SKRIVKRAMP

Som skribent har jag i massor av år varit avundsjuk på musiken, måleriet och - i viss mån - filmen, som alla har förmågan att gå rakt på känslan utan att behöva ta omvägen via intellektet.

Så plötsligt når mig en röst ur det länge sedan förgångna. Det är Gustave Flaubert ("Madame Bovary", ni vet, kommer ni väl ihåg, va?) som talar om varför han inte ville att hans böcker skulle ges ut illustrerade, i det här fallet via en skribent i dagens Dagens nyheter:

"En tecknad kvinna liknar en kvinna och det är allt … medan en skriven kvinna ger drömmar om tusen kvinnor."

Och genast är jag lycklig igen: det skrivna ordet som det oslagbara mediet för att göra mottagaren medskapande.

Ack, den sköna konsten att skriva maskin; att utan att titta hitta rätt med alla tio fingrarna på ett tangentbord. Och så lustigt (?) att denna talang tycks vara ovanligare ju mer skribenten har sitt skrivande som yrke.

Jag själv bär syn för sägen och skriver med imponerande hastighet med båda händernas pekfingrar, till och med på samma gång. Det smattrar så att det står härliga till och när jag började min skribentkarriär trodde jag ett tag att jag hade drabbats av skörbjugg, eftersom mina pekfingernaglar började skala sig.

Ändå tills jag insåg att det berodde på att jag satt och hamrade med dem mot ett tangentbord hela dagarna.

För ett par år sedan fick jag olidligt ont i nacke och axlar. Företagshälsovården påstod helt fräckt att det berodde på min arbetsställning, och när sköterskan eller vad det nu var fick veta hur jag satt så skakade hon bara på huvudet.

"Ett huvud är lika tungt som ett bowlingklot”, sa hon, ”och du sitter med ditt nedböjt över tangentbordet åtta timmar om dagen. Undra på att du får ont i musklerna som ska hålla det på plats?”

Eftersom jag är en lydig medborgare lärde jag mig faktiskt tangentbordets hemligheter och kan nu skriva med förbundna ögon. Med typ 30 nedslag i minuten. Mycket imponerande! Med pekfingervalsen kan jag åtminstone skriva hälften så fort som jag tänker (och nej, jag tänker inte avslöja någon nedslagsfrekvens för den jämförelsen, för då blir det ju uppenbart för vem som helst hur långsamt det går).

”Esprit d’escalier”. Suck. Det där dräpande svaret som en gång för alla skulle ha täppt till truten på idioten du hade framför dig. Och så kommer du på det minuten efter att han gått.

Dubbelsuck.

Och nu har jag hittat ett tyskt ord för samma sak: ”treppenworte”. Och det förträffliga Internet bistår med den engelska motsvarigheten: ”staircase wit”.

Och allt detta handlar om oss som är för tröga för att komma på våra dräpande svar i tid. Då tiger vi och tanken stilla stå. I trappan, däremot; efteråt: då jävlar!

Men vad heter det på svenska, då? Utgångsslagfärdighet? Avfärdsslagfärd??? Avgångssvar? Trapphusdräpare? Trappstegsreplik? Efterhandsreplik? Trapphushumor? Utgångshumor? Utvägsord? Utgångsord?

Antagligen kommer jag på det i samma ögonblick som jag klickar ”sänd” för det här inlägget. Eller så hjälper du mig.

Nu.

Hur låter helvetet?

Ett tips är ljudet av ditt eget blod, som dånar genom blodkärlen i huvudet när du upptäcker att den du litat på mest i hela världen spelar dubbelt.

Det hade varit tuffa år för oss båda. Sjukdom. Småbarnsnätter. Arbetskonflikter. Otrygghet och raspiga relationer med de närmaste.

