SKRIVKRAMP

Ack, den sköna konsten att skriva maskin; att utan att titta hitta rätt med alla tio fingrarna på ett tangentbord. Och så lustigt (?) att denna talang tycks vara ovanligare ju mer skribenten har sitt skrivande som yrke.

Jag själv bär syn för sägen och skriver med imponerande hastighet med båda händernas pekfingrar, till och med på samma gång. Det smattrar så att det står härliga till och när jag började min skribentkarriär trodde jag ett tag att jag hade drabbats av skörbjugg, eftersom mina pekfingernaglar började skala sig.

Ändå tills jag insåg att det berodde på att jag satt och hamrade med dem mot ett tangentbord hela dagarna.

För ett par år sedan fick jag olidligt ont i nacke och axlar. Företagshälsovården påstod helt fräckt att det berodde på min arbetsställning, och när sköterskan eller vad det nu var fick veta hur jag satt så skakade hon bara på huvudet.

"Ett huvud är lika tungt som ett bowlingklot”, sa hon, ”och du sitter med ditt nedböjt över tangentbordet åtta timmar om dagen. Undra på att du får ont i musklerna som ska hålla det på plats?”

Eftersom jag är en lydig medborgare lärde jag mig faktiskt tangentbordets hemligheter och kan nu skriva med förbundna ögon. Med typ 30 nedslag i minuten. Mycket imponerande! Med pekfingervalsen kan jag åtminstone skriva hälften så fort som jag tänker (och nej, jag tänker inte avslöja någon nedslagsfrekvens för den jämförelsen, för då blir det ju uppenbart för vem som helst hur långsamt det går).