Efterlyses: ett liberalt parti
"Där konservatismen och socialismen förklarar hur makt ska utövas, är liberalismen idén om att makt ska begränsas. Där de andra bråkar om hur individen ska styras, vill liberalismen att individen ska frigöras från detta styre."
Visst är det väl formulerat. Problemet är väl att det påminner om vad Gandhi svarade på frågan om vad han ansåg om västerländsk humanism:
"Det vore ingen dum idé", sa han.
Visst är det väl formulerat. Problemet är väl att det påminner om vad Gandhi svarade på frågan om vad han ansåg om västerländsk humanism:
"Det vore ingen dum idé", sa han.
Dagens citat
"Framtiden är ljus
för de upplysta"
Marknadsbrevet Quo Vadis, augusti 2006
för de upplysta"
Marknadsbrevet Quo Vadis, augusti 2006
Även moderater drattar på ändan
Ha, ha, ha! Nu har sossarna snubblat omkring ensamma på scenen alldeles för länge. Plats för en moderat alltså: Agneta Östman-Wenger som kandiderar till kommunfullmäktige i Nykvarn (Nykvarn? Var i guds bortglömda värld ligger Nykvarn?).
Nå, hursomhelst, Nettan har skrivit brev till lokaltidningen och kräver fler blonda barn i bladet. Gissa om det hamnade i Aftonbladet också nyss?
Som tur är så har hon ett förflutet som smärtlindringsspecialist på AstraZeneca, och det kan ju vara lämpligt med tanke på den huvudvärk hon snart kommer att få hantera.
Själv skrattar jag så mycket att jag fått ont i magen.
Nå, hursomhelst, Nettan har skrivit brev till lokaltidningen och kräver fler blonda barn i bladet. Gissa om det hamnade i Aftonbladet också nyss?
Som tur är så har hon ett förflutet som smärtlindringsspecialist på AstraZeneca, och det kan ju vara lämpligt med tanke på den huvudvärk hon snart kommer att få hantera.
Själv skrattar jag så mycket att jag fått ont i magen.
Välkomna tillbaka sen, pö(s)munkar
Jag: en sosseätare?
Tja, läser man den här bloggen kan man lätt få för sig att Bosse Ringholm, Marita Ulvskog, Per Nuder och Den Käre Ledaren von Persson är det värsta vi har här i landet, möjligen i viss konkurrens med ledande företrädare för vänsterpartiet.
Jan Danielsson ska vi bara inte tala om.
Hur dumt det än låter har jag dock kvar mitt hjärta till vänster. Kanske kan denna upplysning ge en inblick i den politiska vilsenhet jag upplever inför vänsterns pösmunkeri och självutnämnda politiska adelskap under det senaste decenniet, för att inte tala om den närmast förolämpande arroganta okunskap som Bosse Ringholm gjort till sitt personliga varumärke. Och som Partiet verkar tycka är helt okej, eftersom han får hållas.
För några val sedan argumenterade jag ivrigt för att alla borde rösta på s, eftersom de var de enda som de facto hade kraft att regera landet och hålla LO på mattan. På samma sätt argumenterar jag nu för att rösta på borgarna, för att ge vänstern en möjlighet att svalka av sig, fundera på om de vill någonting (annat än att regera) och vad detta någonting i så fall kan tänkas vara.
Ideologi, helt enkelt, om det är någon därute som fortfarande minns vad det ordet betyder.
Huruvida det blir bättre med borgarna vågar jag inte ha någon åsikt om. Däremot är jag övertygad om att det blir sämre om de till bristningsgränsen uppblåsta socialdemokraterna får fortsätta resan mot ”den bästa av alla tänkbara världar”.
Om svenska folket trots detta tycker att Göran Persson och socialdemokraterna och de röda och de gröna är det bästa alternativet för att styra Sverige även efter valet, så kommer detta folk att få precis den regering det förtjänar. Själv är jag tacksam för tips på hur jag i så fall kan reservera mig mot beslutet.
Tja, läser man den här bloggen kan man lätt få för sig att Bosse Ringholm, Marita Ulvskog, Per Nuder och Den Käre Ledaren von Persson är det värsta vi har här i landet, möjligen i viss konkurrens med ledande företrädare för vänsterpartiet.
Jan Danielsson ska vi bara inte tala om.
Hur dumt det än låter har jag dock kvar mitt hjärta till vänster. Kanske kan denna upplysning ge en inblick i den politiska vilsenhet jag upplever inför vänsterns pösmunkeri och självutnämnda politiska adelskap under det senaste decenniet, för att inte tala om den närmast förolämpande arroganta okunskap som Bosse Ringholm gjort till sitt personliga varumärke. Och som Partiet verkar tycka är helt okej, eftersom han får hållas.
För några val sedan argumenterade jag ivrigt för att alla borde rösta på s, eftersom de var de enda som de facto hade kraft att regera landet och hålla LO på mattan. På samma sätt argumenterar jag nu för att rösta på borgarna, för att ge vänstern en möjlighet att svalka av sig, fundera på om de vill någonting (annat än att regera) och vad detta någonting i så fall kan tänkas vara.
Ideologi, helt enkelt, om det är någon därute som fortfarande minns vad det ordet betyder.
Huruvida det blir bättre med borgarna vågar jag inte ha någon åsikt om. Däremot är jag övertygad om att det blir sämre om de till bristningsgränsen uppblåsta socialdemokraterna får fortsätta resan mot ”den bästa av alla tänkbara världar”.
Om svenska folket trots detta tycker att Göran Persson och socialdemokraterna och de röda och de gröna är det bästa alternativet för att styra Sverige även efter valet, så kommer detta folk att få precis den regering det förtjänar. Själv är jag tacksam för tips på hur jag i så fall kan reservera mig mot beslutet.
Skratta med Marita Ulvskog
Ibland kommer medhållet från oväntat håll. Eller vad sägs om följande, apropå kd:s "spionageförsök":
"Kunde inte låta bli att fantisera om hur många röster sossarna hade vunnit ifall Marita Ulvskog hade lagt upp ett gapskratt vid Aktuellts upphetsade frågor och sagt att det var ju ett lustigt tilltag som måste betraktas som ovanligt korkat till och med för att komma från kristdemokraterna."
Yrsa Stenius i dagens Aftonbladet
"Kunde inte låta bli att fantisera om hur många röster sossarna hade vunnit ifall Marita Ulvskog hade lagt upp ett gapskratt vid Aktuellts upphetsade frågor och sagt att det var ju ett lustigt tilltag som måste betraktas som ovanligt korkat till och med för att komma från kristdemokraterna."
Yrsa Stenius i dagens Aftonbladet
Lite valium till Marita Ulvskog?
(S) stackars partisekreterare verkar leva i ett tillstånd av konstant ursinne för närvarande. Om hon inte går i omloppsbana över kds lilla dumhet häromdagen, så exploderar hon över en lätt anarkistisk drift med ordförande von Persson.
Någon har nämligen gett sig till att bygga ut LO:s affischkampanj "Jag bygger Sverige" med en extraaffisch. Där ser man Perssons nylle och rubriken "Jag bygger herrgård", och jag kan inte tänka mig att jag är den enda i landet som fnissar lite uppskattande. Men Ulvskog viftar upprört med pekfingret:
- Några vill sabotera valrörelsen, säger hon till Aftonbladet. Det är allvarligt och beklagligt. Vi börjar närma oss en punkt där vi kanske måste göra polisanmälan.
En liten gnutta humor hade kanske varit bättre? Eller en valium, om det börjar kännas jobbigt nu?
Någon har nämligen gett sig till att bygga ut LO:s affischkampanj "Jag bygger Sverige" med en extraaffisch. Där ser man Perssons nylle och rubriken "Jag bygger herrgård", och jag kan inte tänka mig att jag är den enda i landet som fnissar lite uppskattande. Men Ulvskog viftar upprört med pekfingret:
- Några vill sabotera valrörelsen, säger hon till Aftonbladet. Det är allvarligt och beklagligt. Vi börjar närma oss en punkt där vi kanske måste göra polisanmälan.
En liten gnutta humor hade kanske varit bättre? Eller en valium, om det börjar kännas jobbigt nu?
Njutning för språkeliten
Postade just nedanstående citat på Crrlys blogg, men riktigt vågar jag ju inte lita på att ni läser alla gamla kommentarer där, så här är den:
"Man tänker tacksamt att de för vilka ordens värld finns till och inte bara den så kallade verklighetens har ett dubbelt revir att röra sig inom; vad vet verklighetsmänniskorna om njutningen i att rådslå angående rätta platsen för ett kommatecken?"
