En lååång natt mot vintertid

Hakke snackar om hur småbarnsföräldrar kan fördriva den extratimme som gud avsatt för sömn när vintertiden återinförs, och jag minns ett annat tillfälle när jag inhöstade min hittills högsta  samling vuxenpoäng. Det var en lördag någon gång i skarven mellan 80-och 90-tal, och jag hade relativt nyligen blivit både pappa och villaägare. Framåt tiotiden på kvällen inser jag, som ett slag i huvudet, att jag ligger på infarten och rycker upp ogräs med fingrarna. Nej, inte som man skulle kunna tro (eller rent av hoppas, när de handlar om en fullt frisk och könsmogen 30+åring) utan av egen fri vilja!

Den enda gången det varit värre var julen före, när jag på juldagen eller vad det kan ha varit, insåg a: att jag hade två biljetter till Ulf Lundell i Lund och b: att konserten började för en timme sedan och c: att jag inte brydde mig. Och då talar vi ändå om en kille som vid den tiden inte hade bangat för at åta sig posten som den självutnämnde ordföranden i Ulf Lundells fan club.

(Miss?)lyckad barnuppfostran

Lotten skriver om en liten klarinettist och jag minns en egen nioåring, den söte lille gossen som hade bestämt sig för att lära sig spela fiol. Det lät mer som brandkåren, men förstagångsföräldrars tålamod är gränslöst så vi applåderade och hyrde instrument och skakade fram en privatlärare för att vårda talangen.

I dörren till fiolfröken mötte jag Sven Lindström med en annan nioåring vid handen.

Till historien hör att Sven några år tidigare slutat som poporakel på Sydsvenskan, en syssla som jag samtidigt upprätthöll på konkurrenttidningen Arbetet. Vi sprang på samma konserter, recenserade samma skivor men brukade hålla oss på var sin sida om scenen när vi möttes på lokal. Vi trodde dock på i stort sett samma gudar, även om Sven dyrkade sin Rickenbacker och jag höll Fenderstratan som det bästa sedan skivat bröd.

Hursomhelst: utanför fiolfrökens dörr möttes dessa två gamla popsnören med varsin knoppande volinist vid handen. Vi sa ingenting men nickade förbindligt, såg varandra i ögonen och tänkte ”vad har vi gjort för fel?”.

PS: sonen lade snart ned fiolspelandet, försjönk helt och fullkomligt i fotbollen i stället och har blott helt nyligen kommit upp till ytan igen. Nu som rappare av guds nåde. Synd att Sven har slutat, annars kunde sonen ha skickat en CD till honom för recension.