SKRIVKRAMP

– C-vitaminer är det bästa mot förkylning!
– Jag tror mer på vitlök!
– Echinacea, säger jag
– Nej, cognac är det enda som hjälper! Eller så hjälper det lika lite som allting annat; men det är roligare.


Andra bloggar om: förkylning, medicin, c-vitamin, vitlök, cognac

Hansacompagniet är Shoppingmalmös centralpunkt. Inte nödvändigtvis stans bästa shopping, men det nav som denna del av livet vrider sig kring. Vi som är vuxna minns när det hette NK, men atmosfären och känslan finns kvar trots att lokalerna gjordes om till galleria för många år sedan.

Det händer att jag går till dit, inte för att handla, utan för att titta på kvinnorna. Det är här de samlas när de lämnar de bankfack i marmor de kallar sina hem; den där kvinnorarten vars hud doftar oåtkomlighet och dyrbarhet och vars ben slutar först i höjd med öronen.

De kan vara självupptagna långt bortom det skrattretande, men är alltid värda att lägga ögonen på, att gå några meter bakom bara för att se hur miljoner muskelfibrer samverkar för att åstadkomma det självklara sväng i höfterna som kondenserats i låttiteln ’poetry in motion’.

Rasbenens innehavare tycks ha ett vattenhål just vid Hansacompagniet. Här samlas de för att uppdatera garderoben och känna en stund av själarnas gemenskap på caféet med väninnorna. Sedan försvinner de i tomma intet; vart vet man inte. Koncentrationen av dem är anmärkningsvärd inne på HC och kanske tio–tjugo meter utanför byggnaden. Längre bort och poff, så är de borta.


Andra bloggar om: Malmö, shopping, kvinnor

Apropå våra diskussioner om medelåldern här, här och här:

"The really frightening thing about middle age is that you know you’ll grow out of it."

Doris Day


Andra bloggar om: Doris Day, medelåldern, citat

Ett litet lästips så här fredagseftermiddagen: Jonas Gardell, som bloggar på sin hemsida. Mycket, mycket välformulerat och läsvärt, fullständigt oavsett vad man tycker om Gardells åsikter.

Andra bloggar om: bloggar, jonas gardell

En av mina kolleger påstår att en dansk recensent skrivit så här om Carlos Santana: "den ende gitarrist som kan spela så att bröstvårtorna styvnar på kvinnorna".

Jag har sökt, men inte hittat, källan och den exakta formuleringen på nätet. Nån annan av nördarna därute som vet hur det ska vara?


Andra bloggar om: santana, musik

Anta att du inte bara skiter i lagen, du gör en dygd av det också.

Anta att du fortsätter att bryta mot lagen, överlagt och regelbundet, i decennier.

Anta slutligen att du blir avslöjad, och att rättvisan slår till med hela sin kraft. Visst känns det lite läskigt?

Jag hör inte till dem som var särskilt upprörda när Cecilia Stegö Chilò utsågs till kulturminister, dansade på bordet i sina 15 minuter och sedan försvann lika snabbt som hon kommit. Tvärtom kändes det lite underhållande att fundera på hur hon, som inte betalt TV-licens på 16 år, skulle tackla att hon just blivit högsta hönset för public service-radio och TV.  Var jag bekymrad, så var det inför utsikten av att få se henne regera inifrån fängelset - det sas ju att hon riskerade upp till två år för sin olydighet.

Nu har åklagaren Åke Olsson funderat färdigt, värderat brottet, uppsåtet och systematiken i Cissis kriminalitet och kommit fram till att straffvärdet är böter och att beloppet bör vara ... 900 kronor. Vi som parkerat fel någon gång förstår hur förkrossad hon måste känna sig i dag.

Som licenspejlare måste det vara skönt att ha en sådan kraftfull markering från rättsväsendet med sig i ryggen när man ringer på dörren hemma hos mig nästa gång.


Andra bloggar om: TV-licens, kulturminister, Cecilia Stegö Chilò

Medan det kärvar mellan mina käraste bloggvänner, läser jag en liten, minimalistisk skrift om kreativitet, ”Kreativiteten kommer av sig själv” av Bengt Renander. Och det som jag hoppades skulle vara ett kreativitetens ABC närmar sig i själva verket en livspraktika. Jag är mållös och kan bara ge er några små skärvor. Först Renanders definition på kreativitet:

"förmågan att hitta lösningar på problem som inte har en färdig lösning"

... och sedan på problem:

"kreativitetens råvara och alltså inte nödvändigtvis något man bryter ihop av"

Inte nog för att övertyga er? Läs den själv, det är väl värt besväret. Förresten: läs den även om ni tror på mig.

Andra bloggar om: kreativitet, problem, böcker

Där jag jobbar i Malmö city, brukar det stå en kille och missionera nästan varje dag. Han har ett munläder av guds nåde och snackar en osannolik massa smörja. Tanken är möjligen inte att i första hand frälsa nya själar till Gud, utan att samla in pengar till de hemlösa. Det är värt all respekt, även om jag i mitt stilla sinne undrar om han och hans kompisar inte skulle få in tio gånger så mycket pengar om de skaffade sig jobb i stället – och donerade en del av inkomsterna därifrån till de fattiga.

Det skulle också ha den goda bieffekten att vi slapp höra på pausmusiken, som är det egentliga målet för detta utbrott: den skitmusik som de envisas med att spela på längden, bredden och tvären så fort de hämtar andan. ”Kristen musik”, dvs. tredje klassens dansbandstoner till überklyschiga texter framförde av fjärde klassens badrumssångare. Vem tror de att de ska göra på gott humör på detta viset?

Är det för övrigt någon som hört någon, någorlunda modern, kristen musik som håller måttet? Någonsin?

Andra bloggar om: kristen musik, mission, kristna

"Ni är en gammal snuskhummer, mr Blank, säger hon.
Jag vet, svarar han. Men jag var en ung snuskhummer också."

Ur Paul Austers senaste roman, ”Resor i skriptoriet”


Andra bloggar om: Paul Auster, citat, böcker

Det finns ett österländskt ordspråk som går ungefär så här: "Fötterna växer ofta fortare än förståndet". Med en modern fortsättning skulle man kunna säga att "först när ålder och skonummer sammanfaller kan det ena definitivt anses ha kommit i fatt det andra" (vilket i så fall skulle tala för att kvinnor blir vuxna tidigare än män – och jag känner flera kvinnor som skulle vilja påstå att det är sant).

Andra bloggar om: ålder, skor, citat

Just nu pågår en mycket underhållande debatt om vad kvinnor och män är bra på. Bakom debatten ligger professor Annica Dahlström, som påstår att det finns biologiska skäl att låta kvinnor städa (och ta hand om barnen). Debatten kommer säkert att sälja en massa ex av professorns bok - och det är naturligtvis denna möjlighet som får henne att formulera sig så provokativt.

Men vad är hon för en filur, då? Jo, professor i histologi (= läran om biologisk vävnad, studerad i ljusmikroskop eller elektronmikroskop och genom histokemi) och neurobiologi (som är en så perifer vetenskap att den inte ens finns som uppslagsord i varken NE eller på wikipedia).

Nu har jag dock forskat lite i ämnet och lärt mig följande: tiopoängskursen i ämnet på Göteborgs universitet behandlar allt "från molekylär nivå till övergripande funktioner som inlärning och minne".

Inte illa!

I Uppsalas tiopoängskurs klarar man enligt presentationen på nätet bland annat av allt "från synsinnets ljusdetektion till medvetande, molekyler som är biologiska klockor, luktsinnets roll i partnerval, inlärning-minne-medvetande, psykiatri och neurofarmakologi, galna kosjukan och människans prionsjukdomar, Alzheimers sjukdom, kroppens eget morfin och cannabis, och neurobiologin bakom aptitreglering och anorexi.

Någon liknande megalomani har jag väl inte hört talas om annat än från sociologiska institutionen. Jag trodde att detta var det enda ämne som visste allt om allt, men professor Dahlström måste uppenbarligen ha det mycket trångt i hatten. Bäst att vi tar av våra ynkliga små mössor och bugar djupt inför denna encyklopediska kunskap.

Sen får vi väl helt enkelt kravla in under våra stenar igen. Eller söka till tiopoängskursen.

Vill ni läsa lite om Dahlströms "vetenskapliga förhållningssätt" till de här frågorna, så hittade jag en dräpande drapa här. Inte minst garvar jag när bloggposaren konstaterar att de fakiskt finns vetenskapligt belagda skillnader mellan mäns och kvinnors talang för matematik – och om samma skillnad skulle finnas i längd och män var 180 cm i snitt skulle kvinnor vara 179,36 cm i snitt

Mycket underhållande för den som är uthållig!

Fotnot: huvuddelen av detta blogginlägg förekom redan i går som kommentarer till en postning hos "Älskade dumburk"

Andra bloggar om: könsroller, Annica Dahlström, biologister, särartsfeminism

I slutet av december skrev jag om hur det kan kännas att bli sviken; att känna blodet rusa fram och hjärtat slå som en stångjärnshammare.  I den ursprungliga versionen hade jag med meningen att ”det var tur att hon inte var där och då, för då hade jag förmodligen slagit ihjäl henne”.  Jag strök den innan jag publicerade mitt inlägg, inte minst eftersom det är en jävligt olämplig känsla att känna och för att jag tycker extremt illa om män som agerar på den typen av impuls.