Olle Holmberg, professor i litteraturhistoria med poetik.
Hurra för honom!
"Man tänker tacksamt att de för vilka ordens värld finns till och inte bara den så kallade verklighetens har ett dubbelt revir att röra sig inom; vad vet verklighetsmänniskorna om njutningen i att rådslå angående rätta platsen för ett kommatecken?"
Olle Holmberg, professor i litteraturhistoria med poetik.
Hurra för honom!
Så blev jag mästerkock
När min pappa flyttade hemifrån vid 42 års ålder, kunde han inte laga mat.
Det ledde till fler middagar i pappas nya singelkök än man vill tänka sig, som bestod av saker som gick att köpa på burk. Jag vill inte påstå att jag led då (pappa däremot bör ha varit bara millimetrar från skörbjugg med den dieten); jag till och med utvecklade en livslång faiblesse för konserverade köttbullar (Konsums var bäst med sin lätt pikanta och generöst tilltagna sås) och Salta biten (som var någon slags grytkött, härligt befriat från allt grönt som man brukar stoppa i grytor och levererat i en burk med bara klart spad utöver själva köttbitarna).
Hursomhelst tänkte mamma nog inte gå med på att även nästa generation var så okunnig i köket, så från 10-12 års ålder fick jag ansvaret för matlagningen en gång i veckan. Hennes, och pappas, och storebrors, tålamod inför den varm korv med pulvermos-diet som därpå serverades varje vecka under ett par års tid var gränslös. Mycket imponerande!
Och det lönade sig, för sedan tröttnade till och med jag och lärde mig laga allt möjligt, från riktiga handrullade köttbullar till stekt strömming (fast den första gången räckte varken familjens eller någon annans goda vilja, eftersom råvaran jag inhandlat någon timme tidigare var salt sill, väldigt salt, vill jag minnas), fläskkotletter, fiskgratäng och hemmagjord hönssoppa.
Det var inte alls så dumt att kunna flytta hemifrån till första ungkarlslyan med en hel repertoar av maträtter att glädje både den egna gommen med och imponera på flickvännen med. Och hennes mamma.
Med tiden insåg jag dock att det fanns gigantiska hål i familjens samlade gourmetbildning, något som med förfärande tydlighet stod klart för mig exempelvis när jag 17 år gammal för första gången fick smaka oxfilé (hos en flickvän) och att det var någon gång i samma ålder som jag över huvud taget kom i närkontakt med vitlök.
I dag vet jag inte när det senast gick ens ett dygn utan vitlök i mitt liv.
Men mitt allra tidigaste medvetna matminne är min farfar som ryter ”sallad ska du tycka om för det är gott!” till sitt lätt skräckslagna åttaåriga barnbarn. Han hade väl helt enkelt tröttnat på mitt knepiga förhållande till grönsaker, som hade sin grund i att min mamma ansåg att grönsaker bör kokas. Hårt och länge. Möjligen också för att hon en gång bokstavligen försökte spränga köket i luften med hjälp av rödkål (det traumat får vi dock behandla en annan gång).
Farfars rytande tog skruv, vad färska grönsaker beträffar, och i dag äter jag spenat (nästan) lika ofta som vitlök. Fast bara färsk och späd, med olja och limesaft och salt, som sallad. Spenat på det sättet klår den där förbannade och förmodligen fullständigt näringsbefriade, isbergssalladen med ljusår.
Det ledde till fler middagar i pappas nya singelkök än man vill tänka sig, som bestod av saker som gick att köpa på burk. Jag vill inte påstå att jag led då (pappa däremot bör ha varit bara millimetrar från skörbjugg med den dieten); jag till och med utvecklade en livslång faiblesse för konserverade köttbullar (Konsums var bäst med sin lätt pikanta och generöst tilltagna sås) och Salta biten (som var någon slags grytkött, härligt befriat från allt grönt som man brukar stoppa i grytor och levererat i en burk med bara klart spad utöver själva köttbitarna).
Hursomhelst tänkte mamma nog inte gå med på att även nästa generation var så okunnig i köket, så från 10-12 års ålder fick jag ansvaret för matlagningen en gång i veckan. Hennes, och pappas, och storebrors, tålamod inför den varm korv med pulvermos-diet som därpå serverades varje vecka under ett par års tid var gränslös. Mycket imponerande!
Och det lönade sig, för sedan tröttnade till och med jag och lärde mig laga allt möjligt, från riktiga handrullade köttbullar till stekt strömming (fast den första gången räckte varken familjens eller någon annans goda vilja, eftersom råvaran jag inhandlat någon timme tidigare var salt sill, väldigt salt, vill jag minnas), fläskkotletter, fiskgratäng och hemmagjord hönssoppa.
Det var inte alls så dumt att kunna flytta hemifrån till första ungkarlslyan med en hel repertoar av maträtter att glädje både den egna gommen med och imponera på flickvännen med. Och hennes mamma.
Med tiden insåg jag dock att det fanns gigantiska hål i familjens samlade gourmetbildning, något som med förfärande tydlighet stod klart för mig exempelvis när jag 17 år gammal för första gången fick smaka oxfilé (hos en flickvän) och att det var någon gång i samma ålder som jag över huvud taget kom i närkontakt med vitlök.
I dag vet jag inte när det senast gick ens ett dygn utan vitlök i mitt liv.
Men mitt allra tidigaste medvetna matminne är min farfar som ryter ”sallad ska du tycka om för det är gott!” till sitt lätt skräckslagna åttaåriga barnbarn. Han hade väl helt enkelt tröttnat på mitt knepiga förhållande till grönsaker, som hade sin grund i att min mamma ansåg att grönsaker bör kokas. Hårt och länge. Möjligen också för att hon en gång bokstavligen försökte spränga köket i luften med hjälp av rödkål (det traumat får vi dock behandla en annan gång).
Farfars rytande tog skruv, vad färska grönsaker beträffar, och i dag äter jag spenat (nästan) lika ofta som vitlök. Fast bara färsk och späd, med olja och limesaft och salt, som sallad. Spenat på det sättet klår den där förbannade och förmodligen fullständigt näringsbefriade, isbergssalladen med ljusår.
Dagens Bosse Ringholm
Som inbitna läsare säkert noterat, hyser jag ett horn i sidan till vice statsministern, Bosse Ringholm. Gissa om jag gillade följande formulering ur Expressen häromdagen:
"Bosse Ringholm ska koncentrera sitt kampanjarbete till Stockholm med omnejd. Låter oroväckande. Alliansen skulle behöva hans retoriska insatser landet runt."
"Bosse Ringholm ska koncentrera sitt kampanjarbete till Stockholm med omnejd. Låter oroväckande. Alliansen skulle behöva hans retoriska insatser landet runt."
Idéhistoriskt citat med knorr
"Descartes är död. Alltså finns han inte."
Ytterligare ett citat av reklamaren Per Robert Öhlin som möjligen kräver lite (ut)bildning för att uppskattas. Har du inte fått den möjlgheten än finns det instant knowledge att få här.
Det kan det vara värt!
Ytterligare ett citat av reklamaren Per Robert Öhlin som möjligen kräver lite (ut)bildning för att uppskattas. Har du inte fått den möjlgheten än finns det instant knowledge att få här.
Det kan det vara värt!
Så undviker du sju år av dåligt sex
Det var kräftskiva i helgen. Mycket trevligt och mycket traditionellt – men man lär så länge man lever, och det här var rätt pedagogiskt:
Väluppfostrad svensk tittar sina bordsgrannar i ögonen innan han eller hon tar snapsen. Annars! Annars vaddå? Tja, någon vid borde sa att annars väntar sju års olycka.
"Nej", sa någon annan, "det är sju år av dåligt sex som väntar". Och det tog skruv. Resten av kvällen var det inte en käft som drack så mycket som en droppe utan att mycket noggrant skåla med alla runt bordet!
(Inte minst mannen som oroligt utbrast "va? Inte sju år till!")
Väluppfostrad svensk tittar sina bordsgrannar i ögonen innan han eller hon tar snapsen. Annars! Annars vaddå? Tja, någon vid borde sa att annars väntar sju års olycka.
"Nej", sa någon annan, "det är sju år av dåligt sex som väntar". Och det tog skruv. Resten av kvällen var det inte en käft som drack så mycket som en droppe utan att mycket noggrant skåla med alla runt bordet!
(Inte minst mannen som oroligt utbrast "va? Inte sju år till!")
Visste du detta om meningen med livet?
Läser ett par underbara böcker av reklamaren Per Robert Öhlin just nu, och det här citatet kan jag bara inte undanhålla er:
"Meningen med livet är att vara så upptagen av det du tycker om att göra, så att du är för upptagen för att bry dig om meningen med livet."
(Boken heter i ”Branding enligt Forrest Gump”, men är alltså riktigt bra ändå!)
"Meningen med livet är att vara så upptagen av det du tycker om att göra, så att du är för upptagen för att bry dig om meningen med livet."
(Boken heter i ”Branding enligt Forrest Gump”, men är alltså riktigt bra ändå!)
Sånt tycker jag om!
"Jag skiter fullständigt i om han tagit sig en stänkare. Vi har flera arbeten som ligger och väntar när Jimmy kommer tillbaka. Han är klockren och en riktig arbetsmyra."
Informationschefen Niklas Wiklund hos landslagskulstötaren och numera även EM-riksfyllot Jimmy Nordins arbetsgivare, Gestrike Media AB, i AB ”dagen efter” (8/8 2006). Tänk så enkelt det hade varit att ta avstånd, bara för att undvika "drevet".
Informationschefen Niklas Wiklund hos landslagskulstötaren och numera även EM-riksfyllot Jimmy Nordins arbetsgivare, Gestrike Media AB, i AB ”dagen efter” (8/8 2006). Tänk så enkelt det hade varit att ta avstånd, bara för att undvika "drevet".
För mycket rock'n roll?
Kan man överdosera på populärmusik? Ja, det verkar onekligen så … Sedan jag på allvar började kombinera mp3-formatet med Napster, Kazaa, biblioteket och bekantas skivhyllor i början av 2000-talet, har antalet låtar i min dator blivit allt större.
Nyligen plöjde jag igenom en tio CD tjock samling med 80-talets ”bästa” låtar, och kom i princip fram till att den enda bra låt som jag inte redan hade koll på var ”White wedding” med Billy Idol.
Billy Idol? Fjantarnas fjant, medelmåttornas medelmåtta och posörernas konung? Ja, jo, jag erkänner.
Frågan är om detta säger mest om min degenererade musiksmak eller om 80-talet?
Nyligen plöjde jag igenom en tio CD tjock samling med 80-talets ”bästa” låtar, och kom i princip fram till att den enda bra låt som jag inte redan hade koll på var ”White wedding” med Billy Idol.
Billy Idol? Fjantarnas fjant, medelmåttornas medelmåtta och posörernas konung? Ja, jo, jag erkänner.
Frågan är om detta säger mest om min degenererade musiksmak eller om 80-talet?
Mer om Malmös gator
Malmö är en stad där gatorna byter namn snabbare än en gris hinner blinka. På Gamla Väster får många gator nytt namn varje gång de kommer in i ett nytt kvarter.
Men av alla dessa mästare på alias är Amiralsgatans förlängning in i Gamla Stan förmodligen den allra värsta. På knappt 650 meter hinner den byta namn fem gånger; till Amiralsbron, Studentgatan, Djäknegatan, Mäster Nilsgatan och så till sist den imponerande korta Prostgatan, som är så kort att den i stort sett är lika bred som den är lång. Men eget namn ska den ha.
Man skulle kunna tro att modernare stadsdelar är bättre, men då har man inte varit på den del av gamla Bulltofta flygplats som sedan tidigt 90-tal är radhusområde. En karta över detta spektakel bland stadsplanerare ser snarare ut som en grafisk framställning över vindlingarna i en av deras geniala hjärnor.
Undra på att jag gick vilse i mitt eget kvarter mer än en gång där.
Men av alla dessa mästare på alias är Amiralsgatans förlängning in i Gamla Stan förmodligen den allra värsta. På knappt 650 meter hinner den byta namn fem gånger; till Amiralsbron, Studentgatan, Djäknegatan, Mäster Nilsgatan och så till sist den imponerande korta Prostgatan, som är så kort att den i stort sett är lika bred som den är lång. Men eget namn ska den ha.
Man skulle kunna tro att modernare stadsdelar är bättre, men då har man inte varit på den del av gamla Bulltofta flygplats som sedan tidigt 90-tal är radhusområde. En karta över detta spektakel bland stadsplanerare ser snarare ut som en grafisk framställning över vindlingarna i en av deras geniala hjärnor.
Undra på att jag gick vilse i mitt eget kvarter mer än en gång där.
Vem vill bo på Lyckliga gatan?
Häromdagen var jag på väg till hallonlandet för att frossa i sommarens rekordskörd av det röda guldet. På vägen passerade vi genom Södra Sandby utanför Lund, och på en av gatunamnsskyltarna stod det ”Sommarlovsvägen”.
Jag dog av lycka. Tänk att få bo där! Och jämför med hur det måste kännas att bo på Gråvädersgränd i Lund?
Hur tänkte de överhuvud taget i gatunämnden när de klubbade det namnet?
Just detta med gatunamn kan få mig att gå loss big time. Själv bor jag på Ernst Ahlgrensgatan i Malmö, och eftersom jag är litterärt intresserad tycker jag att de är lite kul. Å andra sidan borde väl varje svenska stad ha en Strindbergsgatan, men det saknar vi i Malmö. I stället har vi en rad gator döpta efter väldigt perifera människor. Min förra adress var Calle Ljungbecksgatan, och man undrar naturligtvis vilka epokgörande förtjänster som motiverade valet av det namnet.
Därvid är nätet oslagbart. En sökning på Google ger inte mindre än två (2) träffar på denne Calle, båda på Skånska vattentornssällskapets hemsida. Och där visar det sig att Calle var ordförande för … gatunämnden i Malmö (som alltså döper gator i Malmö). Nej, jag skämtar inte. Jag önskar att jag gjorde det, men det gör jag alltså inte.
Några av granngatorna där heter Harald Lindvalls- respektive och SA Johanssonsgatan. Harald var tung sosse i stan på 50- och 60-talen (12 träffar på Google, minsann) medan SA verkar ha sysslat med stadsarkitektur på 30- och 40-talen.
Intresseklubben antecknar.
På Rosengård i Malmö finns för övrigt sedan sent 60-tal en väg som heter Staël von Holsteins väg. Och även om IT-svindlaren Johan gjorde det efternamn (ö)känt i början av 2000-talet, så sätter jag en liten peng på att nästan ingen vet hur det ska uttalas. Och hur ska man då kunna bo där?
Jag dog av lycka. Tänk att få bo där! Och jämför med hur det måste kännas att bo på Gråvädersgränd i Lund?
Hur tänkte de överhuvud taget i gatunämnden när de klubbade det namnet?
Just detta med gatunamn kan få mig att gå loss big time. Själv bor jag på Ernst Ahlgrensgatan i Malmö, och eftersom jag är litterärt intresserad tycker jag att de är lite kul. Å andra sidan borde väl varje svenska stad ha en Strindbergsgatan, men det saknar vi i Malmö. I stället har vi en rad gator döpta efter väldigt perifera människor. Min förra adress var Calle Ljungbecksgatan, och man undrar naturligtvis vilka epokgörande förtjänster som motiverade valet av det namnet.
Därvid är nätet oslagbart. En sökning på Google ger inte mindre än två (2) träffar på denne Calle, båda på Skånska vattentornssällskapets hemsida. Och där visar det sig att Calle var ordförande för … gatunämnden i Malmö (som alltså döper gator i Malmö). Nej, jag skämtar inte. Jag önskar att jag gjorde det, men det gör jag alltså inte.
Några av granngatorna där heter Harald Lindvalls- respektive och SA Johanssonsgatan. Harald var tung sosse i stan på 50- och 60-talen (12 träffar på Google, minsann) medan SA verkar ha sysslat med stadsarkitektur på 30- och 40-talen.
Intresseklubben antecknar.
På Rosengård i Malmö finns för övrigt sedan sent 60-tal en väg som heter Staël von Holsteins väg. Och även om IT-svindlaren Johan gjorde det efternamn (ö)känt i början av 2000-talet, så sätter jag en liten peng på att nästan ingen vet hur det ska uttalas. Och hur ska man då kunna bo där?