Kräkmedel x 2

I går kväll gjorde Joshua Tree processen kort med första omgången av Melodifestivalen (eller om det var hela spektaklet han sågade jäms med fotknölarna). Jag antar att varenda slag under bältet som han levererade var fullständigt motiverat, men VET det inte eftersom jag och min kvinna satt och led på en biograf i stället.

Förförda av en lika panegyrisk som pretentiös femma i betyg-recension i DN hade vi nämligen förvillat oss in på Dylanfilmen "I'm not there" i den fromma förhoppningen att det skulle vara ett intellektuellt underhållande alternativ till kräkmedlet Sjögren och Lolita Diamond.

Yeah right.

För första gången på 15 år somnade min kvinna i biofåtöljen. Strax efteråt somnade jag själv också. Och när vi till slut vaknade till liv igen var det en kvart kvar. Vi tittade på varandra, nickade - och reste oss och gick.

Maken till fragmentarisk, illa berättad och uselt ihopskruvad historia var det nämligen länge sedan ni såg på bio. Här finns ett antal individuella prestationer som är uppseendeväckande skickliga (kanske framför allt Kate Blanchetts gestaltning av Dylan), men också uppseendeväckande usla framställningar (och där är Richard Gere fullständigt ohotad etta genom sin oförmåga att gestala någonting annat än Richard Gere).

Kräkmedel, var ordet.

Andra bloggar om: , ,

Kommentarer
Postat av: Johnny

Hoppsan Kerstin!
Den såg jag ju fram emot, men det blir isåfall med andra glasögon. Tack för varningen Erik.

2008-02-13 @ 09:55:55
Postat av: Skrivkramp

Johnny: Kerstin? Huh?

2008-02-13 @ 10:15:09
Postat av: Langri

Jag som älskade filmen. Och genast gick hem för att återupptäcka gamla Dylanlåtar. Där ser hur delad baken är:)

2008-02-13 @ 12:42:46
Postat av: Skrivkramp

Langri: nähä? berätta mer: vad var det du gillade? (välkommen tillbaka, förresten; hur går det med ditt eget bloggande?)

2008-02-13 @ 14:11:57
Postat av: Langri

Tack Skrivkramp!
Vad jag gillade med "I'm not there" var det ja. Låt se, det var nog musiken, först och främst. Jag ser detta mer som en musikfilm än en "vanlig" film. Sen är jag en sucker för bra covers, och det tycker jag filmen har massor av. Gillade bland annat scenen där Richie Havens bränner av en rykande Tombstone Blues. Vad mer... Jo. Visst var filmen fragmentarisk, som en Altmanrulle - fast utan slut... Men jag tyckte inte att det störde. Och inte var den väl pretto heller, snarare ett lekfullt av valda delar av Dylans biografier, lite annorlunda och, kanske, exklusivt för inbitna Dylanfans. Åtminstone misstänker jag att det är så; det förklarar i så fall varför recencenterna gillat den såpass. Det är igenkänningen och alla, mer eller mindre, subtila referenser som kittlar.


Dessutom: jag såg filmen utan vetskap om alla kritikerrosor. Och det är alltid bra för filmupplevelsen.

2008-02-15 @ 13:44:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback