Kräkmedel x 2

I går kväll gjorde Joshua Tree processen kort med första omgången av Melodifestivalen (eller om det var hela spektaklet han sågade jäms med fotknölarna). Jag antar att varenda slag under bältet som han levererade var fullständigt motiverat, men VET det inte eftersom jag och min kvinna satt och led på en biograf i stället.

Förförda av en lika panegyrisk som pretentiös femma i betyg-recension i DN hade vi nämligen förvillat oss in på Dylanfilmen "I'm not there" i den fromma förhoppningen att det skulle vara ett intellektuellt underhållande alternativ till kräkmedlet Sjögren och Lolita Diamond.

Yeah right.

För första gången på 15 år somnade min kvinna i biofåtöljen. Strax efteråt somnade jag själv också. Och när vi till slut vaknade till liv igen var det en kvart kvar. Vi tittade på varandra, nickade - och reste oss och gick.

Maken till fragmentarisk, illa berättad och uselt ihopskruvad historia var det nämligen länge sedan ni såg på bio. Här finns ett antal individuella prestationer som är uppseendeväckande skickliga (kanske framför allt Kate Blanchetts gestaltning av Dylan), men också uppseendeväckande usla framställningar (och där är Richard Gere fullständigt ohotad etta genom sin oförmåga att gestala någonting annat än Richard Gere).

Kräkmedel, var ordet.

Andra bloggar om: , ,

Goda skäl för skitfilm

"Det var fan det sämsta jag sett på mycket länge", sa rösten bredvid mitt öra.

Och det låg naturligtvis någonting i det, med tanke på att den senaste mr. Bean-filmen tycktes vara sprungen ur ett djupt behov av att vara pinsam. Men jag var där med en mig närstående, jublande nioåring som knackade mig hårt på armen en gång var tredje minut, inte för att hon hade något särskilt att säga utan bara för att hon behövde någon att utbyta leenden och fniss med. Och det förlåter rätt mycket i form av bristande utförsgåvor hos filmmakarna.

Det gick så långt att den avslutande biografscenen faktiskt blev spännande, och jag höll i henne lika hårt som hon höll i mig medan mr. Bean snubblade vidare mot katastrofen, och vi fnissade båda lyckligt när han sedan i stället tog sig helskinnad ned till stranden.


Andra bloggar om:
, , ,

Sofia Coppolas tomhet

Häromdagen citerade jag den bästa definitionen av konst som jag har hört, nämligen att "konst är en verksamhet som gestaltar". Den är fortfarande giltig, men efter helgens biobesök med "Marie Antoinette" tvivlar jag ännu mer än tidigare på Sofia Coppolas konstnärsskap.

Marie Antoinette är näringsrik som en gräddbulle och när sockerchocken väl är avnjuten efter sina sedvanliga 15 minuter, räcker det barocka kläd- och inredningsspektaklet inte så mycket längre. Och då börjar jag i stället fundera på vad Coppola eventuellt vill säga genom den systematiska historieförfalskningen och glorfieringen av huvudpersonen, som hon av någon anledning framställer som rent av moralisk.

Och när tankeapparaten väl gått upp i varv slår det mig att den förra Coppolafilmen, überhypade "Lost in translation", kanske inte alls är den gestaltning av tomheten som yra recensenter försökte göra den till. Den kanske rentav BARA är TOM.