SKRIVKRAMP

Jag stod försjunken i sorteringen av mina trosor när en röst dök upp bakom min rygg.

”Är du också ensam i stan?”

Jag ryckte till och snodde runt och såg rakt in i ögonen på en man i min egen ålder. De fina skrattrynkorna strålade ut mot tinningarna. Rösten lät vänlig, men jag hade inte förväntat mig sällskap i tvättstugan och sorterar mina underkläder gör jag helst utan publik.

”Hur så?

”Alla vettiga människor är väl med sina familjer just i dag?”, sa han, log och pekade mot taket. Kalle Ankas jul dånade från döva fru Gustafssons teve på första våningen och ned genom trossbottnen till oss i tvättstugan. ”Extraknäcker du som tvättinrättning?”

Tvätthögarna var den sista skulden från en inkomstbringande men socialt och hygieniskt nedbrytande åttamånaderssejour som hyrläkare. Jag hade varit i Norge ena ögonblicket, Norrland därefter, Ystad sedan och därpå en evighet i det svarta hål som kallas Smålands högland och dit inga läkare vill. De senaste månadernas brist på kolleger hade tvingat fram ett så ursinnigt arbetstempo att jag bokstavligen fått köpa nya kläder när de gamla blivit så smutsiga att de inte gick att ursäkta längre.

”Jag firar att det är helg”, svarade jag och fingrade på ett mystiskt hål i min tunnaste, finaste och mest älskade lammullströja. Kunde det? Nej, inte det! Inte pälsänger, inte i mina garderober? Snälla Gud!

”Ser trivsamt ut”, sa han. ”Du, jag hann precis in på Konsum innan de stängde. Vill du ha en pepparkaka? Jag menar, det är ju i alla fall jul.” Han började prassla med kassarna och ställde filmjölken bland mina underkläder.

”Du får ursäkta, men jag har en del att göra”, sa jag och vände mig mot sorteringen igen.

”Jo, jag ser det”, sa han och hostade till bakom min rygg. Skymningen föll utanför speglingen i källarfönstret antydde en man som skrattade och tuggade på en pepparkaka. ”God jul på dig, i alla fall”, sa han. Att filmjölken blev kvar märkte jag inte förrän hissen farit iväg med honom.

”Okej”, tänkte jag, ” människor; de är som de är”.

Andrahandshyresgästen hade inte uppskattat att bli uppsagd så plötsligt och han hade lämnat min älskade etta i ett skick som fick mig att gråta innan jag hann över tröskeln. Och så var det tvätten: trosor, hundratals trosor; tröjor, byxor, kjolar; blusar och gudvetallt som jag nu sorterade och sorterade om och vrängde rätt, och så slängde jag det mest hopplösa och försökte tyda tvättanvisningar på de franska undren.

Men det hade tagit sin tid att komma hit, för hur mycket jag än älskade det hyreshus som varit min fasta punkt de många åren innan jag flyttade ihop med Petter, så var det en kärlek till fastigheten som uppenbarligen inte delades av hyresvärden. Trots jag hade varit hemma en hel vecka var det först nu som tvättmaskinerna faktiskt fungerade. Och tvättstugan var inte fulltecknad. Kunde det bero på att det var julafton?

Ensam? Om jag kände mig ensam? Ja, och det var underbart! Underbart att slippa julklappshetsen, slippa Petter, Petters mamma och hans familjs märkliga kombination av variga konflikter och militant hysteriskt tvång att Trivas och Vara Tillsammans under julen. Och skinkan: den torra, kokta, griljerade skinka som alla ville ha men ingen ville äta, och som därför gick i skytteltrafik mellan kylskåpet och bordet tills man inte längre behövde bära den; det räckte att vissla och ropa ”hit!”.

Been there. Done that.

Högtiderna med Petters familj rullade i bakhuvudet medan jag sublimerade mig i händernas arbete med tvätten, känslan av textiliernas struktur mot fingertopparna och dofterna från tvättmedel och mjukmedel. Ångan från torktumlaren kondenserades mot glaset som skilde mig från vinterkvällen utanför.


Det finns en märklig dubbelhet i det här med att tvätta. Den moderna teknologin gör att man tror att man ska kunna ta hand om sin smutstvätt utan att det tar tid; att tvätt och städning är en utmärkt kombination. Men jag blir bara stressad, städningen blir halvdan och oavslutad och de fina bomullsblusarna hamnar ostrukna på galgarna. Om jag får koncentrera mig på tvätten däremot, på att hänga, vika, mangla och ta hand om den, borra ned näsan i högarna och sedan lägga allting på plats i skåp och garderober, är det en upplevelse som kan vara rent meditativ. Och nu gick jag in för att njuta.

Fyra maskiner senare var hälften gjort och jag var värd en uppmuntran, hämtade ett glas rött i lägenheten och åkte ned till tvättstugan igen. Men precis när dörren slog igen bakom mig smällde det till någonstans i källaren och allting slocknade. Bara tystnaden dånade i mörkret, medan vattnet automatiskt rann ut ur tvättmaskinen sedan strömmen försvunnit. Tant Gustafsson där uppe hade väl gått och lagt sig.

Men man känner sig snabbt ensam i en mörklagd källare och jag önskade att hon hade suttit kvar framför teven nu.

