Förklaring?
Så här svarar kundtjänsten på blogg.se (som är blixtsnabb, fantastiskt, imponerande blixtsnabb och ett föredöme för alla kundtjänster - och nej, jag är inte ironisk!):
"Det hela beror på att du har en gammal bloggmall som vi tog bort för ett tag
sen och ersatte med en annan.
Jag tror dina läsare har uppfattat att de inte ser kommentarsdelen eller kan
scrolla ner ordentligt.
Jag har lagat din mall så nu hoppas jag den ska fungera utan problem.
Bara hör av dig igen annars."
Jag har inte en aning om vad hon pratar om, men hoppas att hon har det. Så på't igen och pröva att kommentera här, så får vi se! (Och funkar det inte så mejlar ni, va?)
"Det hela beror på att du har en gammal bloggmall som vi tog bort för ett tag
sen och ersatte med en annan.
Jag tror dina läsare har uppfattat att de inte ser kommentarsdelen eller kan
scrolla ner ordentligt.
Jag har lagat din mall så nu hoppas jag den ska fungera utan problem.
Bara hör av dig igen annars."
Jag har inte en aning om vad hon pratar om, men hoppas att hon har det. Så på't igen och pröva att kommentera här, så får vi se! (Och funkar det inte så mejlar ni, va?)
Någon ska ha stryk!
Jag har bloggat på annan plats under några månader, eftersom tekniken på blogg.se strulade så mycket. Efter moget övervägande återvände jag dock hit för bara några dagar sedan, eftersom det verkat flyta på bra under lång tid.
Och i går fick jag det här mejlet:
"Glad att du är tillbaka!
Men.
Kan inte kommentera.
Det suger som dom säger.
Hoppas jag är ensam om det."
Nu ska någon ha stryk! Är det fler som också haft det här problemet är jag därför tacksam om ni berättar om det. I kommentarerna - om de går! Annars per mejl till erik [pkt] rudvall [at] gmail [punkt] se (ni får för övrigt gärna lämna kommentarer på vilka bloggposter som helst via mejl om det inte fungerar den vanliga vägen, så ska jag lägga in dem åt år!)
Please help me nail those bastards!
UPPDATERING: Trogna kommentatorn Ulla meddelar i kommentarerna (!) följande:
"Gör så här: Förminska sidan genom att klicka i rutan bredvid krysset (som man stänger med) längst upp till höger. Förstora sedan igen. Då går det att kommentera. Jag gjorde det precis innan jag skrev detta. Testa!"
Gud vet varför det fungerar, men pröva gärna - och meddela mig. Tack snälla!
Andra bloggar om: bloggar, blogg.se, kommenterar, kommentarer
Och i går fick jag det här mejlet:
"Glad att du är tillbaka!
Men.
Kan inte kommentera.
Det suger som dom säger.
Hoppas jag är ensam om det."
Nu ska någon ha stryk! Är det fler som också haft det här problemet är jag därför tacksam om ni berättar om det. I kommentarerna - om de går! Annars per mejl till erik [pkt] rudvall [at] gmail [punkt] se (ni får för övrigt gärna lämna kommentarer på vilka bloggposter som helst via mejl om det inte fungerar den vanliga vägen, så ska jag lägga in dem åt år!)
Please help me nail those bastards!
UPPDATERING: Trogna kommentatorn Ulla meddelar i kommentarerna (!) följande:
"Gör så här: Förminska sidan genom att klicka i rutan bredvid krysset (som man stänger med) längst upp till höger. Förstora sedan igen. Då går det att kommentera. Jag gjorde det precis innan jag skrev detta. Testa!"
Gud vet varför det fungerar, men pröva gärna - och meddela mig. Tack snälla!
Andra bloggar om: bloggar, blogg.se, kommenterar, kommentarer
Kyrkans blåa dunster
Nu ska kyrkan i sin PK-nit hindra folk från att utforma vigeselakten som de vill. Pappa får inte längre överlämna bruden, eftersom "det är ett tecken på det patriarkala förtrycket".
"Det har alltid varit kyrkans uppgift att försöka motverka förtryck", säger kyrkoherde Yvonne Hallin enligt Expressen. Fast det kan vi väl ändå enas om att det var det dummaste vi har hört ,åtminstone den här veckan? Kyrkans uppgift, såsom kyrkan själv har uppfattat den genom historien, har alltid varit att stå på maktens sida.
Man kan önska att det hade varit annorlunda, och man kan säkert hitta undantag, men kyrkan som den främsta förkämpen för de förtryckta? Tillåt mig att småle! Eller hånle, rent av.
Andra bloggar om: kyrkan, religion, vigsel, traditioner, förtryck
"Det har alltid varit kyrkans uppgift att försöka motverka förtryck", säger kyrkoherde Yvonne Hallin enligt Expressen. Fast det kan vi väl ändå enas om att det var det dummaste vi har hört ,åtminstone den här veckan? Kyrkans uppgift, såsom kyrkan själv har uppfattat den genom historien, har alltid varit att stå på maktens sida.
Man kan önska att det hade varit annorlunda, och man kan säkert hitta undantag, men kyrkan som den främsta förkämpen för de förtryckta? Tillåt mig att småle! Eller hånle, rent av.
Andra bloggar om: kyrkan, religion, vigsel, traditioner, förtryck
50 % vetenskap, 50 % känsla.
Att skapa en ny parfym är ett arbete som är 50 procent vetenskap och 50 procent känsla, säger Pierre Wulff.
- Man utgår ifrån en doftidé i huvudet, analyserar vem som ska marknadsföra den och vilka kvinnor eller män som ska bära den. Är det en massmarknadsparfym eller en ny doft för ett av de exklusiva modehusen?
Utifrån den plattformen sätter sig parfymören sedan vid sitt skrivbord och skriver ned på papper hur den ska sättas samman.
- Ja, det är ett rent skrivbordsarbete, bekräftar Pierre Wulff. Jag sitter aldrig och doftar på råvarorna; dem kan jag redan utan och innan. I stället bygger jag upp doften i skrift, som en pyramid av de basnoter, mellannoter och toppnoter som behövs för att tillsammans förverkliga idén.
Förutom själva "grundackordet" skapar parfymören doften med hjälp av ett stort antal tillägg och råvaror som han erfarenhetsmässigt vet passar ihop.
- Grapefrukt och svarta vinbär är ett typexempel på en sådan lyckad kombination.
Först när hela receptet finns på papper är det dags att använda näsan. Parfymören använder pappersstickor för att dofta på proverna och bedömer på så sätt vad som behöver justeras för att komma närmare idén.
- Det krävs ett stort antal prover, säger Pierre Wulff. Det kan behövas många hundra olika varianter innan parfymen är klar.
Andra bloggar om: parfym, doft, dofter
- Man utgår ifrån en doftidé i huvudet, analyserar vem som ska marknadsföra den och vilka kvinnor eller män som ska bära den. Är det en massmarknadsparfym eller en ny doft för ett av de exklusiva modehusen?
Utifrån den plattformen sätter sig parfymören sedan vid sitt skrivbord och skriver ned på papper hur den ska sättas samman.
- Ja, det är ett rent skrivbordsarbete, bekräftar Pierre Wulff. Jag sitter aldrig och doftar på råvarorna; dem kan jag redan utan och innan. I stället bygger jag upp doften i skrift, som en pyramid av de basnoter, mellannoter och toppnoter som behövs för att tillsammans förverkliga idén.
Förutom själva "grundackordet" skapar parfymören doften med hjälp av ett stort antal tillägg och råvaror som han erfarenhetsmässigt vet passar ihop.
- Grapefrukt och svarta vinbär är ett typexempel på en sådan lyckad kombination.
Först när hela receptet finns på papper är det dags att använda näsan. Parfymören använder pappersstickor för att dofta på proverna och bedömer på så sätt vad som behöver justeras för att komma närmare idén.
- Det krävs ett stort antal prover, säger Pierre Wulff. Det kan behövas många hundra olika varianter innan parfymen är klar.
Andra bloggar om: parfym, doft, dofter
Nej, det är inte du som doftar. Det är parfymen.
- Det är en myt att parfym doftar olika beroende på bärarens hårfärg eller hudtyp. Det spelar ingen roll hur du ser ut!
Det säger parfymören Pierre Wulff, som arbetat mer än 35 år med att skapa väldoft. Han är den ende svensken i branschen.
Pierre Wulff är internationell parfymör och sedan 18 år bosatt i New York. Där arbetar han för Robertet, en internationell fransk koncern som varje år levererar doft- och smakessenser för miljardbelopp till kosmetika- och livsmedelsindustrin i hela världen.
I första hand är Robertet känt för utveckling av naturliga ämnen, något som ligger också Pierre Wulff varmt om hjärtat.
- Syntetiskt framställda doftämnen, som finns i 99 procent av alla parfymer i dag, består av en enda molekyl. En naturlig doft innehåller däremot ofta hundratals olika doftmolekyler i en kombination som är unik för just den råvaran. Det gör de naturliga dofterna så enormt mycket mer mångfacetterade.
Naturliga dofter för internationell marknad
När Pierre Wulff blev tillfrågad om att arbeta med en ny, Sverigebaserad skönhetsserie kallad Björk & Berries, var han därför snabb med att tacka ja. B&B bygger helt och hållet på naturliga extrakt hämtade från Gästrikland.
- Jag har länge velat utveckla ett koncept med helt naturliga råvaror och skapa en serie som kan lanseras internationellt, säger han. Björk & Berries har nu funnits ett år i Sverige och när vi etablerat den på allvar här går vi ut med det på de stora marknaderna: USA, Asien, Sydamerika och så vidare. Det ligger i tiden, inte minst i New York där jag arbetar med alla de stora företagen inom kosmetika. Intresset för naturliga dofter och naturliga ingredienser är gigantiskt här.
Den som vill veta mer om Björk & Berries, och om dofter i allmänhet, kan bege sig till Högbo, strax norr om Sandviken i Gästrikland. Här har B&B skapat ett doftdesigncentrum, där besökarna kan lära sig det mesta om dofter och dess ursprung.
- Vart jag kommer får jag ungefär samma frågor om dofter och parfymer. Så har det varit i alla år. Dem besvarar vi i Högbo.
En klassisk myt
En av de klassiska frågorna gäller vilka parfymer som passar vilka människor. Svaret är att frågan är fel ställd. Bäraren har nämligen en mycket liten del i hur en parfym doftar. Det där att hårfärg eller hudtyp skulle vara avgörande för om en parfym passar eller ej är mest en myt, konstaterar Pierre Wulff.
- Däremot kan maten man äter betyda en del. Äter du mycket vitlök utsöndras den doften genom huden. Klimatet, i form av temperatur och luftfuktighet, påverkar dock doften mycket mer.
Men allra viktigast för svårigheterna i parfymbutiken är att parfymens doft förändras, från sekund till sekund i början, och sedan från timme till timme.
- Vissa ingredienser i en parfym avdunstar omedelbart. De finns där bara för att attrahera kunderna i butiken. Andra ämnen kan stanna kvar på huden och fortsätta att dofta i dagar. Så även om du vet vad den där fantastiska parfymen heter, är det inte alls säkert att du känner igen den när du själv prövar den i butiken. Och då är det lätt att börja skylla på olika hudtyper.
Andra bloggar om: parfym, doft, dofter
I MORGON: nästa del av artikeln - så gör man en ny parfym
Det säger parfymören Pierre Wulff, som arbetat mer än 35 år med att skapa väldoft. Han är den ende svensken i branschen.
Pierre Wulff är internationell parfymör och sedan 18 år bosatt i New York. Där arbetar han för Robertet, en internationell fransk koncern som varje år levererar doft- och smakessenser för miljardbelopp till kosmetika- och livsmedelsindustrin i hela världen.
I första hand är Robertet känt för utveckling av naturliga ämnen, något som ligger också Pierre Wulff varmt om hjärtat.
- Syntetiskt framställda doftämnen, som finns i 99 procent av alla parfymer i dag, består av en enda molekyl. En naturlig doft innehåller däremot ofta hundratals olika doftmolekyler i en kombination som är unik för just den råvaran. Det gör de naturliga dofterna så enormt mycket mer mångfacetterade.
Naturliga dofter för internationell marknad
När Pierre Wulff blev tillfrågad om att arbeta med en ny, Sverigebaserad skönhetsserie kallad Björk & Berries, var han därför snabb med att tacka ja. B&B bygger helt och hållet på naturliga extrakt hämtade från Gästrikland.
- Jag har länge velat utveckla ett koncept med helt naturliga råvaror och skapa en serie som kan lanseras internationellt, säger han. Björk & Berries har nu funnits ett år i Sverige och när vi etablerat den på allvar här går vi ut med det på de stora marknaderna: USA, Asien, Sydamerika och så vidare. Det ligger i tiden, inte minst i New York där jag arbetar med alla de stora företagen inom kosmetika. Intresset för naturliga dofter och naturliga ingredienser är gigantiskt här.
Den som vill veta mer om Björk & Berries, och om dofter i allmänhet, kan bege sig till Högbo, strax norr om Sandviken i Gästrikland. Här har B&B skapat ett doftdesigncentrum, där besökarna kan lära sig det mesta om dofter och dess ursprung.
- Vart jag kommer får jag ungefär samma frågor om dofter och parfymer. Så har det varit i alla år. Dem besvarar vi i Högbo.
En klassisk myt
En av de klassiska frågorna gäller vilka parfymer som passar vilka människor. Svaret är att frågan är fel ställd. Bäraren har nämligen en mycket liten del i hur en parfym doftar. Det där att hårfärg eller hudtyp skulle vara avgörande för om en parfym passar eller ej är mest en myt, konstaterar Pierre Wulff.
- Däremot kan maten man äter betyda en del. Äter du mycket vitlök utsöndras den doften genom huden. Klimatet, i form av temperatur och luftfuktighet, påverkar dock doften mycket mer.
Men allra viktigast för svårigheterna i parfymbutiken är att parfymens doft förändras, från sekund till sekund i början, och sedan från timme till timme.
- Vissa ingredienser i en parfym avdunstar omedelbart. De finns där bara för att attrahera kunderna i butiken. Andra ämnen kan stanna kvar på huden och fortsätta att dofta i dagar. Så även om du vet vad den där fantastiska parfymen heter, är det inte alls säkert att du känner igen den när du själv prövar den i butiken. Och då är det lätt att börja skylla på olika hudtyper.
Andra bloggar om: parfym, doft, dofter
I MORGON: nästa del av artikeln - så gör man en ny parfym
Skrivkramp är tillbaka!
Borta bra, men hemma bäst; Skrivkramp är tillbaka på sin egen hemmaplan här hos blogg.se (och fan ta bofinken om tekniken fallerar nu!).
Tack till Guld-bloggen som gav mig ett tillfälligt hem under exilen!
Vi börjar med ett citat från gamla murvelkollegan Vera Celander, som jag hittade på Facebook (Vera, alltså, själva citatet kommer från hennes sida på MySpace):
"I like my sheets clean, my men dirty, my friends brutally honest and my music loud."
I morgon bjuder Skrivkramp på den första delen av en lååång rackare till artikel om parfym. See you around!
Andra bloggar om: skrivkramp, citat, Facebook, comeback
Tack till Guld-bloggen som gav mig ett tillfälligt hem under exilen!
Vi börjar med ett citat från gamla murvelkollegan Vera Celander, som jag hittade på Facebook (Vera, alltså, själva citatet kommer från hennes sida på MySpace):
"I like my sheets clean, my men dirty, my friends brutally honest and my music loud."
I morgon bjuder Skrivkramp på den första delen av en lååång rackare till artikel om parfym. See you around!
Andra bloggar om: skrivkramp, citat, Facebook, comeback
Hm, vad gör ni här?
Hm? Runt 30 besökare på Skrivkramp varje dag, trots att ingenting händer här ... Är ni så kära i mig ska jag kanske flytta hit igen.
Vad säger ni?
Andra bloggar om: skrivkramp
Vad säger ni?
Andra bloggar om: skrivkramp
För er som inte fattat att Nick Lowe is the shit
För två år sedan blev han pappa.
- Det har varit ganska distraherande
Nick Lowe, 58 år, intervjuad i HD häromdagen
- Det krävs veckor av tankar för att få det att låta som att det inte krävde något tankearbete alls.
Nick Lowe igen, den här gången i DN
Nick Lowe erkänner han att inte längre har någon koll på ny musik. Han är fortfarande en musikfantast av stora mått, men det han lyssnar på är gamla grejer. Från 1948 till 1975, eller så. Fram till alldeles före punken.
- Det finns en sådan mängd av ofattbar musik som gjordes under den tiden, säger han. Till största delen av folk du aldrig har hört talas om, som aldrig lyckades. Det är nästan som om de strålades in från yttre rymden, för man ser aldrig några andra bevis på att de över huvud taget levde. Allt som finns är skivorna. Det låter som något Marsmänniskor har hittat på.
Nick Lowe i DN. Igen
Nick Lowe ägnar låtskrivandet allt mer omsorg.
- Det fungerar lite grand som att vara i en lägenhet och höra hur radion i lägenheten bredvid är inställd på samma station hela dagarna. Då och då spelar de världens coolaste låt. Du vet inte när den kommer, men när det händer så stannar du upp och lyssnar genom väggen. Du hör bara en liten bit, men du skriver ner den eller lägger den på minnet. Lite senare spelar de den igen, och du får fatt i ännu en liten bit.
- Och de verkligt stora låtskrivarna är de som är bäst på att lyssna av den här melodin och inte lägger sig i den. För frestelsen är att man hör en bit och tänker, javisst, jag fattar, och så avslutar man den själv. Och det blir aldrig lika bra. De största låtskrivarna är de som inte gör någonting själva.
- Jag får den känslan när jag hör Bob Dylan. Han har en förmåga att kanalisera någonting, som känns helt orört. Nästan som att hans hand inte har varit på det alls, ändå låter det så typiskt Dylan.
Nick Lowe i DN. Igen och igen (det är Nils Hansson som intervjuar)
Nickes nya platta heter "At my age". Och i oktober kommer han till Sverige
Andra bloggar om: Nick Lowe
- Det har varit ganska distraherande
Nick Lowe, 58 år, intervjuad i HD häromdagen
- Det krävs veckor av tankar för att få det att låta som att det inte krävde något tankearbete alls.
Nick Lowe igen, den här gången i DN
Nick Lowe erkänner han att inte längre har någon koll på ny musik. Han är fortfarande en musikfantast av stora mått, men det han lyssnar på är gamla grejer. Från 1948 till 1975, eller så. Fram till alldeles före punken.
- Det finns en sådan mängd av ofattbar musik som gjordes under den tiden, säger han. Till största delen av folk du aldrig har hört talas om, som aldrig lyckades. Det är nästan som om de strålades in från yttre rymden, för man ser aldrig några andra bevis på att de över huvud taget levde. Allt som finns är skivorna. Det låter som något Marsmänniskor har hittat på.
Nick Lowe i DN. Igen
Nick Lowe ägnar låtskrivandet allt mer omsorg.
- Det fungerar lite grand som att vara i en lägenhet och höra hur radion i lägenheten bredvid är inställd på samma station hela dagarna. Då och då spelar de världens coolaste låt. Du vet inte när den kommer, men när det händer så stannar du upp och lyssnar genom väggen. Du hör bara en liten bit, men du skriver ner den eller lägger den på minnet. Lite senare spelar de den igen, och du får fatt i ännu en liten bit.
- Och de verkligt stora låtskrivarna är de som är bäst på att lyssna av den här melodin och inte lägger sig i den. För frestelsen är att man hör en bit och tänker, javisst, jag fattar, och så avslutar man den själv. Och det blir aldrig lika bra. De största låtskrivarna är de som inte gör någonting själva.
- Jag får den känslan när jag hör Bob Dylan. Han har en förmåga att kanalisera någonting, som känns helt orört. Nästan som att hans hand inte har varit på det alls, ändå låter det så typiskt Dylan.
Nick Lowe i DN. Igen och igen (det är Nils Hansson som intervjuar)
Nickes nya platta heter "At my age". Och i oktober kommer han till Sverige
Andra bloggar om: Nick Lowe
Hur ska vi bloggare slå det här?
Ursäkta, men allvarligt talat, vad ska vi ta oss till? Jag menar, ordföranden von Persson blir PR-konsult ..., sossarna privatiserar och bolagiserar - för att bli effektivare och spara pengar ..., Jan Danielsson letade semesterhotell på tsunamimorgonen, SvT gör förnedrings-TV och förstår inte vad som är problemet ..., palestinierna har ihjäl varandra och ger Israel vatten på sin kvarn ...
Det finns liksom ingenting kvar att överdriva eller göra sig lustig över, världen och människorna i den verkar ha gått fullständigt bärsärk.
Andra bloggar om: socialdemokraterna, privatisering, bolagisering, SVT, palestinier
Det finns liksom ingenting kvar att överdriva eller göra sig lustig över, världen och människorna i den verkar ha gått fullständigt bärsärk.
Andra bloggar om: socialdemokraterna, privatisering, bolagisering, SVT, palestinier
Rekordsnabb förpuppning
Sonen har i alla tider varit en jävul på att förbränna pengar, men inte fullt lika inpiskad på att dra hem dem. Pappas och mammas plånbok har därvid fått sina törnar.
I morgon tar sötnosen studenten, och dagen innan denna var han på intervju för två olika jobb. Det ena verkar han ha gott hopp om att få och på det andra ska han provtjänstgöra. Det kommer med andra ord att kunna bli en het sommar för den nybakade studenten, särskilt med tanke på att han redan sedan innan har ytterligare ett sommarjobb klappat och klart ...
"Ja", sa han, "nu har jag ju inte skolan att skylla på längre, så nu gäller det att få pengar på banken!".
:-)
Andra bloggar om: studenten, sommarjobb, arbete, försörjning, pengar
I morgon tar sötnosen studenten, och dagen innan denna var han på intervju för två olika jobb. Det ena verkar han ha gott hopp om att få och på det andra ska han provtjänstgöra. Det kommer med andra ord att kunna bli en het sommar för den nybakade studenten, särskilt med tanke på att han redan sedan innan har ytterligare ett sommarjobb klappat och klart ...
"Ja", sa han, "nu har jag ju inte skolan att skylla på längre, så nu gäller det att få pengar på banken!".
:-)
Andra bloggar om: studenten, sommarjobb, arbete, försörjning, pengar
"Va?"
På promenad i Lunds centrum passerar vi järnvägsstationen, där ett X2000-tåg just gnisslar och skramlar och bullrar förbi på ett rent uppseendeväckande (man kan ju inte säga upp-hörande, möjligen upprörande) sätt. Och så lyfter vi blicken mot den röda tegelfasaden tio meter från spåret.
"Tinnitusmottagningen", står det där.
Andra bloggar om: Lund, tåg, tinnitus, buller
"Tinnitusmottagningen", står det där.
Andra bloggar om: Lund, tåg, tinnitus, buller
Balettnjutning i huvudstaden
Malmö har sina poänger som stad att bo i, men det finns en sak som jag aldrig kommer att förlåta den: mordet på den klassiska baletten. Malmöbor, eller skåningar för den delen, behöver inte klassisk balett. Det har de som bestämmer bestämt, och vill man ändå se på den sortens dans förväntas man åka till Köpenhamn.
Kulturskymning, säger jag.
I helgen åkte vi till Stockholm i stället, enkom för att se på just klassisk balett (och den malmöitiska resenäringen gick därmed miste om cirka 4.000 kronor - en räkneövning som samma beslutsfattare som ovan annars brukar använda som argument för att satsa pengar på evenemang i Skåne, men det är kanske en annan historia). Föreställningen heter Cendrillon, ges på kungliga Operan och kan enklast beskrivas som "Askungen för vuxna".
Är ni det minsta intresseade av klassisk balett? Gillar ni när man uppdaterar klassiker (jag menar alltså med bibehållen respekt för kulturarvet, och inte de så kallade förnyelser som går ut på att stärka teaterns makthavare på upplevelsens och publikens bekostnad)? Gillar ni när balett inte bara är vacker utan också förmår berätta någonting?
Åk till Stockholm, gå till Operan och skaffa biljetter till Cendrillon. Det är värt varje krona och varje minut (dessutom var salongen inte fullsatt ens en lördag kväll, så nog finns det biljetter att få tag på.). Men sno er, den håller bara på tills den 14 juni.
Andra bloggar om: balett, klassisk balett, dans, Malmö, kultur
Kulturskymning, säger jag.
I helgen åkte vi till Stockholm i stället, enkom för att se på just klassisk balett (och den malmöitiska resenäringen gick därmed miste om cirka 4.000 kronor - en räkneövning som samma beslutsfattare som ovan annars brukar använda som argument för att satsa pengar på evenemang i Skåne, men det är kanske en annan historia). Föreställningen heter Cendrillon, ges på kungliga Operan och kan enklast beskrivas som "Askungen för vuxna".
Är ni det minsta intresseade av klassisk balett? Gillar ni när man uppdaterar klassiker (jag menar alltså med bibehållen respekt för kulturarvet, och inte de så kallade förnyelser som går ut på att stärka teaterns makthavare på upplevelsens och publikens bekostnad)? Gillar ni när balett inte bara är vacker utan också förmår berätta någonting?
Åk till Stockholm, gå till Operan och skaffa biljetter till Cendrillon. Det är värt varje krona och varje minut (dessutom var salongen inte fullsatt ens en lördag kväll, så nog finns det biljetter att få tag på.). Men sno er, den håller bara på tills den 14 juni.
Andra bloggar om: balett, klassisk balett, dans, Malmö, kultur
Lust for life
En av fördelarna med att inte vara 21 längre är att man har ett förflutet, delvis förhoppningsvis ett intressant sådant. Somligt av det man gjorde var ju riktigt begåvat ? om inte alltid i utförande så åtminstone som idéer.
Då och då flyter det upp gamla bekanta från detta förflutna, och häromdagen hörde en av de viktigare personerna ur min egen historia av sig. Det var Idésprutan, mannen som en gång fick mig, trygghetsnarkomanen, att säga upp mig från ett fast jobb på en av landets största dagstidningar och ge mig frilansandet och egenföretagandet helt i våld. (Nåja, ska man vara rättvis så ?fick han mig? inte till det, utan fick mig att vilja det ? och det är ju en viss skillnad!)
Hursomhelst så har det gått bra för oss båda, och eftersom vi gett oss fan på att inte stelna var frågan vad vi ska göra när vi blir stora. Vi träffades över ett antal cosmopolitans på en av stadens krogar för att bena ur den frågan, och jag passade på att beställa in en maträtt som annars bara min mamma klarar av att laga på ett anständigt sätt: kalvnjure, ett klart underskattat nöje.
Idésprutan hade ett konkret förslag (han brukar ha det) som anknyter både till det vi gjorde tillsammans på 90-talet, våra respektive jobb och erfarenheter samt till ett av mina största intressen (för att inte tala om ett av mina, på rätt förläggare väntande, manus). Frågan är väl om jag orkar, och redan genom att formulera den inser jag att jag både vill och måste orka, för annars är stelningen ju ett faktum.
Jag måste fortfarande sova på saken, men han gav mig sannerligen nåt att fundera på.
Andra bloggar om: vänner, idéer, arbetslust
Då och då flyter det upp gamla bekanta från detta förflutna, och häromdagen hörde en av de viktigare personerna ur min egen historia av sig. Det var Idésprutan, mannen som en gång fick mig, trygghetsnarkomanen, att säga upp mig från ett fast jobb på en av landets största dagstidningar och ge mig frilansandet och egenföretagandet helt i våld. (Nåja, ska man vara rättvis så ?fick han mig? inte till det, utan fick mig att vilja det ? och det är ju en viss skillnad!)
Hursomhelst så har det gått bra för oss båda, och eftersom vi gett oss fan på att inte stelna var frågan vad vi ska göra när vi blir stora. Vi träffades över ett antal cosmopolitans på en av stadens krogar för att bena ur den frågan, och jag passade på att beställa in en maträtt som annars bara min mamma klarar av att laga på ett anständigt sätt: kalvnjure, ett klart underskattat nöje.
Idésprutan hade ett konkret förslag (han brukar ha det) som anknyter både till det vi gjorde tillsammans på 90-talet, våra respektive jobb och erfarenheter samt till ett av mina största intressen (för att inte tala om ett av mina, på rätt förläggare väntande, manus). Frågan är väl om jag orkar, och redan genom att formulera den inser jag att jag både vill och måste orka, för annars är stelningen ju ett faktum.
Jag måste fortfarande sova på saken, men han gav mig sannerligen nåt att fundera på.
Andra bloggar om: vänner, idéer, arbetslust
Lägenhetsbyte Malmö/Lund-Stockholm
Kommer ni ihåg min efterlysning av en stooor hyreslägenhet i Lund i vintras? Vi har faktiskt hittat några stycken, och en av dem kan vi få också - om vi i gengäld hittar en liten lägenhet i Sockholm åt innehavaren. Så nu går jakten igång igen. Tipsa vänner och bekanta och deras bekanta och deras.
För nu vill vi verkligen flytta ihop!
Önskas: Hyreslägenhet innanför tullarna i Stockholm, maxhyra 10 000 kronor, helst 2-3 rok, men en välplanerad etta kan också gå bra. Endast permanent lösning, dvs. inte andrahandskontrakt. Hellre gammalt än nytt hus.
Finnes 1: Etagelägenhet mitt emot Saluhallen i Lund. 4 rok, 110 kvadratmeter: Stort kök, vardagsrum, arbetsrum och badrum på nedervåningen. Tre meter till tak där. Övervåningen har takfönster och kupor, två sovrum, stort badrum samt allrum i hallen. En lägenhet med massor av personlighet, byggd 1853, totalrenoverad 1993. Hyra
8.800.
Finnes 2: Ljuvlig funkislägenhet på 5 rok och 119 kvadratmeter, högst upp i sjuvåningsfastighet på Ribersborg i Malmö, nära badstranden och legendariska Kallbadhuset. Marmorgolv i hallen, fiskbensparkett i de två största rummen. Två små balkonger (med Turning Torso-utsikt i öster och lite havsutsikt i väster). Kabel-TV med bredband. Hyra 8.240 kr
Så kom igen nu, bloggosfären och visa vad ni går för.
:-)
Andra bloggar om: Hyreslägenheter, lägenhetsbyte, Malmö, Lund, Stockholm
För nu vill vi verkligen flytta ihop!
Önskas: Hyreslägenhet innanför tullarna i Stockholm, maxhyra 10 000 kronor, helst 2-3 rok, men en välplanerad etta kan också gå bra. Endast permanent lösning, dvs. inte andrahandskontrakt. Hellre gammalt än nytt hus.
Finnes 1: Etagelägenhet mitt emot Saluhallen i Lund. 4 rok, 110 kvadratmeter: Stort kök, vardagsrum, arbetsrum och badrum på nedervåningen. Tre meter till tak där. Övervåningen har takfönster och kupor, två sovrum, stort badrum samt allrum i hallen. En lägenhet med massor av personlighet, byggd 1853, totalrenoverad 1993. Hyra
8.800.
Finnes 2: Ljuvlig funkislägenhet på 5 rok och 119 kvadratmeter, högst upp i sjuvåningsfastighet på Ribersborg i Malmö, nära badstranden och legendariska Kallbadhuset. Marmorgolv i hallen, fiskbensparkett i de två största rummen. Två små balkonger (med Turning Torso-utsikt i öster och lite havsutsikt i väster). Kabel-TV med bredband. Hyra 8.240 kr
Så kom igen nu, bloggosfären och visa vad ni går för.
:-)
Andra bloggar om: Hyreslägenheter, lägenhetsbyte, Malmö, Lund, Stockholm
Uppsamlingsheat
1. Dagens citat:
"Nu har du också studieskulder, precis som jag. Det kostar att utbilda sig."
Rådgivare till en nyss konkursad nyföretagare, som därpå började om igen och gjorde allting rätt direkt (berättat av storytellern Mats Heijbel i hans nyhetsbrev i maj 2007, och jag kan inte bestämma mig för om rådgivaren var patologiskt grym eller riktigt begåvad).
2. Dagens varning:
"Fortsatta insatser för att höja kvaliteten i bloggsystemet"
Meddelande till mig och alla andra bloggare på blogg.se. Av erfarenhet vet jag att det i realiteten betyder veckor av tilltagande elände här på Skrivkramp. Som om det inte var tillräckligt svårt för mina favoritbloggare att kommentera här allaredan.
Andra bloggar om: citat, blogg.se, konkurs
"Nu har du också studieskulder, precis som jag. Det kostar att utbilda sig."
Rådgivare till en nyss konkursad nyföretagare, som därpå började om igen och gjorde allting rätt direkt (berättat av storytellern Mats Heijbel i hans nyhetsbrev i maj 2007, och jag kan inte bestämma mig för om rådgivaren var patologiskt grym eller riktigt begåvad).
2. Dagens varning:
"Fortsatta insatser för att höja kvaliteten i bloggsystemet"
Meddelande till mig och alla andra bloggare på blogg.se. Av erfarenhet vet jag att det i realiteten betyder veckor av tilltagande elände här på Skrivkramp. Som om det inte var tillräckligt svårt för mina favoritbloggare att kommentera här allaredan.
Andra bloggar om: citat, blogg.se, konkurs
En kreatör sover aldrig
Jag och copykollegan Erik L. sitter kvar vid änden av det långa, långa bordet i köket, sedan resten av byrån återvänt till sina arbetsplatser efter Stefans födelsedagsfirande med glass für alle.
Plötsligt återkommer Lennart med en handgjord gatunamnsskylt som han lägger mellan oss:
"Eriksgatan", står det.
Andra bloggar om: kreativitet, Eriksgata
Plötsligt återkommer Lennart med en handgjord gatunamnsskylt som han lägger mellan oss:
"Eriksgatan", står det.
Andra bloggar om: kreativitet, Eriksgata
Pushing 50
Okej, jag är väl inte den ende som får lite ångest inför jämna födelsedagar. Som gammal murvel gjorde jag lite research för att besvärja spökerierna. Och det visar sig bland annat att jag har följande bland mina års-kolleger födda 1958. For what it's worth:
Madonna, Prince och Michael Jacksson.
Viggo Mortensen, minsann.
Michelle Pfeiffer
Och så jag - och Tiina Rosenberg!
12 maj då?
Jo, då: Florence Nightingale och Krishnamurti.
Katharine Hepburn och Lill Lindfors.
Burt Bacharach - och jag - och så Gustav fucking Vasa!
Jag tror jag dör!
Andra bloggar om: Madonna, Prince, Michelle Pfeiffer, Gustav Vasa, 50 år
Madonna, Prince och Michael Jacksson.
Viggo Mortensen, minsann.
Michelle Pfeiffer
Och så jag - och Tiina Rosenberg!
12 maj då?
Jo, då: Florence Nightingale och Krishnamurti.
Katharine Hepburn och Lill Lindfors.
Burt Bacharach - och jag - och så Gustav fucking Vasa!
Jag tror jag dör!
Andra bloggar om: Madonna, Prince, Michelle Pfeiffer, Gustav Vasa, 50 år
Berest?
Mera Istanbuller!
Det sägs ju att den som har rest har någonting att berätta. Och visst har vi det:
Istanbul mötte oss som vilken megapolis-storstad som helst, om än med ovanligt många uråldriga kyrkobyggnader. Men så småningom tonade bilden av någonting annat fram, någonting helt eget och mycket komplext.
Den viktigaste komponenten är inte storleken eller åldern, utan människorna. Här finns en aktiv vänlighet och ett intresse för medmänniskan som är otrolig, med tanke på att vi befann oss i en mångmiljonstad som varje år besöks av två miljoner turister. Istanbulborna borde helt enkelt vara trötta på turister. Men det är de inte, utan så fort vi blev stående i bryderi eller bara förvirring kom en turk fram och erbjöd sin hjälp. Ja, egentligen inte erbjöd någonting, ännu mindre var påflugen eller påträngande; de bara pratare med oss och undrade var vi kommer ifrån.
Det är för övrigt den vanligaste frågan i Istanbul, och trots attt svaret egenligen är ointressant startar den ett samtal ? eller frälser oss från problemet att jag fastnat i spärren vi spårvagnshållplatsen. Sammma fråga om var vi kommer ifrån var förbannat irriterande de första tusen gångerna på den överdådiga marknaden på Grand Bazar i gamla stan, eftersom vi har i ryggmärgen att besvara en vänlig fråga. Här var syftet dock att locka in oss i någon av de 4 000-5 000 butikerna i denna galleria. För det är vad den är, även om guideböckerna beskriver den som någonting annat.
Gissa var Gallerian i Milano har fått hela sin inspiration ifrån!
Guideböckerna är för övrigt det enda som skapar besvikelser. Hammamen vi rekommenderades var fin, men alldeles för dyr i förhållande tilll den upplevelse den erbjöd, bakverket som sades vara omistligt var varken det eller ens OK i smaken, trots påståendet at man inte borde lämna Istanbul utan att ha smakat den. Osv. Men Hagia Sofia är magiskt i sin uråldrighet , liksom den tusen år yngre men fortfarande 500 år gamla moskén ner vid Galatabron. Hela insidan av den enorma moskén är dekorerad med ett underbart kakel som får den att skimra i ljusblått.
Fast servitörerna och försäljarna på torget intill var en pest. De svärmade som hästflugor och var lika svåra att vifta bort. Ingen bet oss, men det kändes som om de skulle kunna göra det i vilket ögonblick som helst.
Andra bloggar om: Istanbul, resa, Turkiet
Fotnot: på vägen till flygplatsen följdes vi av delfiner. På mindre än 50 meters avstånd. På min födelsedag!
Istanbul mötte oss som vilken megapolis-storstad som helst, om än med ovanligt många uråldriga kyrkobyggnader. Men så småningom tonade bilden av någonting annat fram, någonting helt eget och mycket komplext.
Den viktigaste komponenten är inte storleken eller åldern, utan människorna. Här finns en aktiv vänlighet och ett intresse för medmänniskan som är otrolig, med tanke på att vi befann oss i en mångmiljonstad som varje år besöks av två miljoner turister. Istanbulborna borde helt enkelt vara trötta på turister. Men det är de inte, utan så fort vi blev stående i bryderi eller bara förvirring kom en turk fram och erbjöd sin hjälp. Ja, egentligen inte erbjöd någonting, ännu mindre var påflugen eller påträngande; de bara pratare med oss och undrade var vi kommer ifrån.
Det är för övrigt den vanligaste frågan i Istanbul, och trots attt svaret egenligen är ointressant startar den ett samtal ? eller frälser oss från problemet att jag fastnat i spärren vi spårvagnshållplatsen. Sammma fråga om var vi kommer ifrån var förbannat irriterande de första tusen gångerna på den överdådiga marknaden på Grand Bazar i gamla stan, eftersom vi har i ryggmärgen att besvara en vänlig fråga. Här var syftet dock att locka in oss i någon av de 4 000-5 000 butikerna i denna galleria. För det är vad den är, även om guideböckerna beskriver den som någonting annat.
Gissa var Gallerian i Milano har fått hela sin inspiration ifrån!
Guideböckerna är för övrigt det enda som skapar besvikelser. Hammamen vi rekommenderades var fin, men alldeles för dyr i förhållande tilll den upplevelse den erbjöd, bakverket som sades vara omistligt var varken det eller ens OK i smaken, trots påståendet at man inte borde lämna Istanbul utan att ha smakat den. Osv. Men Hagia Sofia är magiskt i sin uråldrighet , liksom den tusen år yngre men fortfarande 500 år gamla moskén ner vid Galatabron. Hela insidan av den enorma moskén är dekorerad med ett underbart kakel som får den att skimra i ljusblått.
Fast servitörerna och försäljarna på torget intill var en pest. De svärmade som hästflugor och var lika svåra att vifta bort. Ingen bet oss, men det kändes som om de skulle kunna göra det i vilket ögonblick som helst.
Andra bloggar om: Istanbul, resa, Turkiet
Fotnot: på vägen till flygplatsen följdes vi av delfiner. På mindre än 50 meters avstånd. På min födelsedag!
Andra bullar i Istanbul
Wow.
Istanbul, knutpunkt i det moderna Turkiet och en korsväg för alla detta motsägelsefulla lands tendenser på en gång. Nu är jag tillbaka efter en vecka i korsdraget där, trött men sannerligen synnerligen nöjd.
Man får ett hyfsat hotellrum för - jämförelsevis - en spottstyver och sedan bor man hypercentralt mitt i hjärtat av denna +15-miljonersstad, som tycks vara omgiven av vatten på alla sidor. Här samsas det modernaste moderna med en prutningskultur och med böneutropare hämtade från det uråldrigaste islam. Har jag några invändningar mot stan, mer än att den är utmattande, så är det att alldeles för många byggnader är fula och nästan alla andra är ointressanta. Det innebär en oangenäm skillnad mot fjolårets favoritmål Barcelona, där arkitekturen är ljuvligt festlig på en nivå som närmar sig fyrverkeriets.
Så inte i Istanbul.
Ska man vara elak gäller samma iakttagelse även kvinnorna där.
Men resten! Stan är så full av motsägelsefulla tendenser att man blir lyckligt vindögd som förstagångsbesökare. Och så mycket kryper den besökaren in under skinnet att den på bara några dagar förvandlade er prutningshatande berättare till kungen av Grand Bazaar. Antagligen lurade skjortförsäljaren i basaren skjortan av mig, men jag åkte hem med fem "Ralph Lauren"-skjortor i bagaget och både kvaliteten och snittet slog 2004 års motsvarande Thailandsfynd med hästlängder. Några klockor, en resväska, ett par halvbra parfymimitationer och lite presenter därtill fick flygplatspersonalen att titta snett på bagaget när vi skulle åka hem, men till sist släppte ombord både oss och våra väskor.
Och därmed kommer vi in på pricken över i: Turkish Airlines, som inte bara serverar en liten men fullt ätbar middag ombord, utan som också bjuder på vinet till maten. I ekonomiklass!
När hände det på SAS senast? För att inte tala om Sterling (när de inte strejkar ?) eller Ryan Air?
Andra bloggar om: Istanbul, Turkiet, pruta, flygbolag, flygplansmat
Istanbul, knutpunkt i det moderna Turkiet och en korsväg för alla detta motsägelsefulla lands tendenser på en gång. Nu är jag tillbaka efter en vecka i korsdraget där, trött men sannerligen synnerligen nöjd.
Man får ett hyfsat hotellrum för - jämförelsevis - en spottstyver och sedan bor man hypercentralt mitt i hjärtat av denna +15-miljonersstad, som tycks vara omgiven av vatten på alla sidor. Här samsas det modernaste moderna med en prutningskultur och med böneutropare hämtade från det uråldrigaste islam. Har jag några invändningar mot stan, mer än att den är utmattande, så är det att alldeles för många byggnader är fula och nästan alla andra är ointressanta. Det innebär en oangenäm skillnad mot fjolårets favoritmål Barcelona, där arkitekturen är ljuvligt festlig på en nivå som närmar sig fyrverkeriets.
Så inte i Istanbul.
Ska man vara elak gäller samma iakttagelse även kvinnorna där.
Men resten! Stan är så full av motsägelsefulla tendenser att man blir lyckligt vindögd som förstagångsbesökare. Och så mycket kryper den besökaren in under skinnet att den på bara några dagar förvandlade er prutningshatande berättare till kungen av Grand Bazaar. Antagligen lurade skjortförsäljaren i basaren skjortan av mig, men jag åkte hem med fem "Ralph Lauren"-skjortor i bagaget och både kvaliteten och snittet slog 2004 års motsvarande Thailandsfynd med hästlängder. Några klockor, en resväska, ett par halvbra parfymimitationer och lite presenter därtill fick flygplatspersonalen att titta snett på bagaget när vi skulle åka hem, men till sist släppte ombord både oss och våra väskor.
Och därmed kommer vi in på pricken över i: Turkish Airlines, som inte bara serverar en liten men fullt ätbar middag ombord, utan som också bjuder på vinet till maten. I ekonomiklass!
När hände det på SAS senast? För att inte tala om Sterling (när de inte strejkar ?) eller Ryan Air?
Andra bloggar om: Istanbul, Turkiet, pruta, flygbolag, flygplansmat