SKRIVKRAMP

Bah! Ledig är man och tid har man och så blir det ändå inte mycket skrivet. Till dem det eventuellt ändå vederbör kan jag meddela att klinkergolv, oisolerade väggar och tak samt fyra grader varmt inte är någon bra kombination. Undrar vad husbyggarna i Provence egentligen tänker på? Sommaren, kanske.

Gott nytt på er

Andra bloggar om: frusen, klinkergolv, alternativ jul, Provence

På gamla dar har Motvall gått och blivit anhängare av julen och dess traditioner. Knäck, pepparkakor, julgran, glögg, julklappar och tomtar i alla hörn hör nu till lägsta godtagbara standard i det motvallska hushållet.

Annat var det förr i tiden.

Då, när Motvall var en ung slyngel, var jultraditionerna ett ok och ett gissel, som helst skulle bekämpas ned till sista sillsallaten. Motvall hade nämligen alltid, instinktivt, hatat allt vad dans kring granen, prinskorvar, lutfiskar och julskinkor heter.

Med rödkålen förhöll det sig lite annorlunda. Han åt den aldrig, men log ändå ständigt varje gång den kom på tal. Kanske var det åt minnet av hur hans mor en gång i hans spädaste barndom innoverade tillagningen av denna doftande maträtt.

Alla vet ju att rödkål luktar apa. Somliga, exempelvis Motvalls ömma moder, höll med om detta men påstod ändå att det smakade gott.

Det må vara hur som helst med den saken. När Motvall var en liten, liten gosse hade hans mor i alla fall bestämt sig för att bespara tjocka släkten obehaget av ångorna från tillagningen, och likafullt servera den åtråvärda kålen till skinkan. Man satt som bäst och avnjöt sillsallat, löksill och sju sorters knäckebröd när en Scudrobot detonerade i köket.

Motvalls mor for upp som stungen av ett bi samtidigt som ytterligare en detonation förintade det som eventuellt var kvar av köksinredningen. Alla goda ting är som bekant tre och innan hon hunnit halvvägs till köket fullbordades förödelsen med en tredje smäll.

När julmiddagssällskapet så småningom kravlat sig ut från den relativa säkerheten under middagsbordet och försiktigt närmade sig nedslagsplatsen, kunde de studera hur vackert mors bleka kinder stod sig mot de mörkröda köksväggarna, där rödkålen sakta rann utmed tapeterna.

Sedan såg de inte mycket av henne under resten av julen. Hon var så att säga upptagen med annat. Den idé som Motvalls mor både kläckt och genomfört gick nämligen ut på att värma den konserverade rödkålen i sina burkar.

Oöppnade.

I ugnen.

Men när rödkålen blir varm utvidgas den och är burken inte öppen så öppnar den sig själv. Och mor hade satt in tre burkar i ugnen.

Andra bloggar om: jul, julmat, rödkål

Jag begriper inte ens varför jag orkar bry mig, men när Aftonbladet skriver att fotbollsspelaren Ashley Cole riskerar avstängning för en obscen gest



kan jag inte låta bli att tänka på en känd bild på en annan känd, brittisk profil

Jag är djupt misstänksam mot de krafter som gömmer sig bakom kampen mot växthusgaserna. Väldigt mycket tyder på att somliga av dem är ute i helt andra syften än att rädda miljön; snarare är det en fundamentalistisk vilja att diktera levnadsvillkoren för andra människor som driver dem. Veganmaffian, till exempel, som ojar sig över oss som är svinaktiga nog att äta kött. Passar vi oss inte har vi dem snart i maktposition och med sitt pekfinger i våra mattallrikar.

I det fallet säger jag som den gamle amerikanske presidenten Thomas Jefferson:

"If people let government decide what foods they eat and what medicines they take, their bodies will soon be in as sorry a state as are the souls of those who live under tyranny."

Andra bloggar om: citat, växthuseffekten, kött, veganer, fundamentalism, fundamentalister

"Julen är helgernas motsvarighet till "Hey Jude" . Vart femte år och en tredjedel så lång skulle det ha varit en helt okej idé."

Rob Shefield i "Kärlek är ett blandband"

Andra bloggar om: citat, jul, julfirande, Beatles, Hey jude

Jag lyssnar på den vidunderliga Nobelpristagaren i litterautur, Doris Lessing och hennes Nobelföreläsning, som helt och hållet handlar om Afrika och bristen på böcker där. "Författare blir man inte", säger hon, "om man bor i ett hem utan böcker."

Låt oss ge dem böcker. Hur du eller jag än kan göra detta.

Själv minns jag en ung Erik J, kanske 15 eller 16 år, som stod och grävde i bland korten i kartoteket över böcker på Malmö stadsbibliotek, på den tid när innehållet inte var datoriserat utan fanns på kort efter maskinskrivet kort, i lådor mitt i Stadsbiblotekets hjärta, och bläddrade mig fram till namnet Rudvall. Pappas bunt var centimetertjock och jag vet, än i dag kan jag enkelt återkalla minnet av känslan det väckte hos mig: en dag ska min bok finnas där.

Det tog 30 år till, men nu finns den där, i 400 ex på svenska bibliotek: "Ordning på orden", en handbok för ofrivilliga skribenter, som i bästa fall gör skrivandet enklare för dem som inte har samma drömmar som jag själv, utan som skriver för att de är tvungna.

Och min egen dröm lever. Om Romanen. Visst hade det väl varit läckert att se den på engelska också, i en av de byskolor i Zimbabwe som Doris Lessing talar om så att jag kan känna doften. Och jag når henne till fotknölarna. Det är en dröm värd att drömma.

Andra bloggar om: Doris Lessing, Nobelpriset, litteraturpristagare, läsning, läsare, skrivande

Läser i tidningen "Språk" att Aftonbladet lägger ned sitt korrektur. Om inte ens Aftonbladet själv gitter läsa sin egen tidning, vad får dem att tro att kunderna ska göra det?

Andra bloggar om: Aftonbladet, språk, korrektur, korrekturläsning

"Viktig information bör alltid ges två gånger"
Dramatikern Alan Ayckbourn i "Den listiga konsten"

"Viktig information bör alltid ges två gånger"
Dramatikern Alan Ayckbourn i "Den listiga konsten"


Andra bloggar om: skrivande, gestaltning

Det pågår ett flitigt bloggutmanande för närvarande, för att stimulera skrivandet av önskelistor. Sju önskningar ska man formulera - men ingen har utmanat Skrivkramp.

*gråter*

Här kommer i alla fall en djupt känd lista till tomten. Inte på sju punkter - men på sju rum! I en hyreslägenhet på Clemenstorget i Lund. Tomten (eller vem som helst som vill hjälpa honom) kan få en underbar femma på Ribban i Malmö i utbyte, eller en osannolik fyra mitt i smeten vid Mårtenstorget i Lund. Så att jag och min älskling och hela vår ljuvliga barnaskara kan få ett gemensamt tak över huvudet.

Kom igen nu. Det är ju i alla fall jul.

Andra bloggar om: lägenhetsbyte, Clemenstorget, önskelista

Det fanns en tid när jag var dagtsidningsjournalist. Tidningen hette Arbetet och skulle så småningom gå i konkurs. Ägaren, arbetarrörelsen, ville gärna ge sken av det hela inte bar sig, att de inte hade "råd".

Nu har det kommit en bok om A-pressens undergång, som refereras i Aftonbladet.

Några citat ur den artikeln:

• "De förluster som styrelsen och koncernledningen skapade - kan summeras till i storleksordningen 300 Mkr."
• Enligt jubileumsboken finns i dag 1,7 miljarder i LO:s mediefond.
• S-pressen, inklusive Aftonbladet, har 15 procent av dagstidningsläsarna. Bara fyra helt rörelseägda småtidningar finns kvar. Alla de andra har lagts ned eller delvis köpts upp - ofta av den borgerliga konkurrenten. Ägar- och åsiktsmonopolen breder ut sig, landet styckas i maktsfärer: Bonniers, Stampen, Kinnevik, Schibsted, Mittmedia, Herenco, Ander.
• Allt det här vet LO-ledningen. Dess pressutredning från 2003 gör en utmärkt problembeskrivning [men ...]
  
• "LO varken kan eller ska bli en motpol till de svenska mediekonglomeraten", konstaterade Wanja Lundby-Wedin när utredningen las fram.
• Kanske är problemet att ingenting längre är tillräckligt viktigt: ingen nazism att bekämpa, ingen pensionsreform att baxa igenom, ingenting man inte kan leva med.
• Presskrisen är också en rörelsekris.

Och så det vassaste citatet av alla:

• Men av den rörelse som skulle förändra världen återstår mest proffspolitiker och ombudsmän. Förändringen har blivit förvaltning och försvar.

Andra bloggar om: A-pressen, Arbetet, arbetarrörelsen, ideologi, presstöd, mediekoncentration

Den som följt mitt bloggande vet att jag är musikintresserad, fascinerad över möjligheten att stjäla musik på nätet samt uppriktigt hysterisk över skivbranschens obändiga beslutsamhet att begå självmord genom idioti, samt nyfiken på de mer eller mindre lagliga alternativ som erbjuds (inte till självmord dock, utan till musikupplevelser via Internet).

Ett sådant var, tills skivbranschen ströp möjligheten för ickeamerikaner att avnjuta det, Pandora, ett slags Internetradio som spelade låtar utifrån just dina favoriter. Det kostade en (liten) slant, men var väl värt pengarna. Det finns troligen flera varianter på samma tema, varav finetune.com är det elegantaste jag sett på bra länge. Lagligt påstås det vara också! Den finns tillgänglig som en applikation på Facebook, men det verkar också som om man kan använda den rakt av från deras egen sajt.

A splendid time is guaranteed for all!

Andra bloggar om: fildelning, internetradio, mp3, Finetune, Facebook

Somligt behöver ligga till sig innan det kommer ur mina händer. Som den här betraktelsen över Maria McKee och hennes konsert i Malmö i våras:

Den gamla Lone Justice-sångerskan är samma konstnärssjäl som vanligt, men för första gången på tio år är det med den lättlyssnade popmusiken som arena. Och hon är lysande. En musikant, som inte hindras varken av en pågående äktenskaplig kris med maken basisten eller att gitarristen försvann strax innan Europaturnén skulle inledas, eller att två tredjedelar av trumsetet blev kvar på Irland, eller att hennes älskade elgitarr försvann efter giget i Barcelona.

Hon bryr sig inte utan tar vad hon har och gör magi av det.

Det gäller hela bandet, i all synnerhet den ljuvliga trummisen, som oavbrutet dansar där han sitter med bara bastrumma, virvelkagge, hi-hat och en cymbal. Det bekymrar honom inte en sekund, när han spelar med trumpinnar, vispar och pukstockar, och när de avsedda rylarna inte räcker till använder han fingertoppar, fingerknäpp, stativet till cymbalen eller mikrofonstativet.

Anything goes, och jag har nog inte sett så mycket musikant bakom trummorna sedan Bosse Skoglunds mest benådade ögonblick med Peps Persson i skarven mellan 1980- och 1990-tal.

Och McKees trummis obekymmer över utrustningens tillstånd matchas bara av Rick Allen i Def Lepard, som 1984 förlorade ena armen i en trafikolycka. "Men, vad fan", sa han, och spelade vidare med bandet. "Det var ju bara en arm."

Andra bloggar om: Maria McKee, trummisar, armar, konserter

Maxell UD?
Maxell XL - I eller II?
TDK SA?

Fattar du ingenting?

Synd om dig, som aldrig fick uppleva blandbandets guldålder. Visst är mp3-formatet och CDR välsignelser. Men de gör den här konstformen till lite mindre av en sport än den var när den bara kunde utövas i realtid.

Andra bloggar om: blandband, mp3, kassettband, kassetter, nostalgi

Möjligen är jag ute i ogjort, tekniskt obegåvat, väder: men vad är det med kommentarsfunktionen på Blogger egentligen? Förr skrev man in sin kommentar, sitt bloggnamn och adressen till sin blogg. Den som tyckte att man var begåvad nog (alternativt så dum i huvudet att saken borde undersökas) kunde sedan enkelt klicka på namnet - som var en länk till den egna bloggen.

Sedan en liten tid verkar detta bara fungera om man själv har sin blogg på Blogger. Vi andra kan fortfarande knappa in våra namn men inte göra dem klickbara.

Vad är det här för dumheter? Varför vill Blogger göra utbytet av tankar mellan oss bloggare svårare? (Och om jag har fel: vad är det jag gör för fel?)

Andra bloggar om: Blogger, bloggosfären, kommentera, kommentarer, kommentarsfunktion