Jag snubblade in i eposten av en slump. Misstänkte ingenting alls utan tryckte bara på backstegsknappen i webbläsaren för att återvinna en helt annan sida, en betydelselös webbsida i ett betydelselöst ämne medan jag laddade hem den tusenförsta olagliga mp3-låten från Napster. Men någon teknikalitet förde mig i stället rakt in i hennes outloggade mejlkonto; och där låg den, mejlkonversationen med den andre, och mitt blodtryck rusade på ett ögonblick från mitt normala låga till någonting alldeles, fullständigt orimligt; lika otänkbart som innehållet som nu lyste på skärmen framför mina ögon och varje slag från hjärtat fortplantade sig till skallbasen ögonen förlängda märgen och om inte ordet hade låtit så poetiskt så skulle jag säga att blodet sjöng i mina ådror medan det rusade fram och tryckte ut adrenalinet i kroppens alla muskelfibrer. Jag kunde höra det rusa genom mina öron. Wosh-wosh, wosh-wosh, wosh-wosh, wosh-wosh, alarmet påslaget för fullt och långt innan medvetandet hade hunnit processat informationen var kroppen beredd att slåss, eller springa ifrån en tiger. Jag var bara instinkt och reflexer.

Etik och brevhemlighet var inte det första jag tänkte på i det läget.

Olycklig var jag ju redan. Därtill nu detta överlagda. Samvetslösheten. Min ”du har haft det tufft ta ett par dagar att bara varva ned åk iväg så fixar jag barnen och det praktiska”-omtanke, omsatt till ett mejl till honom och en kniv i ryggen på mig. Vrida om den behövde hon inte. Det gjorde jag så bra själv medan jag läste orden om och om igen.

Varje människa har sina stunder av lycka, stunder vi sparar och vårdar som ädelstenar. Somliga av dem är knutna till platser, och för att lära känna mitt paradis får ni tänka er mig lite mindre än i dag. Mycket mindre: hundratiohundratjugo centimeter lång och fem år gammal. Varje sommar åkte vi ut i Stockholms skärgård med båten. Det var somrar av obruten lycka och lika obrutna högtryck. Naturligtvis regnade det ibland, även om jag inte kan minnas ett enda regnväder. Vad jag däremot minns är hur vi – bokstavligen – kunde sträcka ut handen när vi passerade järnvägsbron på väg in genom kanalen till Åkersberga, och vara bombsäkra på att de första regndropparna skulle börja falla inom sekunder. Då, men först då. Våra sommarveckor i skärgården rörde det aldrig.

Det slog aldrig fel.

Men det är solskenet jag är ute efter nu. Under ”säsongen” såg vi inte till pappa särskilt mycket. Som ung skolledare och pedagogisk nydanare hade han händerna fulla. ”Man får vara glad om man ser slipsen på far”, sa vi och menade det. Och pappa hade väl inte högre ambitioner för semestern heller, för, vid sidan av gasolköket, badkläderna, serietidningarna och tältet medförde han, varje sommar, samma proppfulla pilotväska, till bristningsgränsen fylld med Viktiga Papper och dito böcker. Men båten påverkade pappa, och lika säkert som att regnet skulle börja falla vid järnvägsbron, men inte förr, lika säkert var det att han inte skulle så mycket som röra väskan under hela semestern.

Det är ett exempel på hur magiska de här båtsemestrarna var för hela familjen. Och kvintessensen av magin heter Roskär – ett paradis med naturligt skyddad hamn och med en jättelik insjö på stora delar av ön, en sjö som kryllade av abborre – och Möja, närmaste bebodda ö, med handelsbod och dessutom med Vaxholmsbåtsförbindelse med fastlandet.

Dit kom jag 15 år senare, med mitt livs kärlek och i bestämd avsikt att visa henne den finaste platsen på jorden. Vi flanerade över ön, handlade i handelsboden, hisnade över utsikten, matade en ilsken svan och fann framåt eftermiddagen en äng översållad med blommande ängsull. Detta toppade allt jag hade kunnat föreställa mig och lycklig men känslomässigt utmattad somnade jag på ängen, med huvudet i min älskades knä.

Och så gick det 22 år, och jag försökte skaffa mig ett nytt liv efter vår rätt färska skilsmässa och hur dumt det än låter var det först efteråt som ilskan över hur den gick till började komma ifatt mig. Men det är inte det den här historien handlar om, utan min egen oförståelse inför min egen oförmåga att lyssna, och ta in vad hon sa, när hon, redan när det hände, sa att den där tuppluren på ängen på Möja, var mitt första svek mot henne. Att jag lämnade henne ensam där på ängen, om än inte fysiskt, var att överge henne. Hade jag Lyssnat den gången hade mycket kunnat bli annorlunda.

Personlig? Eller privat? Eller både och?
    
Jag har hittills försökt undvika att lämna ut någon på den här bloggen, vare sig mig själv, mina barn, min älskade, mitt ex eller familj, släktingar, vänner och bekanta.
    
