Varje man en ö?

Varje människa har sina stunder av lycka, stunder vi sparar och vårdar som ädelstenar. Somliga av dem är knutna till platser, och för att lära känna mitt paradis får ni tänka er mig lite mindre än i dag. Mycket mindre: hundratiohundratjugo centimeter lång och fem år gammal. Varje sommar åkte vi ut i Stockholms skärgård med båten. Det var somrar av obruten lycka och lika obrutna högtryck. Naturligtvis regnade det ibland, även om jag inte kan minnas ett enda regnväder. Vad jag däremot minns är hur vi – bokstavligen – kunde sträcka ut handen när vi passerade järnvägsbron på väg in genom kanalen till Åkersberga, och vara bombsäkra på att de första regndropparna skulle börja falla inom sekunder. Då, men först då. Våra sommarveckor i skärgården rörde det aldrig.

Det slog aldrig fel.

Men det är solskenet jag är ute efter nu. Under ”säsongen” såg vi inte till pappa särskilt mycket. Som ung skolledare och pedagogisk nydanare hade han händerna fulla. ”Man får vara glad om man ser slipsen på far”, sa vi och menade det. Och pappa hade väl inte högre ambitioner för semestern heller, för, vid sidan av gasolköket, badkläderna, serietidningarna och tältet medförde han, varje sommar, samma proppfulla pilotväska, till bristningsgränsen fylld med Viktiga Papper och dito böcker. Men båten påverkade pappa, och lika säkert som att regnet skulle börja falla vid järnvägsbron, men inte förr, lika säkert var det att han inte skulle så mycket som röra väskan under hela semestern.

Det är ett exempel på hur magiska de här båtsemestrarna var för hela familjen. Och kvintessensen av magin heter Roskär – ett paradis med naturligt skyddad hamn och med en jättelik insjö på stora delar av ön, en sjö som kryllade av abborre – och Möja, närmaste bebodda ö, med handelsbod och dessutom med Vaxholmsbåtsförbindelse med fastlandet.

Dit kom jag 15 år senare, med mitt livs kärlek och i bestämd avsikt att visa henne den finaste platsen på jorden. Vi flanerade över ön, handlade i handelsboden, hisnade över utsikten, matade en ilsken svan och fann framåt eftermiddagen en äng översållad med blommande ängsull. Detta toppade allt jag hade kunnat föreställa mig och lycklig men känslomässigt utmattad somnade jag på ängen, med huvudet i min älskades knä.

Och så gick det 22 år, och jag försökte skaffa mig ett nytt liv efter vår rätt färska skilsmässa och hur dumt det än låter var det först efteråt som ilskan över hur den gick till började komma ifatt mig. Men det är inte det den här historien handlar om, utan min egen oförståelse inför min egen oförmåga att lyssna, och ta in vad hon sa, när hon, redan när det hände, sa att den där tuppluren på ängen på Möja, var mitt första svek mot henne. Att jag lämnade henne ensam där på ängen, om än inte fysiskt, var att överge henne. Hade jag Lyssnat den gången hade mycket kunnat bli annorlunda.

Kommentarer
Postat av: SKRIVKRAMP

Kommentarfunktionen krånglar tydligen, så jag testar: går den här igenom?
Ni som försöker; ge inte upp (eller skicka ett mejl till erik[punkt]rudvall[at]gmail[punkt]com)

Postat av: langri

Väldigt fint berättat!

2006-12-20 @ 16:59:14
URL: http://langri.blogspot.com
Postat av: johnny

Fantastiskt berättat såklart, men jag tänker rycka ut det sista ur texten. För mig så innebar den stunden för dig en total avkoppling och trygghet. Dels för att det påminde dig om det varma, trygga från förr, men också att hon stod för en så stark känsla av trygghet och förnöjsamhet att du till och med kunde våga låta dig själv somna in. Utan några kontrollbehov.

Det är lätt att låta sig påverkas av andra människors känslor. Jag vet, jag har varit likadan. Men skuldbelägg inte dig själv för hårt. Och om du kan och tycker det ligger något i det här, ja då kanske du kan förmedla det till din f.d. Ibland behöver man vända på badbollen för att se att det är en annan färg där. Men det är fortfarande samma boll.

2006-12-21 @ 10:08:43
URL: http://nederbird.blogspot.com
Postat av: SKRIVKRAMP

Tack båda (och Salt som inte kom fram men som mejlade sin uppskattning). Och Johnny; visst har du rätt, det var både trygghet och förnöjsamhet som gjorde att jag kunde och vågade somna där. Önskar bara att den hade varit delad ...!

Jag lyssnar gärna på fler reaktioner inför den här texten - och sedan ska jag skriva vidare (har precis fått tangentbordet på min FANTASTISKA MacBook Pro utbytt, så nu jävlar!).

;-)

2006-12-21 @ 10:43:08
URL: http://original.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback