av upphovsmännen.

Nyss poppade det upp en ny sådan, anonym blogg. Det är signaturen Medea som på sin anonyma blogg
”100 sätt att hämnas en dumpning” tänker göra processen kort med mannen som svek henne. Läsekretsen här kanske känner till fler. Tips gärna i kommentarerna, eller mejla på erik [punkt] rudvall [snabel-a] gmail [punkt] com om det av någon anledning inte är lämpligt att ens tipsa offentligt.

Och så ser jag fram emot era synpunkter på anonymitet, bloggen som verktyg för hämnd och sanningar – och kanske om hur det kan gå om det går fel?

Andra bloggar om: , , , ,

Kommentarer
Postat av: Mary

mycket bra skrivet.

Postat av: SKRIVKRAMP

Tack, Mary. Du verkar dock inte ha några problem med att bjussa på dig själv och vem du är på din blogg. Är det så?

2007-02-01 @ 10:44:11
URL: http://original.blogg.se
Postat av: Annaa M

Den mesta anonymiteten i bloggvärlden beror väl på att människor i allmänhet är ovana både vid offentlighet och att skriva. Efter ett tag blir ju i de flesta fall inte anonymiteten heller så märkbar, ansiktet blir tydligare även om bloggen saknar bild.
Men de helt anonyma bloggarna tror jag läsarna tröttnar på efter ett tag. Antingen de handlar om hämnd, alkoholproblem, psykiska problem eller vardagsprat. Dessutom blir fejkfaktorn högre ju anonymare bloggaren är. Jag tycker tilliten är något i överkant i bloggvärlden, de flesta tycks förutsätta att allt som skrivs är äkta. Jag är övertygad om att det skrivs en massa "bra historier" på bloggen särskilt när man ibland har svårt att ana verkliga konturer bakom orden.

2007-02-01 @ 10:44:17
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Salt

Apropå det, vad blev det av dina intentioner att skriva mer personligt? Du verkar ha kommit av dej?

2007-02-01 @ 11:57:36
URL: http://salt.blogsome.com
Postat av: Moddan

Jag har också funderat på det här, även då det gäller mitt eget bloggande. Innan så frestades jag av att ha en annonym blogg men kom fram till att det var mer utmanande för mig att inte vara annonym. Jag tror och vet att man kan falla för det skrivna ordet, en blogg utan bild kan vara intressant men jag håller också med Annaa M. Jag blir mer kritisk då jag läser en annonym blogg. En bra historia behöver ju iof inte vara sann för att den ska väcka något hos läsaren men den blir bättre om jag vet vem som skrivit den.

2007-02-01 @ 13:44:13
URL: http://www.moddansgavel.blogspot.com
Postat av: Moddan

Jag har aldrig frestats av hämndbegär men om jag skulle göra det så är jag nog en mer agerande person än en blogghämnare. Koka husdjur och sånt ;)

2007-02-01 @ 14:15:48
URL: http://www.moddansgavel.blogspot.com
Postat av: SKRIVKRAMP

Anna, Salt och Moddan: man kan kanske säga att anonymiteten ökar min frihet som bloggare, men sänker min trovärdighet? Jag måste alltså skriva bättre som anonym än som offentlig, för att ni ska tro lika mycket på mig. Blir jag mycket bättre av att gömma mig kan det alltså vara lönt; annars inte.

Bloggmatematik alltså, och kanske finns det någon därute, som inte blev skrämd av sin mattelärare när hon eller han var liten, som kan sätta upp en formel för detta fenomen!

Men kom igen nu, med tips på hemligbloggare som viker ut sitt känsloliv!

2007-02-01 @ 15:10:55
URL: http://original.blogg.se
Postat av: Berit

Det är också tydligt att många bloggare enbart är ute efter bekräftelse och blir uppenbart stötta i kanten om man inte delar deras åsikt.

2007-02-01 @ 15:45:29
URL: http://[email protected]
Postat av: Salt

För mej personligen så spelar det ingen roll om man skriver anonymt eller ej. Man får komma ihåg att människor ofta är förljugna och självförhärligande varelser och det tror jag förvärras av att folk skriver under eget namn. För vem får ut något av att Xpq9 verkar makalös?

