Sofia Coppolas tomhet
Häromdagen citerade jag den bästa definitionen av konst som jag har hört, nämligen att "konst är en verksamhet som gestaltar". Den är fortfarande giltig, men efter helgens biobesök med "Marie Antoinette" tvivlar jag ännu mer än tidigare på Sofia Coppolas konstnärsskap.
Marie Antoinette är näringsrik som en gräddbulle och när sockerchocken väl är avnjuten efter sina sedvanliga 15 minuter, räcker det barocka kläd- och inredningsspektaklet inte så mycket längre. Och då börjar jag i stället fundera på vad Coppola eventuellt vill säga genom den systematiska historieförfalskningen och glorfieringen av huvudpersonen, som hon av någon anledning framställer som rent av moralisk.
Och när tankeapparaten väl gått upp i varv slår det mig att den förra Coppolafilmen, überhypade "Lost in translation", kanske inte alls är den gestaltning av tomheten som yra recensenter försökte göra den till. Den kanske rentav BARA är TOM.
Marie Antoinette är näringsrik som en gräddbulle och när sockerchocken väl är avnjuten efter sina sedvanliga 15 minuter, räcker det barocka kläd- och inredningsspektaklet inte så mycket längre. Och då börjar jag i stället fundera på vad Coppola eventuellt vill säga genom den systematiska historieförfalskningen och glorfieringen av huvudpersonen, som hon av någon anledning framställer som rent av moralisk.
Och när tankeapparaten väl gått upp i varv slår det mig att den förra Coppolafilmen, überhypade "Lost in translation", kanske inte alls är den gestaltning av tomheten som yra recensenter försökte göra den till. Den kanske rentav BARA är TOM.
Kommentarer
Postat av: johnny
Jag såg Hans Wiklund dela ut samma betyg till denna film. Inte min typ av film egentligen, men hade nog planer att se den. Känns som jag inte kommer att lägga biopengar på den, Marie A får nog anstå tills det är dags för dvd. Jag gillade å andra sidan "Lost in t. Där var dock Bill Murray med, en favorit.
Trackback