Succé för Pappas köttbullar

Det har inte gått en vecka ens sedan jag öppnade matbloggen Pappas köttbullar, men redan har jag fler besökare där än här (och då har jag ändå harvat med Skrivkramp i över ett år).

Himla kul är det i alla fall, att så många hittar till – och uppskattar – den personliga tonen och de enkla recepten.  Välkommen
dit du också.

Välkommen till Pappas köttbullar

Jag har fått smak på det där med bloggandet, och nu har jag startat ytterligare en. Välkommen in på Pappas köttbullar - första mat-hjälpen för dig som flyttat hemifrån. Det gäller dig som är 19 - eller 39 (eller 79 för den delen, man vet aldrig vad som händer i livet).

Det blir enkla, snabba och goda alternativ till färdigmaten, hämtpizzan och lågbudgetkebaben. Ett och annat är till och med nyttigt. Förutom pappas köttbullar kommer här så småningom samtliga kända älsklingsrätter och allt *LOL* det godaste från skolans matbespisning. Samt några rätter som är oslagbara för förförelse.

Roligt ska det vara också; att äta, att laga och att läsa.

Årets julkåseri. Varning för rödkål

På gamla dar har Skrivkramp gått och blivit anhängare av julen och dess traditioner. Knäck, pepparkakor, julgran, glögg, julklappar och tomtar i alla hörn hör nu till lägsta godtagbara standard i det skrivkrampska hushållet.

Annat var det förr i tiden.

Då, när Skrivkramp var en ung slyngel, var jultraditionerna ett ok och ett gissel, som helst skulle bekämpas ned till sista sillsallaten. Skrivkramp hade nämligen alltid, instinktivt, hatat allt vad dans kring granen, prinskorvar, lutfiskar och julskinkor heter.

Med rödkålen förhöll det sig lite annorlunda. Han åt den aldrig, men log ändå ständigt varje gång den kom på tal. Kanske var det åt minnet av hur hans mor en gång i hans spädaste barndom innoverade tillagningen av denna doftande maträtt.

Alla vet ju att rödkål luktar apa. Somliga, exempelvis Skrivkramps ömma moder, höll med om detta men påstod ändå att det smakade gott.

Det må vara hur som helst med den saken. När Skrivkramp var en liten, liten gosse hade hans mor i alla fall bestämt sig för att bespara tjocka släkten obehaget av ångorna från tillagningen, och likafullt servera den åtråvärda kålen till skinkan. Man satt som bäst och avnjöt sillsallat, löksill och sju sorters knäckebröd när en Scudrobot detonerade i köket.

Skrivkramps mor for upp som stungen av ett bi samtidigt som ytterligare en detonation förintade det som eventuellt var kvar av köksinredningen. Alla goda ting är som bekant tre och innan hon hunnit halvvägs till köket fullbordades förödelsen med en tredje smäll.

När julmiddagssällskapet så småningom kravlat sig ut från den relativa säkerheten under middagsbordet och försiktigt närmade sig nedslagsplatsen, kunde de studera hur vackert mors bleka kinder stod sig mot de mörkröda köksväggarna, där rödkålen sakta rann utmed tapeterna.

Sedan såg de inte mycket av henne under resten av julen. Hon var så att säga upptagen med annat.
Den idé som Skrivkramps mor både kläckt och genomfört gick nämligen ut på att värma den konserverade rödkålen i sina burkar.

Oöppnade.

I ugnen.

Men när rödkålen blir varm utvidgas den och är burken inte öppen så öppnar den sig själv. Och mor hade satt in tre burkar i ugnen.

Så blev jag mästerkock

När min pappa flyttade hemifrån vid 42 års ålder, kunde han inte laga mat.

Det ledde till fler middagar i pappas nya singelkök än man vill tänka sig, som bestod av saker som gick att köpa på burk. Jag vill inte påstå att jag led då (pappa däremot bör ha varit bara millimetrar från skörbjugg med den dieten); jag till och med utvecklade en livslång faiblesse för konserverade köttbullar (Konsums var bäst med sin lätt pikanta och generöst tilltagna sås) och Salta biten (som var någon slags grytkött, härligt befriat från allt grönt som man brukar stoppa i grytor och levererat i en burk med bara klart spad utöver själva köttbitarna).

Hursomhelst tänkte mamma nog inte gå med på att även nästa generation var så okunnig i köket, så från 10-12 års ålder fick jag ansvaret för matlagningen en gång i veckan. Hennes, och pappas, och storebrors, tålamod inför den varm korv med pulvermos-diet som därpå serverades varje vecka under ett par års tid var gränslös. Mycket imponerande!

Och det lönade sig, för sedan tröttnade till och med jag och lärde mig laga allt möjligt, från riktiga handrullade köttbullar till stekt strömming (fast den första gången räckte varken familjens eller någon annans goda vilja, eftersom råvaran jag inhandlat någon timme tidigare var salt sill, väldigt salt, vill jag minnas), fläskkotletter, fiskgratäng och hemmagjord hönssoppa.

Det var inte alls så dumt att kunna flytta hemifrån till första ungkarlslyan med en hel repertoar av maträtter att glädje både den egna gommen med och imponera på flickvännen med. Och hennes mamma.

Med tiden insåg jag dock att det fanns gigantiska hål i familjens samlade gourmetbildning, något som med förfärande tydlighet stod klart för mig exempelvis när jag 17 år gammal för första gången fick smaka oxfilé (hos en flickvän) och att det var någon gång i samma ålder som jag över huvud taget kom i närkontakt med vitlök.

I dag vet jag inte när det senast gick ens ett dygn utan vitlök i mitt liv.

Men mitt allra tidigaste medvetna matminne är min farfar som ryter ”sallad ska du tycka om för det är gott!” till sitt lätt skräckslagna åttaåriga barnbarn. Han hade väl helt enkelt tröttnat på mitt  knepiga förhållande till grönsaker, som hade sin grund i att min mamma ansåg att grönsaker bör kokas. Hårt och länge. Möjligen också för att hon en gång bokstavligen försökte spränga köket i luften med hjälp av rödkål (det traumat får vi dock behandla en annan gång).

Farfars rytande tog skruv, vad färska grönsaker beträffar, och i dag äter jag spenat (nästan) lika ofta som vitlök. Fast bara färsk och späd, med olja och limesaft och salt, som sallad. Spenat på det sättet klår den där förbannade och förmodligen fullständigt näringsbefriade, isbergssalladen med ljusår.