SKRIVKRAMP

Alltså, visst var det inne med stora solglasögon redan i fjol, men vad kallar man det som förekommer i vårljuset på våra gator nu? Integralhjälm?

Detta kommer inte att bli nådigt när vi tittar på semesterbilderna om några år!

Andra bloggar om: solglasögon, mode, excesser

Efter gårdagens uppvisning i feg och fantasilös svensk fotbollscoachning får man försöka glädja sig åt de glädjeämnen som trots allt finns. Ett är följande konstaterande i Aftonbladet, där Jennifer Wegerup inte bara har totalfel om hur det kommer att gå, utan också konstaterar att den gudomlige George Bests vålnad följer alla fotbollsintresserade som besöker den gröna ön:

"Vi, liksom landslagsplanet, landade på George Best Belfast City Airport. I min plånbok finns nu en fempundssedel med Best på."

Nu är bara frågan: när döper de om Malmö Airport i Stururp till Bosse Larsson Airport? Och när får vi se honom ersätta Selma på femtilapparna? Men förmodligen fegar vi väl där också.


Andra bloggar om: fotboll, landslaget, Bosse Larsson, George Best

PS: ni vet väl att det var Best som apropå sin bortrunna fotbollstalang (eller om det var förmögenhet) sa "I spent a lot of money on booze, birds and fast cars. The rest I just squandered."

Plura bloggar på ett sätt som kan få den mest hårdhjärtade i spinn, och det påminner mig om två saker:

1. Eldkvarn var offret för min första konsertrecension, någon gång runt 1982 har jag för mig. Jag vill minnas att den var mycket entusiastisk och att jag i princip sov under brevlådan för att få se denna min första text i tryck i över 100 000 exemplar. För den som inte varit med om det kan meddelas att det är en upplevelse i klass med den första kyssen.

2. Mot slutet av 1980-talet var jag på väg mot nästa dröm i min skribentkarriär: frilansandet. Men i början varvade jag det med fortsatt popskrivande i Arbetet. En dag körde det ihop sig, och jag fick klämma in en intervju med en börs-VD strax innan jag skulle träffa Plura på SAS Royal i Malmö. Följden blev att jag kom glidande till Plura iförd mörk kostym och slips. Blicken han gav mig sitter fortfarande som ett ärr från pannan till tårna och det tog 20 minuter att få honom att ta mig på allvar.

"Som man är klädd blir man hädd."


Andra bloggar om: Plura, Eldkvarn, kläder, Arbetet, frilans

Under min tid som popskribent på tidningen Arbetet körde vi popbandstävlingar flera år i rad. Under ett halvår recenserade vi demos och utsåg sedan en vinnare i månaden, som till slut gjorde upp i en live-final i samband med skolavslutningen. Det var fantastiskt kul och bland alla amatörer flöt det snart upp en handfull musikanter med förutsättningar att verkligen bli någonting.

Fast det jag minns allra bäst var den skriande bristen på riktigt bra sångare och riktigt bra trummisar. Det mesta andra levererade kommunala musikskolan, eller vem det nu var, i parti och minut. Men drivna sångare och trummisar var en bristvara ? kanske för att dåliga sångare och trummisar hörs så mycket ?

Jag tänkte på det där i går kväll, när jag var på företagsrock på The Tivoli i Helsingborg (underbar lokal, för övrigt, ge den gärna en chans nästa gång din favoritartist är på turné). Tre band tävlade och vi fick möta två exceptionellt duktiga sångare.

Förste man ut var sångaren, basisten och ledaren för YIT, ett band som spelar hård rock på det där 70-talsviset, dvs. med fötterna i bluesen och melodierna vid ratten. Bandet var duktigt, trummisen klart lyckad, men det som verkligen gjorde det här gänget anmärkningsvärt var sångaren. Kraftfull, tonsäker och rockig på en gång. Aningen bättre än Bryan Adams, och tror du att jag överdriver så beror det bara på att du inte var där.

Ändå hamnade Lasse i bakvatten när The Statesmen gick upp på scenen en stund senare. Trots stilsäkra kläder i svart och vitt var de inte mycket att se på (det visuella påminde mer om ett gäng revisorer eller ?lawyers in love?!), men när sångaren Anders öppnade med ?Unchain my heart? stannade tiden.

Jag har aldrig hört en vit man sjunga soul på det viset ? och sällan har väl en jury haft så lätt att dela ut ett pris för bästa sång. Bortsett från en okänslig överkörning av soulballaden ?Mr. Pityful? levererade bandet en ljuvlig uppvisning.

Slutligen var det plats på scen för kvällens tredje akt, som fick finna sig i att bli utskåpad, inte minst eftersom konkurrenterna var individuellt bättre på varje position. Stilpoäng dock till den sexiga saxofonisten som vällustigt tog för sig av platsen på scenen.

Hur det gick? Ja, de två första banden slogs sida vid sida medan jurypoängen delades ut och YIT vann med en enda futtig poäng över The Statesmen. Jag håller inte med juryn, men det var en ärlig kamp mellan två band som båda håller professionell nivå. Det tredje bandet fick de smulor som blev över när poängen delades ut.

Ända tills publiken fick säga sitt. Och den kunde lika gärna ha poströstat, eftersom det inte var talang eller prestation som belönades här. Nej, eftersom det tredje bandet kom från det största företaget och hade flest supportrar på plats, så vann det tredje bandet publikens omröstning med jordskredssiffror ? och det tredje bandet gick vidare till semifinalen tillsammans med YIT.

Jag har förgäves försökt komma på en liknelse som skulle kunna beskriva det som hände, men det går inte utan att vara elak mot antingen det tredje bandet eller dem man skulle kunna likna dem vid, eller båda. Så jag avstår. Det tycker jag också att det tredje bandet skulle göra, dvs. avstå från sin plats i semifinalen till förmån för The Statesmen. Trean förtjänar den inte, och är de inte fullständigt tondöva så vet de det själva också.

The Statesmen däremot, skulle jag gärna betala för att få höra igen.

Fotnot: nej, jag har ingen anknytning till The Statesmen (däremot till det tredje bandet!).

Presstopp: på tävlingens hemsida ser jag nu att tävlingsledningen medvetet valt att räkna fel. Det officiella resultatet säger nu att YIT och The Statesmen fick lika många poäng, och att de därmed får dela på förstaplatsen och att båda går vidare. Därmed är faktiskt någon form av rättvisa skipad - även om det krävdes en poängräknare med mattebegåvning i klass med min egen för att komma dit!

Andra bloggar om: rättvisa, företagsrock, The Tivoli, jury

"Den sko som passar en person skaver en annan;
det finns inget recept på ett liv som passar alla."

Eric Ljung


Andra bloggar om: citat, livet

Utanför mitt fönster gör Kung Bore sig löjlig genom att trots årstiden försöka få oss att tro att det är vinter. Stora, blöta, kalla blaffor singlar genom luften och smackar i marken med ett ljud som jag trodde var reserverat för måsbajs. Skäms på honom!

Andra bloggar om: vår, väder

Okej, det har varit en masa tjafsande om kvotering till styrelser och jämställdhet och skit. Men det kommer alltid undanflykter. Därför har jag bestämt att vi gör så här i fortsättningen: det blir alltid lika många kvinnor som män som nyrekryteras till olika saker. Till styrelser, till tjänster som undesköterskor på sjukhusen och till alla de där mellanchefsjobben. I snitt en av varje sort, varje år.

Regeln är lätt att förstå, snygg och prydlig och omöjlig att misstolka. Finns det inte tillräckligt många kandidater av det felande könet så får arbetsgivaren stimulera det som saknas. Inga undanflykter (utom de helt tillfälliga) kommer att godtas och den som syndar tre gånger på raken får tänka över saken under en vecka på vatten och bröd.

Resultatet blir att alla riktigt kompetenta människor (även de som haft oturen att födas med bröst) får vara med och konkurrera på villkor som förr eller senare alltså blir helt lika. Och så behöver vi inte tjafsa mer om det ska vara si eller så många av den ena eller den andra sorten i fortsättningen.

Några frågor på det? Någon som tycker att det är synd att kvoteringen av vita, medelålders män därmed upphör?

Andra bloggar om: jämställdhet, kvinnor, män, kvotering

Ett folk som över huvud taget tittar på TV4, som anser att Let?s dance är god underhållning och som tillåtit Bingolotto att hålla på i 16 år; för detta folk är Melodifestivalen precis vad det förtjänar.

Att konceptet utvecklats till en joint venture-såpa mellan TV och kvällstidningar, och att såpan under året cirka 263 avsnitt inte lyckas vaska fram fler talanger än en normal Idolsäsong, tycks därtill framstå mer som en bonus än som en brist. För inte finns det väl någon annan förklaring till att vi fick se Anna Book i klotband framföra någonting som borde varit chanslöst redan 1983, eller att fru Fröken blev folkhjälte?

Det fanns en tid när även jag satt framför burken med tidningen uppslagen för att själv plita betyg; det fanns ärligt talat en tid när jag själv BEVAKADE evenemanget ifråga, eftersom det var en av de viktigaste tilldragelserna i svenskt musikliv.

Strindberg lär ha sagt att det är synd om människorna, och ska man döma av Melodifestivalfinalen i lördags hade den mannen järnkoll. För nog satt även jag där och ruggade i soffan medan spektaklet pågick. Till och med Luuks och Christer Björkmans ?sång? såg jag och det enda som var sämre än den var väl Aftonbladets försök att få igång ett bråk med hjälp av Clabbes stillsamma konstaterande att de tu sjöng lika illa som Lasse Brandeby dansar.

