Folkkär, my ass

En kulturskribent i dagens DN (inte på nätet, såvitt jag kunnat se) kallar Berndt Egerbladh ”folkkär” i en bisats och jag blir bara tvungen att anmäla avvikande mening. Berndt Egerbladh lär (själv har jag inte kompetens att bedöma saken) ha varit en gudabenådad jazzmusiker och kompositör. Därtill en god människa, men folkkär var han inte. Egerbladh tonsatte en rad folkkära diktare men lyckades aldrig få till en enda hit; folkkär var han inte. Egerbladh var programledare i TV, år efter år efter år. Troligen berodde det på att han var så nedtonat lugn, för att inte säga flegmatisk, att han aldrig blev synbart nervös. Direktsändningar bekymrade honom inte. Men folkkär var han aldrig eller blev han aldrig

Varför jag bekymrar mig? Vet inte, troligen är det historieförfalskandet som stör mig. Samma getingilska slog till när någon  fåne för något år sedan påstod att meteorologen Åsa Bodén var folkkär, hon hade ”till och med fått en hyllningslåt skriven till sin ära”. Ursäkta, men fr. Bodén var, och är, en pina för alla som är det bittersta intresserade av vädret. Hon kan inte prata och andas på en gång och det går saklöst ut över innehållet, varenda gång. Att hon själv sökt sig till etermedierna tyder på en avancerad självplågarådra och att hon fått härja där i decennier tyder på en än större inkompetens hos de ansvariga för dessa medier. Och ”hyllningslåten” var en drift med den stackars meteorologen.

[När jag googlar för att hitta mer om låten verkar det som om det var Jan Gradvall - av alla! killen är ju en av mina idoler – som påstod att Skifs/Byfånarnas låt var en hyllning. Livet är i sanning obegripligt!]

Att kalla dessa två för folkkära är lika dumt som … ja, nu blir jag för ett ögonblick alldeles stum … lika dumt som att kalla Barry Manilow för sensuell.

I tidernas gryning var jag musikskribent på tidningen Arbetet i Malmö, sedemera mördad av arbetarrörelsen (tidningen, inte jag). Manilows singel ”Mandy” tillhörde redan då tryckarfavoriterna i gängets singellåda och jag blev överlycklig när jag skickades iväg till Köpenhamn för att se, höra och recensera denne teddybjörn i vit smoking. Publiken var salig, fullständigt enkönad och jag har aldrig varit med om en idrottsarena som doftat så himmelskt som denna, där kvinnorna rustat sig till tänderna för mötet med sin idol.

Problemet var bara att killen rörde sig lika charmfullt och välkoordinerat som Frankensteins monster. Och att allt (utom ”Mandy”, då) var så mycket smör att socialstyrelsen senare förbjöd honom från att framträda offentligt i hela Norden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback