SKRIVKRAMP

Erik J har varit på kurs och lärt sig att bli lycklig.

Suck. Inte en till.

Jo, och ni är välkomna att pröva själva. Här är receptet, det finns nämligen fyra stycken tvåminutersperioder varje dag som avgör hur min dag kommer att bli – som avgör hur hela mitt liv ska bli:

• direkt när jag vaknar (tänker du ”å nej!” varje morgon? Hur tror du i så fall att det påverkar dig?)
• när jag kommer till jobbet (ser jag det som är bra, eller väljer jag att direkt fokusera på det som inte är det?)
• när jag kommer hem (börjar jag med att ge dem jag älskar en kram, eller med att skälla ut de skyldiga för att hallen ser ut som den gör?)
• strax innan jag somnar (det du tänker på när du somnar påverkar hela din natt; väljer du att tänka på dina ekonomiska bekymmer, elaka kunder, äktenskapsbekymmer; eller på vad som varit allra roligast i dag?)

Receptet kommer från coachen och organisationskonsulten Christer Olsson, tolkad av mig. Kör hårt, och skriv och berätta hur det gick!

"Det bästa råd jag fått om skrivande:
svara inte i telefonen. "

Patsy Garlan

Det finns få saker som är så förbannat meningslösa som grammatik. Åtminstone min hjärna hamnar i  fullständigt baklås om du bara så mycket som nämner ackusativobjekt och slutar sedan fullständigt att fungera. Enda sättet att komma loss igen är att ta makten över snömoset och vrida till det till sin egen fördel.

Som högstadiekamraten Wims (var är du i dag?), som införde ett fjärde tempus, kallat 'suputus'. Så här fungerade det:

• cykla
• cyklade
• cyklat
• punktering

Möjligen kan man angripa grammatiken mer poetiskt. Vad sägs i så fall om denna egenhändighet?

Även substantiven har sina tidsformer; så visar våren att vatten är imperfekt av is:
is i förfluten form.

;-)

"Hur vet man om det är på allvar", frågade sonen.

Stor fråga; svår fråga, men svaret kändes enkelt och kom snabbt: "när du vill vakna med henne på morgnarna. Då är det allvar. Om det håller vet man inte, men då är det allvar och dags att kolla upp att hon känner likadant."

Och då spelar det ingen roll om du är 17 eller 47 heller. Fråga mig, jag har varit där. Är där. Sedan ett och ett halvt år om några dagar, och kan fortfarande inte komma i säng snabbt nog med henne.

;-)

Jag vet vad du tänker, men det är inte sex jag talar om nu, utan om den där gudomliga känslan av besvarad kärlek. Och längtan efter hennes ögon nästa morgon.

Halvsmå barn har en massa fuffens för sig. I fjol började dottern (då 7 år) ropa ”gul bil” så fort hon såg en sådan ute på vägarna. Inte nog med detta: hon utmanade sin pappa också och så småningom kunde vi över huvud taget inte köra någonstans utan att spana efter gula bilar bakom varje krök.

Som halvtidspappa är jag barnlös/barnfri (stryk det som ej önskas) på just halvtid, en öppning som brukar ägnas åt litteraturen, filmen, musiken och flickvännen. Men dottern och hennes guljakt tycks ha slagit djup rot; så djup att flickvännen häromdagen i bilen tittade forskande på mig, med den där blicken som antyder att man har en skruv lös.

”Vad är det?”, frågade jag.

”Du ropade ’gul bil!’ nyss”, svarade hon, ”och nu sitter du och ser ut som om du hade något att vara stolt över. Vad betyder det?”

Tyvärrr ser det inte ut som om herrar direktörer kommer att lyckas överträffa ABB-Percys 900 miljoner i pension. Trots goda ansatser tycks direktörerna ha slagit i något slags guldtak och närmast rickoschetterat ned till rent folkliga nivåer på bara några tiotals miljoner att framsläpa sin ålderdom på.

Så i brist på vår första pensionsmiljardär är det kanske dags att återuppliva det fina gamla privilegiesystemet i stället. Dessvärre är det ju 104 år sedan en svensk adlades senast, och när de kreativaste beslutsfattarna nu roffat åt sig så mycket pengar att de inte ens själva kan önska sig mer, ja då krävs helt enkelt starkare kickar för att få testosteronet att rinna till.

Så vad sägs om att helt enkelt adla dem? Friherre Percy De La Barnevik, greve Lars-Eric af Petersson, baron Kurt Hellström af Ericsson, typ.

Och så Den Käre Ledaren själv då. ”Gärna medalj men först en rejäl pension” var ju en valparoll som slog hårt 1958, men eftersom frugan redan verkar ha fixat pensionen  får väl det strävsamma paret ha en fin titel att suga på där i herrgården i Sörmland.

Och vad sägs om ett litet grevsakap till herrskapet von Persson?

Hur kommer det sig att det är så svårt att gå och lägga sig i tid på kvällarna, och så enkelt att ligga kvar för länge på morgonen, medan man förhandlar med sitt lättlurade själv om hur många minuter det tar att tvätta sig, och fixa frukost, och borsta tänderna, och raka sig, och ta sig från punkt A till punkt B – med det i allmänhet så nedslående resultatet att man kommer orakad och ofrukosterad till jobbet och ändå är för sen?

Det kan knappast sägas bättre än vad Gunilla Dahlgren redan har sagt det: "Det är ingen idé att lägga sig tidigt. Det är i alla fall på morgonen det är skönast i sängen."

Det där är någonting som morgonfundamentalisterna inte har begripit. Minns ni dem: de som ända sedan lågstadiets omröstningar om huruvida klassen skulle börja tidigt varje dag eller få i alla fall någon sovmorgon, har tagit sig den rätt att förpesta våra liv på ett sätt som bara kan kallas majoritetens diktatur?

I arbetslivet är det – fortfarande – likadant (flextid och distansarbete är ungefär lika verklighetsförankrade begrepp som "det papperslösa kontoret"!). Att jag skriver dubbelt så bra och dubbelt så fort på natten som på ordinarie arbetstid beaktas därvid föga.

Och sedan är det dags igen: fast det enda jag vet om ljusets hastighet, är att det kommer för fort på morgnarna.

"Writer's block often results from overwriting; the general has gotten too far ahead of his army and finds his supply lines cut."