Så varför var det tre miljoner som tittade i lördags då? Tja, det är väl som de sägs i det gamla ordspråket: 50 miljarder flugor kan inte ha fel: ät skit. (Och ska vi vara riktigt noga så var vi tre miljoner niohundrasjuttiofemtusen losers framför burken.)

Detta var mitt bidrag till årets Bloggstafett. Näste bloggare till rakning är Excessa och ämnet hon får att bita i är följande:

En effektiv lösning på problemet med bristande jämställdhet


Andra bloggar om: Blogstafetten, Bloggstafetten, Melodifestivalen, underhållning

"Sorry ... men du är kullad ..." skrev Soulusfemina i en kommentar häromdagen, och min första reaktion var att hon hade stavat fel.

;-)

Den andra var att besöka henne och kolla vad det var frågan om; och det var frågan om någon slags bloggstafett/kedjebrev. Om kedjebrev tycker jag inte, så jag skickar det inte vidare. Men själva uppgiften ska jag försöka ta itu med här:

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Intresseklubben uppmanas härmed att ta fram anteckningsblocken:

1. Jag har ärvt en viss disträighet av mina föräldrar. Denna bekämpar jag genom att skriva kom ihåg-lappar, som jag dock ofta glömmer bort att läsa.

2. När orden inte räcker till hittar jag gärna på egna. Se "disträighet" ovan om ni inte förstår.

3. Jag längtar konstant efter egen tid. Jag är lyckligt lottad med både jobb, barn och flickvän och har därtill ambitionen att bli både romanförfattare och kokboksmiljonär. Så när egentiden infinner sig ? blir jag lätt lamslagen och i den mån jag får någonting gjort handlar det snarare om hushållsarbete än litterär gestaltning.

4. Sedan späd barndom anser jag att räkor med honungsmacka är gott.

5. Det är också pölsa. Och kokt gristunga. Och njure.

6. Ett skäl till att tiden inte vill räcka till kan vara det faktum att jag för närvarande har tre bloggar.

;-)

Andra bloggar om: egendomligheter, bloggar, kedjebrev

"Ingenting är så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt."

Orden är Peppe Engbergs och avser någonting helt annat, men passar bra på dagens sensation i kvällspressen. En siffernisse på Temo har nämligen lekt med linjalen och extrapolerat vad som händer med Sverigedemokraterna om ingenting händer. Hans "analys" lyder sålunda:

"Mycket tyder på att partiet har goda möjligheter att komma in i riksdagen redan 2010, med ett stöd på mellan 4,3 och 8,6 procentenheter. Siffrorna bygger på en historisk beräkning. Ser man på hur de växt historiskt tyder allt på att de tar sig in i riksdagen 2010", säger han enligt kvällstidningarna.

Och? Analys? Kritiskt tänkande. Nej, nej: kolla aldrig en nyhet. Självklart inser man att nissen är ute på tunn is och rubriksätter ändå gissningen så här:

Temo: sd kan få 8,6 procent i riksdagsvalet
Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen med bred marginal 2010

Andra bloggar om: Sverigedemokraterna, opinionsundersökningar, Temo, journalistik

Somliga saker förändras aldrig. Som orsaken till det här utbrottet, till exempel, ursprungligen publicerat för ganska exakt ett år sedan under rubriken "Majoritetens diktatur":

Hur kommer det sig att det är så svårt att gå och lägga sig i tid på kvällarna, och så enkelt att ligga kvar för länge på morgonen, medan man förhandlar med sitt lättlurade själv om hur många minuter det tar att tvätta sig, och fixa frukost, och borsta tänderna, och raka sig, och ta sig från punkt A till punkt B - med det i allmänhet så nedslående resultatet att man kommer orakad och ofrukosterad till jobbet och ändå är för sen?

Det kan knappast sägas bättre än vad Gunilla Dahlgren redan har sagt det: "Det är ingen idé att lägga sig tidigt. Det är i alla fall på morgonen det är skönast i sängen."

Det där är någonting som morgonfundamentalisterna inte har begripit. Minns ni dem: de som ända sedan lågstadiets omröstningar om huruvida klassen skulle börja tidigt varje dag eller få i alla fall någon sovmorgon, har tagit sig den rätt att förpesta våra liv på ett sätt som bara kan kallas majoritetens diktatur?

I arbetslivet är det - fortfarande - likadant (flextid och distansarbete är ungefär lika verklighetsförankrade begrepp som "det papperslösa kontoret"!). Att jag skriver dubbelt så bra och dubbelt så fort på natten som på ordinarie arbetstid beaktas därvid föga.

Och sedan är det dags igen: fast det enda jag vet om ljusets hastighet, är att det kommer för fort på morgnarna.

Andra bloggar om: sova, vakna, morgontrötthet, natt, sovmorgon