"I do"
Det finns en ljuvlig videosnutt där jag står utanför Domkyrkan en halvtimme efter att bröllopet skulle ha börjat.
”Är du nervös?”, frågar en av gästerna.
”Nej”, svarar jag, ”inte ett dugg. Men jag känner för att dansa”, och så gör jag just det, snygg som synden i min smoking, medan kameran rullar.
För jag var så förväntansfull, så nyfiken på klänningen, så trygg i min förvissning om att du faktiskt skulle komma, även om en och annan i församlingen nog undrade vad fan det vad frågan om när tiden bara gick och gick. Men jag visste ju att du skulle komma. Så fort du var klar. Jag behövde inte ens ringa och kolla varför du dröjde. Jag visste att du skulle komma, så fort du kunde.
Och det gjorde du ju också. Klockan var nästan tre kvart för mycket, men som du kom. Och som du såg ut! Och som du såg på mig, när du väl fått ned hjärtat ur halsgropen och sjungit nerverna på plats medan vi tågade in med Al Greens ”Love is a beautiful thing” i strupen.
Agneta, vår präst, var en fullträff, klok, lugn, positiv och rolig, och du skrattade högt i kyrkan när hon drev med de forskare som försöker reducera kärlek till en fråga om kemiska substanser.
Och jag lyckades hålla tårarna borta, till och med under löftena. De underbara löftena.
Fast tårarna dök upp sedan, under festen, när din äldste son spelade solo på pianot, ett namnlöst stycke som han skrivit själv och som var så målande, så perfekt gestaltande soundtracket till filmen om hur våra parallella liv till sist mötte varandra.
Tegnérs på Akademiska Föreningen i Lund var den perfekta platsen för en bröllopsfest, Bertil och hans personal överträffade allt de hade lovat med god marginal, från första bubblet till sista skvätten av det gudabenådade guldet till kaffet.
Och tårtan, bakad av chokladmästaren Jan Hedh.
Och då har jag inte ens talat om talen, de ljuvliga talen, från din pappas välkomsthälsning, via min pappa och mamma och kusin och kolleger, till dina syskon och vänner och deras passning om att Claudia nog är född en halvtimme försent och har fått slåss med detta faktum hela livet.
Eller om hur båda dina pojkar var hjärtat i bandet både i kyrkan och på festen. Eller om hur min store pojke samlade sig och läste ur Korintierbrevet eller om hur min dotter tog sig an hedersuppdraget som brudnäbb.
Eller om alla er andra, som gjorde bröllopet till en så storartad upplevelse.
Jag älskar er, allesammans.
Andra bloggar om: bröllop, Domkyrkan
”Är du nervös?”, frågar en av gästerna.
”Nej”, svarar jag, ”inte ett dugg. Men jag känner för att dansa”, och så gör jag just det, snygg som synden i min smoking, medan kameran rullar.
För jag var så förväntansfull, så nyfiken på klänningen, så trygg i min förvissning om att du faktiskt skulle komma, även om en och annan i församlingen nog undrade vad fan det vad frågan om när tiden bara gick och gick. Men jag visste ju att du skulle komma. Så fort du var klar. Jag behövde inte ens ringa och kolla varför du dröjde. Jag visste att du skulle komma, så fort du kunde.
Och det gjorde du ju också. Klockan var nästan tre kvart för mycket, men som du kom. Och som du såg ut! Och som du såg på mig, när du väl fått ned hjärtat ur halsgropen och sjungit nerverna på plats medan vi tågade in med Al Greens ”Love is a beautiful thing” i strupen.
Agneta, vår präst, var en fullträff, klok, lugn, positiv och rolig, och du skrattade högt i kyrkan när hon drev med de forskare som försöker reducera kärlek till en fråga om kemiska substanser.
Och jag lyckades hålla tårarna borta, till och med under löftena. De underbara löftena.
Fast tårarna dök upp sedan, under festen, när din äldste son spelade solo på pianot, ett namnlöst stycke som han skrivit själv och som var så målande, så perfekt gestaltande soundtracket till filmen om hur våra parallella liv till sist mötte varandra.
Tegnérs på Akademiska Föreningen i Lund var den perfekta platsen för en bröllopsfest, Bertil och hans personal överträffade allt de hade lovat med god marginal, från första bubblet till sista skvätten av det gudabenådade guldet till kaffet.
Och tårtan, bakad av chokladmästaren Jan Hedh.
Och då har jag inte ens talat om talen, de ljuvliga talen, från din pappas välkomsthälsning, via min pappa och mamma och kusin och kolleger, till dina syskon och vänner och deras passning om att Claudia nog är född en halvtimme försent och har fått slåss med detta faktum hela livet.
Eller om hur båda dina pojkar var hjärtat i bandet både i kyrkan och på festen. Eller om hur min store pojke samlade sig och läste ur Korintierbrevet eller om hur min dotter tog sig an hedersuppdraget som brudnäbb.
Eller om alla er andra, som gjorde bröllopet till en så storartad upplevelse.
Jag älskar er, allesammans.
Andra bloggar om: bröllop, Domkyrkan
Kommentarer
Trackback