Samtidigt predikar jag för skrivande kolleger att de MÅSTE gräva i sitt eget innersta om de ska kunna  beröra med det som de skriver. Om jag själv någonsin ska bli författare, bör jag rimligen följa detta råd själv. Detta innebär givetvis också att ta risker och att lämna ut sig; tyvärr även att lämna ut andra.

Trösten ligger väl i så fall i det faktum att det inte finns någon Sanning. Det bästa jag kan hoppas på är att det jag skriver utgår ifrån Min sanning, min upplevelse av verkligheten, som ofta silats genom år av bearbetning, tolkning och fantiserande. Där inne är det  fullständigt, absolut sant. Eventuella överensstämmelser med det ni kallar verkligheten är, vad denna än må vara för något, mer slumpmässig, och framförallt mer fragmentarisk, än ni kan föreställa er.

Förhoppningsvis känner ni som det gäller mig så bra, att ni förstår att mina historier handlar mindre om er än om mig och om mina demoner; att händelserna utspelar sig inuti mig. Och har ni andra Sanningar, andra vinklar, andra sår och upplevelser, så får ni hantera dessa efter er förmåga.

En skrivande vän uttryckte saken så här:

”Det här är mitt forum. Här är det jag som bestämmer, och så ska det vara. De som känner och älskar oss borde också vara så tålmodiga att de stannar kvar även om vi för tillfället vänder oss ifrån dem. Det gör vi ju bara för att hitta oss själva, och det är något som kommer alla till gagn.”

Jag stod försjunken i sorteringen av mina trosor när en röst dök upp bakom min rygg.

”Är du också ensam i stan?”

Jag ryckte till och snodde runt och såg rakt in i ögonen på en man i min egen ålder. De fina skrattrynkorna strålade ut mot tinningarna. Rösten lät vänlig, men jag hade inte förväntat mig sällskap i tvättstugan och sorterar mina underkläder gör jag helst utan publik.

”Hur så?

”Alla vettiga människor är väl med sina familjer just i dag?”, sa han, log och pekade mot taket. Kalle Ankas jul dånade från döva fru Gustafssons teve på första våningen och ned genom trossbottnen till oss i tvättstugan. ”Extraknäcker du som tvättinrättning?”

Tvätthögarna var den sista skulden från en inkomstbringande men socialt och hygieniskt nedbrytande åttamånaderssejour som hyrläkare. Jag hade varit i Norge ena ögonblicket, Norrland därefter, Ystad sedan och därpå en evighet i det svarta hål som kallas Smålands högland och dit inga läkare vill. De senaste månadernas brist på kolleger hade tvingat fram ett så ursinnigt arbetstempo att jag bokstavligen fått köpa nya kläder när de gamla blivit så smutsiga att de inte gick att ursäkta längre.

”Jag firar att det är helg”, svarade jag och fingrade på ett mystiskt hål i min tunnaste, finaste och mest älskade lammullströja. Kunde det? Nej, inte det! Inte pälsänger, inte i mina garderober? Snälla Gud!

”Ser trivsamt ut”, sa han. ”Du, jag hann precis in på Konsum innan de stängde. Vill du ha en pepparkaka? Jag menar, det är ju i alla fall jul.” Han började prassla med kassarna och ställde filmjölken bland mina underkläder.

”Du får ursäkta, men jag har en del att göra”, sa jag och vände mig mot sorteringen igen.

”Jo, jag ser det”, sa han och hostade till bakom min rygg. Skymningen föll utanför speglingen i källarfönstret antydde en man som skrattade och tuggade på en pepparkaka. ”God jul på dig, i alla fall”, sa han. Att filmjölken blev kvar märkte jag inte förrän hissen farit iväg med honom.

”Okej”, tänkte jag, ” människor; de är som de är”.

Andrahandshyresgästen hade inte uppskattat att bli uppsagd så plötsligt och han hade lämnat min älskade etta i ett skick som fick mig att gråta innan jag hann över tröskeln. Och så var det tvätten: trosor, hundratals trosor; tröjor, byxor, kjolar; blusar och gudvetallt som jag nu sorterade och sorterade om och vrängde rätt, och så slängde jag det mest hopplösa och försökte tyda tvättanvisningar på de franska undren.

Men det hade tagit sin tid att komma hit, för hur mycket jag än älskade det hyreshus som varit min fasta punkt de många åren innan jag flyttade ihop med Petter, så var det en kärlek till fastigheten som uppenbarligen inte delades av hyresvärden. Trots jag hade varit hemma en hel vecka var det först nu som tvättmaskinerna faktiskt fungerade. Och tvättstugan var inte fulltecknad. Kunde det bero på att det var julafton?

Ensam? Om jag kände mig ensam? Ja, och det var underbart! Underbart att slippa julklappshetsen, slippa Petter, Petters mamma och hans familjs märkliga kombination av variga konflikter och militant hysteriskt tvång att Trivas och Vara Tillsammans under julen. Och skinkan: den torra, kokta, griljerade skinka som alla ville ha men ingen ville äta, och som därför gick i skytteltrafik mellan kylskåpet och bordet tills man inte längre behövde bära den; det räckte att vissla och ropa ”hit!”.

Been there. Done that.

Högtiderna med Petters familj rullade i bakhuvudet medan jag sublimerade mig i händernas arbete med tvätten, känslan av textiliernas struktur mot fingertopparna och dofterna från tvättmedel och mjukmedel. Ångan från torktumlaren kondenserades mot glaset som skilde mig från vinterkvällen utanför.


Det finns en märklig dubbelhet i det här med att tvätta. Den moderna teknologin gör att man tror att man ska kunna ta hand om sin smutstvätt utan att det tar tid; att tvätt och städning är en utmärkt kombination. Men jag blir bara stressad, städningen blir halvdan och oavslutad och de fina bomullsblusarna hamnar ostrukna på galgarna. Om jag får koncentrera mig på tvätten däremot, på att hänga, vika, mangla och ta hand om den, borra ned näsan i högarna och sedan lägga allting på plats i skåp och garderober, är det en upplevelse som kan vara rent meditativ. Och nu gick jag in för att njuta.

Fyra maskiner senare var hälften gjort och jag var värd en uppmuntran, hämtade ett glas rött i lägenheten och åkte ned till tvättstugan igen. Men precis när dörren slog igen bakom mig smällde det till någonstans i källaren och allting slocknade. Bara tystnaden dånade i mörkret, medan vattnet automatiskt rann ut ur tvättmaskinen sedan strömmen försvunnit. Tant Gustafsson där uppe hade väl gått och lagt sig.

Men man känner sig snabbt ensam i en mörklagd källare och jag önskade att hon hade suttit kvar framför teven nu.

Jag tog en klunk av vinet för att stärka mig, hasade bort mot tvättmaskinen med glaset i ena handen och den andra lyft framför mig. När jag kände maskinens varma plåtar ställde jag ifrån mig glaset, som måste ha hamnat snett, för det föll och splittrades mot stengolvet. Så trevade jag mig tillbaka mot dörren med glasskärvorna krasande under sulorna och började fumla efter låset. ”Aj! Aj som fan!” Det skulle inte finnas någon kant där! Jo visst, ja kanske ändå, och jag tog mig om huvudet och kände blod från ett jack i pannan. Hur illa tog det där, egentligen? Med andra handen i huvudhöjd konstaterade jag blint att det måste vara elskåpet. Hårt. Och låst. Och att jag tappat nycklarna till källardörren när jag slog i huvudet insåg jag inte förrän jag med en viljeansträngning pressade mig upp över smärttröskeln.

”Helvetes jävla skit!”, vrålade jag efter dem i mörkret, ”förbannade, pissjävlars eländesskit!”

Och som det hjälpte!

Jag satt fast i en mörklagd källare, med en ståldörr mellan mig och världen och med resten av denna värld fullt upptagen av att fira jul. Eller sova. Och hur länge hade jag egentligen varit här? Fem minuter? En timme? Hur skulle jag komma ut?

Just som jag tyckte mig höra steg i korridoren utanför drog tant Gustafsson igång teven igen. Karl-Bertil Johnsson gav sig ut bland de fattiga och jag kunde höra varje ord, varje andetag, varje kommatecken i speakertexten. Om det fanns någon där utanför kunde de också höra det, men knappast mitt patetiska dunkande på dörren. I vilket fall som helst hände ingenting och jag fick följa både Karl-Bertil och nyheterna och någonting filmartat dramatiskt innan källardörren plötsligt slogs upp på vid gavel; några steg och så någon som fruktlöst tryckte på ljusknappen. Jag satt på betonggolvet, och innan kroppen hann bestämma sig för om den skulle rusa upp eller skrika trampade besökaren mig på tårna.

Det var inget svårt beslut att skrika då, och jag vet inte vem som blev räddast, han eller jag, och ett kort ögonblick skrek vi i stämmor, min sopran och hans raspigare baryton, innan vi förstod att det kanske ändå inte handlade om överfall och misshandel.

En kort inandning; ”är du kvar?”.

”I mörkret!”, svarade jag med adrenalin upp till ögonbrynen.

”Varför är det mörkt?”

”Hur fan ska jag veta det?!”

”Har du varit har länge?”

”Vad är klockan?”

”Halv nio.”

”Herregud!”

”Hur länge?”

”Timmar”, sa jag och kände hur strupen snörde ihop sig nu, i vanmäktig lättnad och frigjord skräck och när han böjde sig ned och hjälpte mig upp till stående, sköt jag in i hans famn.

”Men snälla …”

”Tyst! håll bara tyst och håll om mig!”

En knappt förnimbar doft av sandelträ fick min kropp att minnas pappas famn och jag slappnade av en smula, men insåg strax att han hade släppt dörren bakom sig och att vi befann oss i mörkret igen. Jag slet mig lös.

”Hur dum får man vara?! Nu är vi två idioter som är inlåsta här i mörkret!”

Det skrapade till och gnistrade när han tände den cigarettändare som han redan höll i handen. Han öppnade dörren till ljuset. ”Varsågod”, sa han och höll upp den för mig. ”Damerna först.”

I hissen lyfte han mitt ansikte mot ljuset och lät fingrarna glida kring jacket i pannan. ”Du borde följa med upp till mig”, sa han, ”så att vi får titta på det där såret. Det ser lite läskigt ut med så mycket blod. Nej!, titta inte i spegeln”, tillade han och stoppade min huvudvridning med handen som fortfarande höll om min haka. ”Det är mycket men jag tror inte det behövs mer än ett plåster när vi tvättat bort det.”

Jag lydde och trots mitt generade baklås var det skönt att låta honom ta hand om mig. Och när han plåstrat om mig frös jag fortfarande så att jag skakade efter kylan i källaren och protesterade inte när han bäddade ned mig i soffan. ”Här”, sa han, ”ta den här filten, den kliar som fan men jag lovar att den tinar upp dig på en kvart” och försvann ut i köket. En stund senare kom han tillbaka och med en kopp te som han satte i handen på mig.

”Så, vila dig nu, jag har lite jag måste pyssla med.” Han gick in i rummet intill och slog sig ned vid skrivbordet där. Jag kunde se hans rygg böja sig över det och snart hördes raspandet av en penna mot papper. Min blick gled vidare över bokhyllan som täckte långväggen mitt emot soffan och en rad svart-vita fotografier i svarta ramar på väggen intill. Ljuset var svagt men man kunde ana människor i varm samvaro på bilderna. Semester kanske? Eller kärlek?

När jag vaknade igen var det av en smekning mot kinden och med en halvdrucken kopp te i ett stadigt grepp mot magen. Hans ögon studerade mitt ansikte. Avståndet kan ha varit någon decimeter. Jag var lugn och insvept inte bara i hans filt utan också i den stillhet som härskade i lägenheten och som tycktes utstråla från honom själv. Nu kunde jag känna hans andedräkt mot min och jag tyckte om den, men när jag öppnade munnen för att be om ursäkt för att jag somnat i hans soffa lade han ett finger mot mina läppar.

”Schhh”, sa han. Och jag teg.

Men inte ögonen.

Det kom ett brev, från en av mina favoritskribenter. Han undrade hur han skulle bära sig åt för att bli skribent …

På riktigt, alltså. Jag vet inte riktigt hur det ska kunna bli mer på riktigt än det han skriver, men det visade sig att det handlade om det yrkesmässiga. Och då kan jag ju inte låta bli att citera signaturen Axelman på tidningen MacWorlds forum härförleden:

"Skillnaden mellan proffs och amatörer är att proffsen får betalt även när de gör fel."

En annan sak som slog mig var någonting helt annat, nämligen envishetens betydelse för drömmars inslagande: 

Runt 1985 var jag nöjesredaktör på tidningen Arbetet i Malmö. De första årens fullständigt hysteriska förtjusning över fria skivor och fritt tillträde till i princip vilka konserter som helst hade börjat lägga sig. Det kunde till och med tränga fram ett litet rap av övermättnad emellanåt.

Då inträder Maria (Maria: var är du nu?) på redaktionen; ung, skrivartalang, musikintresserad etc., men lite för ung och lite för slängig för att jag skulle våga pröva henne som recensent. Det var de hon ville, nämligen. Nästa vecka var hon där igen, och nästa, och var hon inte där så var hon i telefonen; ständigt lika positiv och ständigt lika sugen på att recensera musik.

Det gick väl någon månad till, och så en fredag eftermiddag hade alla de vanliga, säkra korten tackat nej och jag skulle bli tvungen att bevaka en skitkonsert själv i stället för att gå på den hejdundrande fest som jag sett fram emot länge. In träder … vem då, tror du? Ja, jovisst, Maria, så klart. Hon får jobbet obesett och jag drar på fest med mina klingande påsar, och nästa dag är det en helt godkänd recension i tidningen. Och snart var Maria ett av de där vanliga säkra korten.

Sens moral? Skulle möjligen kunna vara den gamle fotbollsspelaren Gary Linekers torra konstaterande att "det viktiga är inte att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det viktiga är att vara på rätt plats hela tiden."

Alltså: vill du bli publicerad: terrorisera dem som har makten att publicera dig. Var vill du skriva? Ta reda på det och skriv till och för dem; gång på gång på utmattande gång. Skriv, skriv om och skriv igen. Ingen har blivit sämre skribent av att skriva mycket. Och är det någonting som Livet har lärt mig, så är det att aldrig vänta tills du är tillräckligt duktig, tillräckligt rutinerad eller tillräckligt mogen.

Just do it.

Det känns som om kvällstidningarna är besvikna så här på fredagsmorgonen. Det blev ingen orkan, knappt ens en storm, och där står de med sina domedagsprognoser och längtar tillbaka till Gudrun.

Apropå vind, förresten, så skrev Jan Kjaerstad så här i "Förföraren":

”Vinden finns där hela tiden, men det är först när du börjar segla som du verkligen lägger märke till den.”


Ja, eller möjligen när du cyklar.

Det finns inga dumma frågor. Däremot kan man få ett och annat korkat svar.

Mina föräldrar var lärare. I svenska och historia, närmare bestämt, och givetvis är grammatik och historiska årtal det värsta jag vet. Trots grammatikfrossan är det dock som professionell skribent jag har försörjt mig de senaste 20 åren, drygt. Och ska man skriva gäller det ju att ha koll på vad det heter, hur det ska uttryckas. Det går hur bra som helst om man har lite musiköra, det är helt enkelt bara att lyssna till hur det låter.

För mina gelikar skulle här följa ”Eriks grammatikalternativ”, en lista över hur man känner igen de där läskiga grammatiktermerna utan att behöva lära sig dem. Det blev en väldigt kort lärobok:

• verb: saker som går att göra, att-ord (att gå, att stå, att lägga sig och att stiga upp igen)
• substantiv: saker som går att räkna, en- och ett-ord: (ett hus, en säng, en kvinna, en man, ett barn. Eller kanske rent av ett substantiv, ju)
• adjektiv: saker som man är (gul, ful, trött, vaken osv.)
• adverb: hur man gör sakerna (bra, dåligt, snabbt, skickligt, högt osv).

Så därför lägger jag ned och återgår till … den klassiska fulgrammatiken:

• Substantiv är ord som du kan sätta "fan" eller "jävel" efter, till exempel gubbjävel, hammarjävel och klockfan.
• Verb är ord som du kan sätta "utav helvete" efter, till exempel springer utav helvete och har sovit utav helvete.
• Adjektiv är ord som du kan sätta "skit" före, till exempel skitbra, skitsnygg, och skitsnabb.
• Adverb är ord som du kan sätta "förbannat alltså" runt, till exempel springer förbannat snabbt alltså, åt förbannat mycket alltså och har sovit förbannat länge alltså.

Så nu är det skitenkelt för ungjävlarna att lära sig grammatik utav bara helvete!

Note to self: vem har sagt att det ska vara enkelt? Är till exempel skitenkelt ett adjektiv eller ett adverb? Fast å andra sidan kan man skita i det också.