Men  så läser jag Malcolm Gladwell fascinerande bok ”Blink” och hittar det här (inte ordagrant, men i koncentrat):

”Det optimala tillståndet av upphetsning inträffar när vår puls ligger mellan 115 och 145  slag i minuten. Då förbättrar stress faktiskt vår förmåga. Över 145 slag händer det saker i kroppen som inte är bra.  Och över 175 bevittnar vi ett sönderfall av hela den kognitiva förmågan: framhjärnan stänger av och mitthjärnan – den del av hjärnan som är densamma som en hunds – tar kommandot. Har du någonsin försökt föra en diskussion med en förbannad eller rädd människa? Det går inte. Du kan lika gärna försöka prata med din hund.”

När jag funderar på sådant som omdöme och misshandel i det här ljuset blir jag synnerligen förvirrad. Ska man tro Gladwell behöver  det alltså inte vara enbart ondska som driver dem som slår. ”Tillfällig sinnesförvirring”, brukar ju advokater dra till med när den typen av djävulskap till slut hamnar i rätten. Ska man tro på Goldwell kan det alltså finnas en rent fysisk förklaring till vansinnet. Och jag minns min egen skenande puls där framför datorn, och mina skenande känslor, och undrar: hur utom sig kan man bli?

Vad tänker ni om detta?

Andra bloggar om: otrohet, misshandel, svek

Om det var någon som trodde att Aftonbladet vet vad ordet "någonsin" betyder och att detta var orättvist, så behöver ni tänka om. Intresseklubben har gjort en sökning i arkiven och meddelar att det såg ut så här dagen därpå:




… och så här:



… och så här såg det ut nästa dag:



… och i går så här:



… och i dag står det så här på ettan:




Suck. Extra bittert för journalisten Karin Moberger som faktiskt visade att hon vet hur man behandlar "någonsin" i sin artikel om kräksjukan. Rubrikmakaren på insidan gick på säkerhet och använde (helt korrekt) "hittills” i stället. Men ettanredigeraren är precis så obildad som man kan frukta och skämmer ut sina kolleger.

Man bara önskar att det var sista gången någonsin.

Dream on!

För de av er som inte heller har ett liv, kommer här några tips på musik som gör nästa besök i duschen längre, varmare och njutbarare än det annars skulle vara: mitt blandband ”Klister”, med låtar som vägrar släppa taget.



Det finns betydligt värre låtar än de här, som samtliga faktiskt är rätt uthärdliga – om den här katten själv får välja.

Finns det fler musiknördar därute byter jag gärna blandband IRL också. Hör av er bara! Och berätta gärna om era egna klisterfavoriter.


Edit: om det är nån som vill veta mer om vad jag verkligen gillar i musikväg, kan ni titta in på min hemsida. Där avslöjas mer om sanningen.

Jag vet inte om det är på skoj eller allvar, men ”Swedish librarians” med foton på … gissa vad … är hysteriskt! Mer eller mindre välsvaravade bibliotekarier sportar sina finaste kläder i den ljuvliga biblioteksmiljön inne i Stockholms stadsbibliotek.

När jag var liten var bibliotekarier snipiga tanter med läsglasögonen hängande i ett snöre på bröstet, men nu … ja, vad ska man säga?

Nätet är fantastiskt, och bloggvärlden. Som överallt annars dominerar strunt och lättviktigheter, men somligt är ändå begåvat och läsvärt. Några är riktiga juveler med djup och lyster som gjort mig allvarligt beroende. Salt och NederBird har jag redan lovordat (och lagt i länklistan till höger), men nu vill jag gärna tipsa om ”Trassel” på ”Orden som inte blir sagda”.

Det är en ung (edit: 28) kvinna som varit med om djävulska ting och som ändå kan och vill och orkar söka glädjen och kärleken.

Gå inte dit om ni inte vill bli berörda.

”Du som inte ens kan stava ordentligt, dina åsikter förtjänar inte att bemötas”.

Se där: ett av de äldsta retoriska tricken i hela boken. ”John A” försökte sig på det i en kommentar till min post om språkpuckon och annat oknytt i spalterna här nedanför nyss. Dessvärre (för honom själv, för oss övriga var det bara underhållande) sköt han sig själv i foten på samma gång.

Sakfrågan undvek han däremot. Därför kan jag inte motstå chansen att få  undervisa honom i den egna sakfråga som han så elegant tappade i golvet: det heter faktiskt ”kolleger” numera. ”Kollegor” med ”o” går också bra, men de ledande rättesnörena Svenska Akademins Ordlista (SAOL) och NE:s ordbok har båda varianten "kolleger" som sina förstahandsalternativ.

Eftersom jag är professionell skribent försöker jag avhålla mig från en massa eget tyckande och följer i 99 fall av 100 rekommendationerna från folk som vet bättre, eller i alla fall borde göra det. Skälet? Att jag har ett budskap att överbringa. Detta är viktigare än den eventuella skönheten i språket. Och genom att använda förstahandsalternativet retar jag så få av mina läsare som möjligt.

Om jag därvid mister John A är jag inte fullständigt övertygad om att det verkligen är en förlust.

Fotnot: "sic" är latin och betyder egentligen "så". Ordet används stundom för att understryka att ett uppseendeväckande eller egendomligt citatord faktiskt är rätt återgivet. På läkemedelsrecept användes förr påskriften sic! för att markera att en anmärkningsvärt hög dos av läkemedlet i fråga var avsiktlig. (Citat från NE)

"Skrivandet måste ske mitt i livet. Stäng inte av det, vänta inte på ett sabbatsår, begär inte tjänstledigt. De sakerna kommer vanligtvis inte att hända. Du måste skriva nu!"

Julia Cameron i ”Lusten att skriva”

För intresseklubben meddelas samtidigt att jag på matbloggen "Pappas köttbullar" nu svarat på en av bloggvärldens många utmaningar. Svaren inkluderar George "den femte beatlen" Martins kalsonger, en förbannad Robert Broberg samt sossarnas intranät.

Hur svårt kan det vara, att använda språket som det är tänkt?

Nej, jag menar inte er som faktisk inte kan, jag menar kolleger, utbildade människor med språket som arbetsredskap; tror ni verkligen att snickare slår i spik med en rubank?

I dagens Aftonbladet kan man läsa följande:

"Om man ska tro experterna väntar stekheta dagar även 2007. Människor runt om i världen kan få uppleva det varmaste året någonsin. Och det är klimatförändringarna som ligger bakom."

"Journalisten" som knackat ned det här vet inte, eller bryr sig inte om, att innebörden i ordet någonsin är "varken förr eller senare". Om hon hade haft rätt skulle det alltså bli varmare än någonsin 2007, men sedan svalare igen. Och då vore det liksom inget problem, eller hur?

Tar man sig för att kommentera något av alla de ”någonsin” som slafspellarna använder för att de låter häftigare än de ”hittills” som de egentligen menar, kan man vara  säker på att få någon syrlig kommentar om Messerschmitter och språkpolis tillbaka, och det vill man inte gärna utsätta sitt sköra själv för särskilt många gånger.

För att inte tala om alla självrättfärdigande svar av typen ”det är väl inte så himla viktigt”. Fast det har Tage Danielsson redan givit det definitiva svaret på tal på i boken ”Grallimatik” 1966, när han helt oförskräckt hävdade att det är mest praktiskt att använda orden i den betydelse man kommit överens om:

”Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är ju ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse – särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att du får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Fast de skribenter det gäller åker nog inte tåg, ändå. De är bara ute och cyklar.

Häromdagen diskuterade vi medelåldern här på Skrivkramp.  Ämnet kantrade snart åt tant-hållet: vad det är, och är det bra eller dåligt att vara tant. Eftersom jag är inne i ett etymologiskt stim för tillfället kunde jag inte låta bli att gå på upptäcktsfärd i litteraturen och på nätet.

Tanten är ju bland annat, sägs det, kulturens stöttepelare. Det är tanten som går på teater, konstutsällning och som köper böcker. Skulle gissa att det är den vita, medelålders (vad nu det är för nåt) medelklasskvinnan som åsyftas; dvs en människoart som förmodligen är lite bättre än den vite medelålders mannen som i dessa dagar gärna rullas i tjära och fjäder.

Fast när jag googlar hittar jag nada om henne. Någon som sett till kulturtanten?

Nåväl: vad är då en tant?

NE säger ”(medelålders eller äldre) kvinnlig släkting i förh. till yngre anförvanter; vanl. om relativt avlägsen släkting (vanl. ej om moster, faster o.d.): arvtant; han skulle hälsa på sin rika ~. BET.NYANSER: a) utvidgat om medelålders el. äldre kvinna; ofta med antydan om förlegade åsikter, kläder o.d.: tantaktig; i tesalongen satt det fullt med ~er; tycker du verkligen att jag ser ut som en ~? b) spec. som tilltalsord till äldre kvinna (oberoende av släktskap): ~ Berta; kan ~ säga hur mycket klockan är?”

Wikipedia säger att ”tant är ett tilltalsord som traditionellt användes särskilt av barn till kvinnor i medelåldern och uppåt; motsvarande ord för män är farbror. I vardaglig betydelse avser ordet en kvinna i medelåldern eller uppåt. Det uppfattas numera ofta som lätt nedsättande, eller ironiskt om en kvinna använder ordet om sig själv. I norska, danska och tyska betyder motsvarande ord faster eller moster.”

En omfattande utredning om tanten ges i ICA-kuriren, en annan i konstprojektet Den Svenska Tanten.

Ordet kärring vågar jag inte ens försöka utreda!