SKRIVKRAMP

Som skribent har jag i massor av år varit avundsjuk på musiken, måleriet och - i viss mån - filmen, som alla har förmågan att gå rakt på känslan utan att behöva ta omvägen via intellektet.

Så plötsligt når mig en röst ur det länge sedan förgångna. Det är Gustave Flaubert ("Madame Bovary", ni vet, kommer ni väl ihåg, va?) som talar om varför han inte ville att hans böcker skulle ges ut illustrerade, i det här fallet via en skribent i dagens Dagens nyheter:

"En tecknad kvinna liknar en kvinna och det är allt … medan en skriven kvinna ger drömmar om tusen kvinnor."

Och genast är jag lycklig igen: det skrivna ordet som det oslagbara mediet för att göra mottagaren medskapande.