Split vision
"Satan, satan, satan." Han har gått i båten utan flytväst och upptäcker det själv, men bara ett halvt ögonblick innan Krister får syn på honom, och han vet bara allt för väl vad som väntar honom nu. Strafftjänstgöring i land. I går var det Stig som tabbade sig och fick skura utedassen. Hugga ved, knäskura golv och skrubba soptunnor var andra belöningar som förekommit och ryktet berättade om värre saker ändå.
"Satan, satan, satan", hur kunde han vara så korkad? I dag, dessutom, när de skulle segla alla i grupp till Marstrands fästning? Han sänker blicken och lägger om rodret mot land.
"Du vet vad som gäller?", säger Krister när de kliver i motorbåten och kör över det lilla sundet till fastlandet. Han nickar mulet och studerar snörena på sin flytväst för att slippa se de andras lekfulla kappseglingskivande i väntan på att Krister ska komma tillbaka och eskadern ska kunna komma iväg. Det är tredje veckan på seglarlägret, och även de mer hopplösa exemplaren har lärt sig se ungefär var vinden kommer ifrån och att skilja på styrbord och babord och på lä och lovart. Själv gjorde han det redan i fjol och tillsammans med Stig har han nu seglat skiten ur de flesta av sina nyblivna kompisar. Alla utom Carina, som han inte får ur tankarna varken på dagar eller nätter och som tycks hitta den perfekta vinden med förbundna ögon och som för fram sin kropp lika självklart och ouppnåeligt som hon styr sin Trissjolle.
"Satan, satan, satan", mässar han om och om igen tyst för sig själv på stigen upp mot huset: två stora logement; ett för killarna och ett för tjejerna; ett gigantiskt kök och en lika stor matsal/klassrum/festlokal; alltid med en oändlig mängd uppgifter som behöver utföras.
"Husmor är i stan och handlar", hade Krister sagt, så du får anmäla dig hos Susanne så får hon bestämma vad du ska göra. Okej?"
"Okej", svarade han och började gå i backen genom skogen.
Sommardagen dallrar redan i solen och blåbärsriset vid hans fötter lovar mycket, men det är alldeles för tidigt på sommaren för färdiga bär. För myggen är det dock aldrig för tidigt och han skyndar på stegen även om han inte längtar till målet.
Susanne syns ingenstans och först efter några varv runt huset hör han musiken från en glad transistorradio. Bakom en bergknalle ligger Susanne och solar i all sin yppiga glans. Hon är på väg mot 30, syster till lägerchefens fru och har av någon anledning valt att förlägga sin sommarsemester med pojkvännen hit, till glädje för alla men till viss frustration för den del av omgivningen som är av hankön. Det är många som funderar den sommaren; på om det där verkligen kan vara rätt storlek på en bikini.
Hon är oanständigt kvinnlig: vacker, glittrande och smittsamt rolig; men kunde lika gärna vara marsian vad hennes åtkomlighet för 13-åriga killar beträffar, vilket i och för sig inte hindrar hans hormoner från att komma i kokning så fort hon är i närheten. Av någon anledning, som ingen begriper, har Susanne och hennes pojkvän också fått ge namn åt de två getter som, av lika oklar anledning, också bor på seglarlägret och som är Houdinis jämlikar när det gäller att rymma ur sitt staketinramade utrymme.
Han hinner se de små, glänsande svettpärlorna blänka mellan brösten innan hon lyfter på huvudet, lägger deckaren åt sidan, skuggar ögonen med handen och tittar på honom.
"Strafftjänstgöring?", säger hon tvekande, "vad har du hittat på, då?"
När han berättar om flytvästen leker ett leende i hennes mungipor, men det är fortfarande med övervägande tvekan, och allvar, som hon upprepar sitt "strafftjänstgöring?". Hon har ingen aning om vad han skulle kunna göra, eller vad som behöver göras.
Han kämpar för att hålla blicken på hennes ansikte medan han avvaktar domen. I radion knyter melodiradiopresentatören just ihop Livet i Finnskogarna med "någonting lätt, glatt och upplivande med Per Grundén". Reklamradion befinner sig fortfarande 25 år bort och vill man ha musik ur sin radio är det P3 som gäller. På gott och ont. Mest ont. Men Gud är god och Susanne får syn på sin bok igen, räcker den mot honom och ler. "Du kan läsa högt för mig", säger hon, pekar uppfordrande vid sina fötter, knuffar solglasögonen på plats på näsan och glider sedan nöjt ned på rygg igen. "Jag skulle precis börja på det nya kapitlet."
Och så kom det sig att han fick läsa högt ur Polis, polis, potatsmos en hel eftermiddag medan Susanne sakta smälte i solen. Han glömde aldrig Sjöwall-Wahlöös notering om hur klockan på Savoy i Malmö alltid gick tre minuter för fort. "En liten service åt de av våra gäster som ska med Flygbåten till Köpenhamn", hade portieren förklarat för polisen i ett förhör.
Och när han senare i livet får höra talas om begreppet split vision tänker han på Susanne och på sin egen välsignade förmåga att ta in en mening i en bok med en blick - och sedan titta på någonting helt annat medan han läser upp den ur minnet.
Andra bloggar om: noveller, Tjörn, seglarläger, tonåringar
"Satan, satan, satan", hur kunde han vara så korkad? I dag, dessutom, när de skulle segla alla i grupp till Marstrands fästning? Han sänker blicken och lägger om rodret mot land.
"Du vet vad som gäller?", säger Krister när de kliver i motorbåten och kör över det lilla sundet till fastlandet. Han nickar mulet och studerar snörena på sin flytväst för att slippa se de andras lekfulla kappseglingskivande i väntan på att Krister ska komma tillbaka och eskadern ska kunna komma iväg. Det är tredje veckan på seglarlägret, och även de mer hopplösa exemplaren har lärt sig se ungefär var vinden kommer ifrån och att skilja på styrbord och babord och på lä och lovart. Själv gjorde han det redan i fjol och tillsammans med Stig har han nu seglat skiten ur de flesta av sina nyblivna kompisar. Alla utom Carina, som han inte får ur tankarna varken på dagar eller nätter och som tycks hitta den perfekta vinden med förbundna ögon och som för fram sin kropp lika självklart och ouppnåeligt som hon styr sin Trissjolle.
"Satan, satan, satan", mässar han om och om igen tyst för sig själv på stigen upp mot huset: två stora logement; ett för killarna och ett för tjejerna; ett gigantiskt kök och en lika stor matsal/klassrum/festlokal; alltid med en oändlig mängd uppgifter som behöver utföras.
"Husmor är i stan och handlar", hade Krister sagt, så du får anmäla dig hos Susanne så får hon bestämma vad du ska göra. Okej?"
"Okej", svarade han och började gå i backen genom skogen.
Sommardagen dallrar redan i solen och blåbärsriset vid hans fötter lovar mycket, men det är alldeles för tidigt på sommaren för färdiga bär. För myggen är det dock aldrig för tidigt och han skyndar på stegen även om han inte längtar till målet.
Susanne syns ingenstans och först efter några varv runt huset hör han musiken från en glad transistorradio. Bakom en bergknalle ligger Susanne och solar i all sin yppiga glans. Hon är på väg mot 30, syster till lägerchefens fru och har av någon anledning valt att förlägga sin sommarsemester med pojkvännen hit, till glädje för alla men till viss frustration för den del av omgivningen som är av hankön. Det är många som funderar den sommaren; på om det där verkligen kan vara rätt storlek på en bikini.
Hon är oanständigt kvinnlig: vacker, glittrande och smittsamt rolig; men kunde lika gärna vara marsian vad hennes åtkomlighet för 13-åriga killar beträffar, vilket i och för sig inte hindrar hans hormoner från att komma i kokning så fort hon är i närheten. Av någon anledning, som ingen begriper, har Susanne och hennes pojkvän också fått ge namn åt de två getter som, av lika oklar anledning, också bor på seglarlägret och som är Houdinis jämlikar när det gäller att rymma ur sitt staketinramade utrymme.
Han hinner se de små, glänsande svettpärlorna blänka mellan brösten innan hon lyfter på huvudet, lägger deckaren åt sidan, skuggar ögonen med handen och tittar på honom.
"Strafftjänstgöring?", säger hon tvekande, "vad har du hittat på, då?"
När han berättar om flytvästen leker ett leende i hennes mungipor, men det är fortfarande med övervägande tvekan, och allvar, som hon upprepar sitt "strafftjänstgöring?". Hon har ingen aning om vad han skulle kunna göra, eller vad som behöver göras.
Han kämpar för att hålla blicken på hennes ansikte medan han avvaktar domen. I radion knyter melodiradiopresentatören just ihop Livet i Finnskogarna med "någonting lätt, glatt och upplivande med Per Grundén". Reklamradion befinner sig fortfarande 25 år bort och vill man ha musik ur sin radio är det P3 som gäller. På gott och ont. Mest ont. Men Gud är god och Susanne får syn på sin bok igen, räcker den mot honom och ler. "Du kan läsa högt för mig", säger hon, pekar uppfordrande vid sina fötter, knuffar solglasögonen på plats på näsan och glider sedan nöjt ned på rygg igen. "Jag skulle precis börja på det nya kapitlet."
Och så kom det sig att han fick läsa högt ur Polis, polis, potatsmos en hel eftermiddag medan Susanne sakta smälte i solen. Han glömde aldrig Sjöwall-Wahlöös notering om hur klockan på Savoy i Malmö alltid gick tre minuter för fort. "En liten service åt de av våra gäster som ska med Flygbåten till Köpenhamn", hade portieren förklarat för polisen i ett förhör.
Och när han senare i livet får höra talas om begreppet split vision tänker han på Susanne och på sin egen välsignade förmåga att ta in en mening i en bok med en blick - och sedan titta på någonting helt annat medan han läser upp den ur minnet.
Andra bloggar om: noveller, Tjörn, seglarläger, tonåringar
Kommentarer
Postat av: micke
potatismos, inte -gris, det är det som är hela grejen ;)
Postat av: SKRIVKRAMP
My bad, micke. Rätt är nu rätt.
Trackback