Mitt namn är J. Erik J.
”Vad har det stackars barnet gjort för ont?”
Det var farmor som frågade, på bredast tänkbara nordskånska. Hon hade det nyaste barnbarnet i famnen och min mamma hade just berättat vad babyn skulle heta. Farmor var bokstavstroende kristen och väl bekant med den bibliska historien och namnen i den, således även med Joakim. Men det föll henne inte på läppen; kanske för att Joakim var väldigt ovanligt 1958. Som jag själv skulle få erfara var det väl egentligen bara raceresset Joakim Bonnier som med framgång visat upp det i offentligheten efter Joakim uti Babylon 2 700 år tidigare.
Ja, förutom Kalle Ankas farbror då.
Som sjuåring hade jag hjärtligt hunnit tröttnat på kommentaren ”Joakim? Farbror Joakim då va? ha-ha-ha …” så fort jag sa mitt namn. Pappas pedagogikkollegas skämtglada och intill förbannelse upprepade ”Jocke? Skit-Jocke då va? hä-hä-hä” hade knappast gjort saken bättre även om det inte var förrän som vuxen som jag började fundera på vad det var hos denne skämtare som gjorde att han trodde att han var lämpad för arbete med barn.
Hur som helst hade jag fått nog den där dagen på tåget söderut. Jag var alltså sju år gammal, familjens bohag var på väg till Malmö med flyttbuss, medan barn och föräldrar gjorde resan med SJ:s hjälp. Som vanligt vankade jag av och an i tåget, förmodligen inte bara i vår egen vagn utan i hela tågsättet; en inte helt säker sysselsättning i en tid när det är tveksamt om man ens infört spärren mot att öppna dörrarna under färd. Och plötsligt insåg jag vad som måste göras. Sagt och gjort.
Tillbaka till mammas och pappas kupé meddelade jag dem helt sonika faktum:
”Nu heter jag inte Joakim längre! Jag har bytt till Erik.”
Även om även detta var ett de namn som givits mig vid dopet, måste det vara kombinationen mittisextiotal och synnerligen liberalt sinnade föräldrar, för att inte säga radikala, som gjorde att saken därmed var avgjord. Erik ville jag heta; Erik fick jag heta; end of discussion.
Fyra–fem år senare började jag inse att Erik var Sveriges vanligaste förnamn, och att det gamla var betydligt vackrare, och funderade på om jag kanske skulle byta tillbaka igen. Men nej, det skulle bli för krångligt och förvirrande för omgivningen. Så jag behöll mitt Erik, fast hängde på ett ”J” för att ära mitt förflutna. Och så såg det ju fräckt ut …
Och farmor var nöjd?
Njä. ”Det stackars barnets” Joakim höll hon troget fast vid. Det var det enda hon någonsin kallade mig; ända fram till sin död vid 96 års ålder.
Det var farmor som frågade, på bredast tänkbara nordskånska. Hon hade det nyaste barnbarnet i famnen och min mamma hade just berättat vad babyn skulle heta. Farmor var bokstavstroende kristen och väl bekant med den bibliska historien och namnen i den, således även med Joakim. Men det föll henne inte på läppen; kanske för att Joakim var väldigt ovanligt 1958. Som jag själv skulle få erfara var det väl egentligen bara raceresset Joakim Bonnier som med framgång visat upp det i offentligheten efter Joakim uti Babylon 2 700 år tidigare.
Ja, förutom Kalle Ankas farbror då.
Som sjuåring hade jag hjärtligt hunnit tröttnat på kommentaren ”Joakim? Farbror Joakim då va? ha-ha-ha …” så fort jag sa mitt namn. Pappas pedagogikkollegas skämtglada och intill förbannelse upprepade ”Jocke? Skit-Jocke då va? hä-hä-hä” hade knappast gjort saken bättre även om det inte var förrän som vuxen som jag började fundera på vad det var hos denne skämtare som gjorde att han trodde att han var lämpad för arbete med barn.
Hur som helst hade jag fått nog den där dagen på tåget söderut. Jag var alltså sju år gammal, familjens bohag var på väg till Malmö med flyttbuss, medan barn och föräldrar gjorde resan med SJ:s hjälp. Som vanligt vankade jag av och an i tåget, förmodligen inte bara i vår egen vagn utan i hela tågsättet; en inte helt säker sysselsättning i en tid när det är tveksamt om man ens infört spärren mot att öppna dörrarna under färd. Och plötsligt insåg jag vad som måste göras. Sagt och gjort.
Tillbaka till mammas och pappas kupé meddelade jag dem helt sonika faktum:
”Nu heter jag inte Joakim längre! Jag har bytt till Erik.”
Även om även detta var ett de namn som givits mig vid dopet, måste det vara kombinationen mittisextiotal och synnerligen liberalt sinnade föräldrar, för att inte säga radikala, som gjorde att saken därmed var avgjord. Erik ville jag heta; Erik fick jag heta; end of discussion.
Fyra–fem år senare började jag inse att Erik var Sveriges vanligaste förnamn, och att det gamla var betydligt vackrare, och funderade på om jag kanske skulle byta tillbaka igen. Men nej, det skulle bli för krångligt och förvirrande för omgivningen. Så jag behöll mitt Erik, fast hängde på ett ”J” för att ära mitt förflutna. Och så såg det ju fräckt ut …
Och farmor var nöjd?
Njä. ”Det stackars barnets” Joakim höll hon troget fast vid. Det var det enda hon någonsin kallade mig; ända fram till sin död vid 96 års ålder.
Kommentarer
Trackback
