SKRIVKRAMP

Jag tillhör inte dem som brukar sitta och sucka över att barnen växer upp alldeles för fort. Tvärtom, tycker jag att det är alldeles ljuvligt när de där små, inkompetenta snorungarna efter alldeles för många år äntligen visar sig vara mogna, ansvarstagande och tänkande varelser. Kreativa har de alltid varit!

Men ibland smyger kreativiteten på en liksom bakifrån; som när sonen, strax 18 år gammal, visar sig vara en djävul på att rappa. Egna texter. Har spelat in flera dussin och nya sprutar fram som ur en gejser.

Wow, liksom.

Nyss skulle han bli fotbollsproffs i Juventus, nu börjar jag tro att han kan gå hur långt som helst!

Strax kommer det en länk här också, så att ni själva kan ladda ned och lyssna och förstå att detta inte bara är  pappa-panegyrik!

Så har då Jan Danielsson tagit kompledigt, sörjd och saknad av … vem då? Persson? Nja, för den store ledaren är Danielsson nog bara ett redskap.

Jag har funderat mycket på hur det kommer sig att Persson lät affären pågå så länge. Och jag har kommit fram till att det beror på att det passade honom alldeles utmärkt. För Persson är så  beräknande, så strategiskt och  taktiskt inpiskad och skicklig att  den här affären inte skulle få pågå en minut till om det inte var  just det som han ville.

Ända sedan jag såg filmen "Wag the dog" har jag har jag haft svårt att upprätthålla den naiva bild av godhet som jag dittills hade av världen och dess kloka ledare. I filmen startar presidentens rådgivare ett behändigt litet krig, som  vänder väljarnas blickar från presidentens egentliga problem som är att  styra landet.

Göran Persson behöver antagligen de här affärerna, som får pressen och debattörerna att gå fullständigt bananas och som stärker den  övertygade borgerliga tredjedelen av väljarkåren om att borgerligheten är den  enda som kan styra landet, och den enda som har moral nog för att böra få lov  att  göra det. Den socialdemokratiska  tredjedelen stärks på samma sätt i Sin övertygelse om att den  borgerliga sammansvärjningen inte skyr några medel i sin kamp för att kuppa till sig makten.

Precis som i England och alla andra civiliserade samhällen är det i stället om den återstående tredjedelen som kampen står om. Men i stället för den  vedertagna triangulering som brukar vara huvudspåret i den kampen, väljer Person  dimridåerna. Allt viktigt (som om vem som ska sitta i hans kommande  regering etc etc etc) ska döljas i ett principiellt fullständigt  oviktigt moras av affärer, där han håller fast vi idioterna orimligt  länge (någon som minns den plågsamma hanteringen av förra utrikesministern Laila Freivalds nyss?) och sedan låter  han yxan gå och vargarna få som de vill i exakt den sista tiondelen av en  sekund som krävs för att han inte själv ska solkas.

Taktiken är i princip densamma som Muhammad Ali använde i den klassiska "Rumble in the  jungle", där han chockade alla, inklusive motståndaren  George Forman, genom att inte dansa, inte sticka som ett bi, inte  uppföra sig som förväntat, utan i stället lät sig misshandlas mot  repen i sju ronder. Och så, när han öm och blåslagen, men fortfarande  utan en skråma, tyckte att det kunde vara nog, när han bedömde att Foreman slagit sig trött, nitade han sin motståndare och tog tillbaka titeln.

Göran Persson: tungviktskungen?

Rätta mig om jag har fel, men – vänligen – ge mig i så fall en annan teori som  förklarar vad ända in i glödheta det är som pågår!