SKRIVKRAMP

Hur låter helvetet?

Ett tips är ljudet av ditt eget blod, som dånar genom blodkärlen i huvudet när du upptäcker att den du litat på mest i hela världen spelar dubbelt.

Det hade varit tuffa år för oss båda. Sjukdom. Småbarnsnätter. Arbetskonflikter. Otrygghet och raspiga relationer med de närmaste.

Jag snubblade in i eposten av en slump. Misstänkte ingenting alls utan tryckte bara på backstegsknappen i webbläsaren för att återvinna en helt annan sida, en betydelselös webbsida i ett betydelselöst ämne medan jag laddade hem den tusenförsta olagliga mp3-låten från Napster. Men någon teknikalitet förde mig i stället rakt in i hennes outloggade mejlkonto; och där låg den, mejlkonversationen med den andre, och mitt blodtryck rusade på ett ögonblick från mitt normala låga till någonting alldeles, fullständigt orimligt; lika otänkbart som innehållet som nu lyste på skärmen framför mina ögon och varje slag från hjärtat fortplantade sig till skallbasen ögonen förlängda märgen och om inte ordet hade låtit så poetiskt så skulle jag säga att blodet sjöng i mina ådror medan det rusade fram och tryckte ut adrenalinet i kroppens alla muskelfibrer. Jag kunde höra det rusa genom mina öron. Wosh-wosh, wosh-wosh, wosh-wosh, wosh-wosh, alarmet påslaget för fullt och långt innan medvetandet hade hunnit processat informationen var kroppen beredd att slåss, eller springa ifrån en tiger. Jag var bara instinkt och reflexer.

Etik och brevhemlighet var inte det första jag tänkte på i det läget.

Olycklig var jag ju redan. Därtill nu detta överlagda. Samvetslösheten. Min ”du har haft det tufft ta ett par dagar att bara varva ned åk iväg så fixar jag barnen och det praktiska”-omtanke, omsatt till ett mejl till honom och en kniv i ryggen på mig. Vrida om den behövde hon inte. Det gjorde jag så bra själv medan jag läste orden om och om igen.