Mamma, pappa, barn: full circle

Kvinnligt och manligt är förmodligen ett av världens populäraste ämnen för tankar, diskussioner och skrivande. Häromdagen funderar bloggkollegan Salt om det ämnet och skrev bland annat så här:

"En nybliven pappa uttalade sig om hur jobbigt han tyckte det var att tänka på sig själv som manlig förebild. Han ville hellre att barnet skulle se honom som "bra förälder" i första hand, och inte i egenskap av man.

Jag förstår och sympatiserar med hur han resonerar, men likafullt är han barnets främsta manliga förebild. Och tvärtemot vad han verkar tro så betyder det inte att han ska förstärka en stereotyp bild av mannen, tvärt om. En jämlik man är den bästa manliga förebild man kan få som barn. Jag tycker gott han kunde vara stolt över att vara man, på samma sätt som jag hoppas att barnets mamma är stolt över att vara kvinna."


Det stämmer rätt bra med vad jag själv tycker, och kanske Nederbird också (eller i alla fall hans kompis, vars uttalande han citerar, fast just nu hittar jag inte var och när):

"Jag saknar den tiden då män var män, och kvinnor tyckte om det"

För att återvända till kloka Salt, skrev hon också så här:

"När man dansar latinsk dans är det önskvärt och eftersträvansvärt att ha tydliga och distinkta roller som man och kvinna. Ändå har jag aldrig hört att den ena parten värderas högre än den andre. Jag är ingen expert, så rätta mej om jag har fel. Det är ett samspel som kräver att båda lever ut sina egna roller och bejakar den andre fullt ut, annars är man inte samspelt och dansen blir lidande."

Det här, som också handlar om dans och möjligen är helt ovidkommande, fast ganska undehållande tycker jag, hittade jag i Sydis för fem år sedan, i ett reportage om en dansbana:

– När man dansar med ett fruntimmer som är bra på att följa, är det som att ha ett litet moln framför sig som man puttar på. Med andra är det som att flytta på ett kylskåp.

Nåväl, hela det här inlägget inleddes ju med en fundering kring hur man bör vara förebild för sina barn. Och då kom jag att tänka på författaren och citatmaskinen William Feather, som sagt följande:

"Det där med att vara ett föredöme för sina barn förtar hela nöjet med medelåldern."

Även om han har en poäng är det naturligtvis inte sant, inte ens nästan, eller lite. Däremot tål det att tänkas på. Vad ger vi upp för våra barns skull - eller med våra barn som förevändning?

Men, för att runda av och göra mig klar för sängen: snacka går ju.

"Vad vi tänker, vet eller tror är oväsentligt. Det enda som betyder något är vad vi gör."


Sa mångkonstnären John Ruskin. Natti-natti!

Är du man? Nehej. Då är du kvinna, då? Nehej ...?

Försökte nyss registrera mig för 2 GB fritt lagringsutrymme på nätet, men det funkade naturligtvis inte eftersom jag har Mac och inte PC. *muttrar misslynt* Eller så har jag fel kön, eller hur man nu ska tolka den här delen av formuläret:


genusförvirring