Men trovärdigheten ligger inte i ett namn, och trovärdigheten eller igenkänningen är 100 gånger viktigare än Sanningen i bloggsammanhang. Jag skulle aldrig ta gift på att det dem jag läser skriver sant, men det betyder inte att jag inte läser med stor behållning.

2007-02-01 @ 20:32:55
URL: http://salt.blogsome.com
Postat av: hobbyfilosofen

Min blogg är hyfsad anonym. Medvetet. Jag kan inte skriva som jag gör om vänner eller familj läste det och kopplade innehållet till mig som person. Och jag behöver skriva som jag gör. Inte för att jag har det så jävla svårt, men man måste tömma skallen då och då. Så hoppas man ju att någon ska läsa vad en skriver. Och gärna kommentera. Om man har något vettigt att säga. Ibland får man en positiv kommentar. Negativa, men konstruktiva, kommentarer har jag ännu inte sätt i bloggspace. Bloggare är lite för snälla, kanske? Hämndbloggar tycker jag inte så mycket om. De har nog sin funktion för den som skriver, men det är lite lågt. Men folk får ju skriva som dom vill. Mode eller hämnd kvittar för mig. Känslor, tankar och goda berättelser värderas högre. Om bloggarna är anonyma har jag inget emot. För många är det svårt att skriva om sina innersta tankar eller känslor i full öppenhet. Inga problem att de då vill vara anonyma. Men det är ju endast min personliga åsikt?

2007-02-02 @ 00:41:15
URL: http://nattensmulmogmorke.blogspot.com/
Postat av: SKRIVKRAMP

Berit, Salt och hobbyfilosofen: tack för era tankar. När det gäller Salts kommentar så beror läsarnas reaktioner kanske på hur och varför man läser. Ser man det som "skönlitteratur" spelar upphovsmannens identitet inte särskilt stor roll (det viktiga där är snarare att hitta en skribent som levererar ofta, som du, Salt!). Om man däremot är reality-junkie är identiteten naturligtvis viktigt, som garant för sanningshalten, dokukänslan, äktheten.

Själv är jag väl en sådan läsare som går på känsla. Berör det mig så berör det mig, oavsett om det har "hänt". Det här citatet hittade jag på My Back Pages för en tid sedan:

"Det intressanta med fiktion är inte om den är 'sann' i yttre mening utan om den är det på ett inre plan"

Och Skrivkramp gör vågen.

2007-02-02 @ 09:14:25
URL: http://original.blogg.se
Postat av: "S"

För inte så länge sen var dagboken en hemlig bok med lås på. Idag står de digitala dagböckerna (bloggarna) öppna för vem som helst, och lämnar hämningslöst ut allt och alla. Ja, hur blev det så?

2007-02-02 @ 17:54:24
Postat av: Anonym

Dagbok = fragmentariska uppgifter om vad som hänt, olika beskrivningar och tankar ...

2007-02-02 @ 17:57:27
Postat av: Stefan

spännande det här med anonymitet. själv har jag likt hobbyfilosofen också valt en halvhemlig approach. orsaken? jag vill att folk ska spekulera och fundera på om det är sant det jag skriver, eller helt påhittat. som anonym har jag möjlighet att skriva om vad som helst hur som helst. så fort det kopplas till mig som person med ett ansikte, historia och en kontext tror jag att jag skulle "fega" mer och inte vara så fri. Nu är inte det hela sanningen för mina vänner, familj och arbetskollegor känner till min blogg och är ofta inne och läser (som i sig utgör en hämsko). Nästan alla personer jag referar till i mina poster har förebilder i verkligheten och de skulle nog tycka att det var surt om de på riktigt blev igenkända. Som det är nu kan de också säga att "bah Steff han hittar bara på"...vilket jag gör ibland och vilket jag inte gör ibland.

jag har till och med hemliga alteregon som publicerar i bloggen - för som Steffo känner jag att jag inte kan publicera vissa saker...bara en sådan sak. Undrar vem jag försöker lura...

fan vilken rörig kommentar...ere någon som fattar?

;)

2007-02-06 @ 21:27:23
URL: http://sakersomsuger.blogspot.com
Postat av: SKRIVKRAMP

Fattar precis; tycker det var rätt kreativt att inte bara vara hemlig utan ha alteregon också. I like!

2007-02-06 @ 21:53:01
URL: http://original.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback