A hard man is good to find
Påstå att du tar ditt ansvar för hemmet, barnen och familjen i övrigt. Påstå att din kvinna gärna får tjäna mer än du. Påstå att du gärna ser en kvinna som chef. Till och med din egen chef.
Och inse att du är dömd till förtappelse.
Det finns nämligen ingenting som provocerar en del kvinnor så mycket som påståendena ovan. Inte våldtäktsmän. Inte härskartekniker. Inte kvinnomisshandlare. Nej, ditt påstående att det finns goda män som respekterar kvinnor som riktiga människor är den ultimata förolämpningen.
Jag är en sådan man. Självklart misslyckas jag ibland, självklart visar även jag svaghet, egoism och dåligt omdöme. Men jag tar illa upp när man buntar ihop mig med de män som bär sig illa åt av vana, princip eller rentav elak övertygelse om att män är bättre än kvinnor.
Det är inte OK att stämpla ett helt kön som kräk ?by default?. Det är lika lite OK som att påstå att araber, eller zigenare, eller norrmän är svin. Självklart FINNS det svin bland män, araber, zigenare och norrmän. Precis som det gör bland kvinnor ? men vänligen rikta era aggressioner mot svinen då.
PS: rubriken har väldigt lite med inlägget att göra, men Mae West är en av mina favoritformulerare av citatvärda meningar.
Andra bloggar om: könsroller, jämställdhet, kvinnor, män
Jag vet precis vad du menar... Den där oresonliga vreden som man blir överöst med när man säger något som inte passar in i den andras världsbild. Varifrån kommer den? Varför blir de så arga? Varför har vissa så svårt att bara lyssna och analysera, utan att reagera med reptilhjärnan?
Jag tror att det är en försvarsmekanism orsakad av intern frustration och förvirring. Man tar fasta på ett halmstrå till sanning och är beredd att försvara den sanningen till döds för att man inte orkar förlora även denna lilla trygghet - istället för att se att världen är full av sanningar.
När jag nyss fått insikt om den strukturella ojämställdheten, runt 1995, blev jag förbannad på manskollektivet, men hade väldigt svårt att få ihop våldtäkter, misshandel och orättvisorna med de gulliga, schyssta mansindivider som jag kände personligen. Mycket frustrerande. "Åh vad jag hatar karlar!!! fast inte Kalle, Putte och Knutte förstås..." Det tog ett tag att inse att det inte var "karlar" utan _könsmaktordningen_ som jag var förbannad på, och att könsmaktordningen är något som alla individer, även kvinnor, medverkar till att återskapa varje dag.
Det är kanske därifrån ilskan kommer. De dubbla verkligheterna får en att känna sig utlämnad och man blir tvungen att välja EN sanning tills man kan förstå att båda är sanna och hur de hänger ihop.
Nu har jag lärt mig mer och kan hantera båda typerna av diskussion, (o)jämställdhet på ett strukturellt plan och på ett individuellt plan. Men jag blir fortfarande lika förbluffad över den enorma aggression och vrede jag möter från (oftast 20-åriga) kvinnor som inte vill få sin världsbild ifrågasatt. Uppfattningen du beskriver (alla karlar är svin) möter jag oftare hos äldre generationer (40-talister).
Tack Kajo! Det är lite läskigt att ge sig in i den här debatten, men att första svaret blir ett sådant här - från en kvinna dessutom - känns himla bra.
Att bunta ihop ett folk eller en typ eller ett kön är ointelligent och korkat. Jag aktar mig för att generalisera och säga att ... "ja det vet man ju hur tonåringar är .." eller .. "ja det vet man ju hur muslimer beter sig" ... eller liknande.
Jag skäms å andras vägnar när man visar sitt tillkortakommande genom liknande formuleringar.
Samma sak med män. Förstås. Och kvinnor.
När jag hamnade i den situation som jag hamnade fick jag ofta höra ... "ja det är väl typiskt karlar!"
Och det är det inte. Ingenting är typiskt för karlar så. Jo möjligen att dom har snopp. Det är rätt typiskt för män. Annars kan man inte generalisera mer.
Man upptäcker nog inte hur hemskt (och farligt) det är att generalisera så förrän man hamnar i skottgluggen själv. Jag vet inte ... Men att bli avidentifierad och i-förväg-definierad är hemskt. Och tänk vilka intressanta möten man skulle missa med människor om man höll fast vid sina generaliseringar!
Jag vägrar. Jag tror på att alla är olika och värda att ses för egen sak.
... haha ... jag skrev detta för ett bra tag sedan. Jag formulerar mig inte lika konkret som du men menar nog ungefär samma ;)
http://solusfemina.squarespace.com/min-blogg/2006/10/11/living-in-a-box.html
Oj, sorry, kan du radera dubbelposten? En teori till: Kvinnor som är medvetna om ojämställdheten har mött många dolda motståndare bland män. Läpparnas bekännelse: "Visst ska kvinnor och män ha lika villkor!" och sen "Va, får jag ingen löneförhöjning för att Bettan ska få hela potten? Nä nu jävlar!" och "Visst ser jag gärna en kvinna som chef - men inte just Bettan, hon är ju inkompetent, och inte Linda, hon är ju... och Ruth kan ju inte komma på fråga heller. Så, nä, just nu finns det tyvärr ingen. Men jag är principiellt för, bara det kommer en kvinna som är tillräckligt kompetent."
Jorå. Jag har hört dem alla och mer. :-D
Christina, tack för väl formulerat och roligt medhåll.
;-)
Kajo: jag har redan plockat bort dubletterna, och jag håller med dig. "Läpparnas bekännelser" låter bra, men riskerar att cementera problemen. Vi är nog likadana, många av oss, avskyr problemen och anser att de bör lösas. Så länge de inte drabbar oss själva ... Jag hoppas att jag inte hör dit!
Jag vet precis hur du känner. Har upplevt det själv många gånger, och fler lär det bli. Speciellt i samband med situationer som rört min dotter, där jag som man sällan antas vara den som min dotter anförtror sig åt. "Mamma är ju alltid mamma" har jag hört. Det är hon förvisso, men innebär det att hon skulle vara en bättre själavårdare än pappa? Nej, självklart inte.