Lång väg till körkort

Allt går igen. Sonen närmar sig uppkörning och redan på det avståndet kan jag minnas min egen magsäck som ett russin i väntrummet hos trafiksäkerhetsverket 1976. Jag hade lyckats börja röka men just den här dagen hade jag inte fått tag på mina älskade Dunhill annat än i mentholform.

Som jag lärde mig hata mentholcigaretter den där dagen!

Jag var nervös intill gränsen för kollaps och hade inte kunnat få i mig en matbit på hela dagen. Magsäcken var ihopkrympt till ett russin och det första jag gjorde när jag fått fart på bilen med inspektören bredvid mig var en mindre lyckad filbytesmanöver i en rondell och sedan minns jag inte mer än motorstoppet i Malmös näst mest trafikerade korsning. Av någon anledning blev jag ändå godkänd och nästa dag lånade mamma ut bilen för den sedan länge planerade resan till seglarskolan på Tjörn. Jag hade varit där på kurs tre år och nu skulle jag sommarjobba några veckor som instruktör, möjligen också instruera några unga damer, så en misslyckad uppkörning fanns inte på kartan medan jag gled omkring i Malmötrafiken.

Med lappen i fickan och mat i magen tutade jag hela motorvägen förbi den astråkiga gymnasiepraktiken på Sydkraft i Löddeköpinge och hade antagligen inte behövt några däck på hela vägen upp till och förbi Göteborg, så hög var jag på körkortslycka. Jag älskar bilkörning lika mycket i idag; kan utan vidare sitta vid ratten hela vägen ned till kontinenten, om det är bil som gäller. Helst med musik. Den största uppgraderingen sedan körkortet är nämligen bilradion, sedermera med kassettspelare, sedemera med CD, sedermera med anslutning av mp3-spelare, sedermera med en inbyggd förstärkare som pumpar upp bastonerna så mycket att det känns som om allting ska kunna lossna.

Njä, så långt har jag inte kommit, men i alla fall så långt att bastonerna känns mer i bröstkorgen än i öronen, och det är ju vackert så.

Och så minns jag SDS-kollegan Sven Lindström, som i ett annat liv skrev en jublande krönika i Sydis om just lyckan av en ny, dånande musikanläggning i bilen, och som nästa dag förtvivlat kunde konstatera att även bilinbrottare läste nöjessidorna. (Eventuellt lystna kan här informeras om att min bilstereo är lika gamal som bilen, som är lika gammal som dottern, som går i tredje klass nu. Ärligt talat: det vore inte värt besväret.)


Andra bloggar om:
, , ,

Kommentarer
Postat av: johnny

Åh vad underbart, minns med samma fasa uppkörningen, dock med snus istället för cigaretter:-) Trots flera missar fick jag också mitt kort i näven, varpå jag flög ur bilen och bara vrålade på parkeringen. Good times indeed!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback