SKRIVKRAMP

Det är bara att bryta ihop och gå vidare - det ordnar sig ändå aldrig.

Skrivkramp: min man hittade också en hel massa mailväxlande i min dator. Det var inte kärleksbrev, knappt ett enda farligt ord, men om man upptäcker en mailväxling som är alldeleles makalös i omfång, då förstår man ju att det inte handlar om nånting helt vardagligt.
Han blev precis som du och jag förstår honom FULLKOMLIGT. Han berättade att det kändes som som hela livet rasade samman .., som om all tillit han hade till mig, bara susade iväg. Och han blev totalt galen och så arg som jag aldrig hade sett honom; det hade INTE förvånat mig om han slängt mig nerför trappan.
Just såna saker kan jag FÖRSTÅ.
Jag tror verkligen att det blir en sån primitiv känsla av att man är förrådd, så det blir som när man öppnar en enorm dammlucka; det är nästan omöjligt att tänka klart.
Och jag menar inte alls att jag försvarar våld, - nu gjorde han ingenting -, men jag kan FÖRSTÅ att det kan kännas så där.
Blint raseri .., det är nog just b l i n t.
Och jag undrar om det kan finnas nåt värre än att just känna sig .... förrådd av nån man har litat på.
Vad finns då kvar?
Jag menar, just i det ögonblicket?

Elisabet.

Hej på er. Det är en spännande, otäck och svår fråga det här och jag vet för en gångs skull inte riktigt själv var jag står.

Micke: jag håller med dig i teorin, men är som sagt glad att jag var ensam när det hände, för ja vet inte om jag hade den kontrollen i det där ögonblicket.

Langri: begriplig fysisk reaktion att vilja nita någon, OK: det är väl precis det jag skriver om egentligen. Men försvarbar? Är det någonsin försvarbart att slå en annan människa?

S: :-)

Elisabet: intressant att höra dig berätta "från andra sidan" - du som dessutom verka vara en sån ljuvligt klok och omtänksam människa.

Absolut.

Langri: snälla, du kan väl utveckla det! :-)

Det var ju det jag ville undvika:-)
Men låt för enkelhetens skull tänka oss scenariot att jag skulle komma hem efter jobbet och upptäcka en pedofil i full färd med min son...
Jag skulle inte ta ett pedagogiskt snack med honom. Om man säger så.
Så ja, jag anser att det finns situationer som motiverar andra tillrättavisningar än rent verbala.

Langri: point taken - men du slingrar dig liite. Finns det några tillfällen när det är OK att slåss utan att det handlar om att fysiskt skydda sig själv eller sina närstående?

Vilket otroligt svårt ämne, som det alltid blir i konflikten mellan känslomässig och logisk/förnuftig reaktion. När det gäller situationer som langri tar upp så känns det som befogat, men om en annan vuxen person väljer att svika dig så hamnar det i ett annat läge. Visst känns det för jävligt, jag har varit där själv. Men att gå till angrepp annat än verbalt har inte varit aktuellt för mig. Men märk väl, det här är så jag känner. Inget annat. Jag har kompisar som kommit hem och hittat sina tjejer med andra killar och sopat till dem. Förstår det också, men har som tur är inte hamnat där. Vill nog komma fram till att det inte finns något enkelt svar.

Skrivkramp: Ja, jag slingrar mig lite:-) Det är sant. Men det är för att ämnet är för komplext för att komma med svepande generaliseringar. Ta till exempel en person som under lång tid blir verbalt mobbad och som till slut väljer att "klappa till" sin plågoande. Vem och vad bestämmer rätt och fel i en sådan situation? Svårt, mycket svårt.

"Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar..."

Det finns inget befogat våld eftersom det inte är förnuftet som råder vid ett sådant tillfälle då viljan vill göra slut på någon annan. Eller?

Nu kommer jag in sent på banan, men jag skriver ändå.
När vi flyttade till Skåne, blev sonen som då var sju år, retad för sin dialekt.
Gårdens kaxige jämnårige var en ren "jävel", ja, det tycker jag.

Så jag sa till sonen att .."får du stryk av honom, slå tillbaka allt vad du kan, jag kommer inte att bli arg!"

Alltså: ja, jag kan tänka mig att försvara fysiskt våld i vissa sammanhang.

Ärligt talat, Elisabet: jag har gjort exakt likadant!