Jag tog en klunk av vinet för att stärka mig, hasade bort mot tvättmaskinen med glaset i ena handen och den andra lyft framför mig. När jag kände maskinens varma plåtar ställde jag ifrån mig glaset, som måste ha hamnat snett, för det föll och splittrades mot stengolvet. Så trevade jag mig tillbaka mot dörren med glasskärvorna krasande under sulorna och började fumla efter låset. ”Aj! Aj som fan!” Det skulle inte finnas någon kant där! Jo visst, ja kanske ändå, och jag tog mig om huvudet och kände blod från ett jack i pannan. Hur illa tog det där, egentligen? Med andra handen i huvudhöjd konstaterade jag blint att det måste vara elskåpet. Hårt. Och låst. Och att jag tappat nycklarna till källardörren när jag slog i huvudet insåg jag inte förrän jag med en viljeansträngning pressade mig upp över smärttröskeln.

”Helvetes jävla skit!”, vrålade jag efter dem i mörkret, ”förbannade, pissjävlars eländesskit!”

Och som det hjälpte!

Jag satt fast i en mörklagd källare, med en ståldörr mellan mig och världen och med resten av denna värld fullt upptagen av att fira jul. Eller sova. Och hur länge hade jag egentligen varit här? Fem minuter? En timme? Hur skulle jag komma ut?

Just som jag tyckte mig höra steg i korridoren utanför drog tant Gustafsson igång teven igen. Karl-Bertil Johnsson gav sig ut bland de fattiga och jag kunde höra varje ord, varje andetag, varje kommatecken i speakertexten. Om det fanns någon där utanför kunde de också höra det, men knappast mitt patetiska dunkande på dörren. I vilket fall som helst hände ingenting och jag fick följa både Karl-Bertil och nyheterna och någonting filmartat dramatiskt innan källardörren plötsligt slogs upp på vid gavel; några steg och så någon som fruktlöst tryckte på ljusknappen. Jag satt på betonggolvet, och innan kroppen hann bestämma sig för om den skulle rusa upp eller skrika trampade besökaren mig på tårna.

Det var inget svårt beslut att skrika då, och jag vet inte vem som blev räddast, han eller jag, och ett kort ögonblick skrek vi i stämmor, min sopran och hans raspigare baryton, innan vi förstod att det kanske ändå inte handlade om överfall och misshandel.

En kort inandning; ”är du kvar?”.

”I mörkret!”, svarade jag med adrenalin upp till ögonbrynen.

”Varför är det mörkt?”

”Hur fan ska jag veta det?!”

”Har du varit har länge?”

”Vad är klockan?”

”Halv nio.”

”Herregud!”

”Hur länge?”

”Timmar”, sa jag och kände hur strupen snörde ihop sig nu, i vanmäktig lättnad och frigjord skräck och när han böjde sig ned och hjälpte mig upp till stående, sköt jag in i hans famn.

”Men snälla …”

”Tyst! håll bara tyst och håll om mig!”

En knappt förnimbar doft av sandelträ fick min kropp att minnas pappas famn och jag slappnade av en smula, men insåg strax att han hade släppt dörren bakom sig och att vi befann oss i mörkret igen. Jag slet mig lös.

”Hur dum får man vara?! Nu är vi två idioter som är inlåsta här i mörkret!”

Det skrapade till och gnistrade när han tände den cigarettändare som han redan höll i handen. Han öppnade dörren till ljuset. ”Varsågod”, sa han och höll upp den för mig. ”Damerna först.”

I hissen lyfte han mitt ansikte mot ljuset och lät fingrarna glida kring jacket i pannan. ”Du borde följa med upp till mig”, sa han, ”så att vi får titta på det där såret. Det ser lite läskigt ut med så mycket blod. Nej!, titta inte i spegeln”, tillade han och stoppade min huvudvridning med handen som fortfarande höll om min haka. ”Det är mycket men jag tror inte det behövs mer än ett plåster när vi tvättat bort det.”

Jag lydde och trots mitt generade baklås var det skönt att låta honom ta hand om mig. Och när han plåstrat om mig frös jag fortfarande så att jag skakade efter kylan i källaren och protesterade inte när han bäddade ned mig i soffan. ”Här”, sa han, ”ta den här filten, den kliar som fan men jag lovar att den tinar upp dig på en kvart” och försvann ut i köket. En stund senare kom han tillbaka och med en kopp te som han satte i handen på mig.

”Så, vila dig nu, jag har lite jag måste pyssla med.” Han gick in i rummet intill och slog sig ned vid skrivbordet där. Jag kunde se hans rygg böja sig över det och snart hördes raspandet av en penna mot papper. Min blick gled vidare över bokhyllan som täckte långväggen mitt emot soffan och en rad svart-vita fotografier i svarta ramar på väggen intill. Ljuset var svagt men man kunde ana människor i varm samvaro på bilderna. Semester kanske? Eller kärlek?

När jag vaknade igen var det av en smekning mot kinden och med en halvdrucken kopp te i ett stadigt grepp mot magen. Hans ögon studerade mitt ansikte. Avståndet kan ha varit någon decimeter. Jag var lugn och insvept inte bara i hans filt utan också i den stillhet som härskade i lägenheten och som tycktes utstråla från honom själv. Nu kunde jag känna hans andedräkt mot min och jag tyckte om den, men när jag öppnade munnen för att be om ursäkt för att jag somnat i hans soffa lade han ett finger mot mina läppar.

”Schhh”, sa han. Och jag teg.

Men inte ögonen.