Jesus, Maria (McKee)
Somligt behöver ligga till sig innan det kommer ur mina händer. Som den här betraktelsen över Maria McKee och hennes konsert i Malmö i våras:
Den gamla Lone Justice-sångerskan är samma konstnärssjäl som vanligt, men för första gången på tio år är det med den lättlyssnade popmusiken som arena. Och hon är lysande. En musikant, som inte hindras varken av en pågående äktenskaplig kris med maken basisten eller att gitarristen försvann strax innan Europaturnén skulle inledas, eller att två tredjedelar av trumsetet blev kvar på Irland, eller att hennes älskade elgitarr försvann efter giget i Barcelona.
Hon bryr sig inte utan tar vad hon har och gör magi av det.
Det gäller hela bandet, i all synnerhet den ljuvliga trummisen, som oavbrutet dansar där han sitter med bara bastrumma, virvelkagge, hi-hat och en cymbal. Det bekymrar honom inte en sekund, när han spelar med trumpinnar, vispar och pukstockar, och när de avsedda rylarna inte räcker till använder han fingertoppar, fingerknäpp, stativet till cymbalen eller mikrofonstativet.
Anything goes, och jag har nog inte sett så mycket musikant bakom trummorna sedan Bosse Skoglunds mest benådade ögonblick med Peps Persson i skarven mellan 1980- och 1990-tal.
Och McKees trummis obekymmer över utrustningens tillstånd matchas bara av Rick Allen i Def Lepard, som 1984 förlorade ena armen i en trafikolycka. "Men, vad fan", sa han, och spelade vidare med bandet. "Det var ju bara en arm."
Andra bloggar om: Maria McKee, trummisar, armar, konserter
Den gamla Lone Justice-sångerskan är samma konstnärssjäl som vanligt, men för första gången på tio år är det med den lättlyssnade popmusiken som arena. Och hon är lysande. En musikant, som inte hindras varken av en pågående äktenskaplig kris med maken basisten eller att gitarristen försvann strax innan Europaturnén skulle inledas, eller att två tredjedelar av trumsetet blev kvar på Irland, eller att hennes älskade elgitarr försvann efter giget i Barcelona.
Hon bryr sig inte utan tar vad hon har och gör magi av det.
Det gäller hela bandet, i all synnerhet den ljuvliga trummisen, som oavbrutet dansar där han sitter med bara bastrumma, virvelkagge, hi-hat och en cymbal. Det bekymrar honom inte en sekund, när han spelar med trumpinnar, vispar och pukstockar, och när de avsedda rylarna inte räcker till använder han fingertoppar, fingerknäpp, stativet till cymbalen eller mikrofonstativet.
Anything goes, och jag har nog inte sett så mycket musikant bakom trummorna sedan Bosse Skoglunds mest benådade ögonblick med Peps Persson i skarven mellan 1980- och 1990-tal.
Och McKees trummis obekymmer över utrustningens tillstånd matchas bara av Rick Allen i Def Lepard, som 1984 förlorade ena armen i en trafikolycka. "Men, vad fan", sa han, och spelade vidare med bandet. "Det var ju bara en arm."
Andra bloggar om: Maria McKee, trummisar, armar, konserter
Kommentarer
Trackback